Monbijoupark

Schloss Monbijou (svenska: Slottet Monbijou) var ett kungligt slott i Berlin, Tyskland, mellan 1703 och 1959 beläget norr om Spree på platsen för den nuvarande Monbijouparken i stadsdelen Mitte. Mellan 1877 och andra världskriget var slottet säte för det kejserliga Hohenzollernmuseet, även under Weimarrepubliken och Nazityskland, efter monarkins avskaffande. Slottet brandskadades svårt vid ett bombanfall 1943 under andra världskriget och ruinerna revs på order av Östberlins magistrat 1959.

Pergamonmuseet är ett arkeologiskt museum, beläget på Museumsinsel i Berlin. Bland museets mest kända utställningsobjekt finns den blå Ishtarporten och Pergamonaltaret. Museet ritades av Alfred Messel och uppfördes efter dennes död 1910–1930 under ledning av Ludwig Hoffmann. Museet brukar ha cirka 1,4 miljoner besökare per år vilket gör det till Berlins samt Tysklands mest besökta museum.

Bodemuseum är ett tyskt museum på Museumsinsel i Berlin, vilket ligger bredvid Pergamonmuseet. Museet återinvigdes i oktober 2006 efter sex års renovering. Museet har bland annat ett stort myntkabinett som grundlades av Julius Friedländer.

Museumsinsel är en benämning på norra delen av ön Spreeinsel i floden Spree i centrala Berlin, Tyskland. Den har fått sitt namn av de statliga museerna på ön, som anses tillhöra de mest betydelsefulla i världen.

James-Simon-Galerie är ett besökscentrum för museerna på Museumsinsel i Berlin. Centret, som ritades av David Chipperfield, invigdes 2019. Det står på den plats där det av Karl Friedrich Schinkel ritade Neuer Packhof stod fram till 1938, mellan Neues Museum och Kupfergraben. Det är namngivet efter 1800-tals tyskjudiske mecenaten James Simon (1851–1932).

Neues Museum är ett museum i Berlin som ligger på Museumsinsel. Det byggdes 1843–1855 efter Friedrich August Stülers planer. Museet förstördes helt under andra världskriget men är numera återuppbyggt och öppnades åter för allmänheten 2009. Här finns bland annat ett egyptiskt museum med en stor papyrussamling (däribland Berlin-papyrusen) och bysten av Nefertiti i Ägyptisches Museum und Papyrussammlung.

Spandauer Vorstadt är ett historiskt område i norra delen av stadsdelen Mitte i Berlin. Området är i sin helhet skyddat som kulturminne, i egenskap av ett av de bäst bevarade områdena av förkrigsbebyggelse i Berlin. Spandauer Vorstadt begränsas i söder av floden Spree och stadsbanans järnvägsviadukt, i öster av Karl-Liebknecht-Strasse, i norr av Torstrasse och i väster av Friedrichstrasse. Den östra delen av Spandauer Vorstadt är även känd som Scheunenviertel, en beteckning som ibland felaktigt används om hela Spandauer Vorstadt. Spandauer Vorstadt hade från 1700-talet fram till början av 1900-talet en stor judisk befolkning, vilket bland annat den gamla judiska kyrkogården vid Grosse Hamburger Strasse, Berlins nya synagoga och flera judiska kulturella institutioner fortfarande idag påminner om, och i området finns många s.k. snubbelstenar till minne av deporterade och mördade judiska invånare under Nazityskland. Sedan 1990-talet har området genomgått en omfattande gentrifiering, och idag är området känt för sitt bar- och restaurangliv och sina många modebutiker.

Ägyptisches Museum und Papyrussamlung, ungefär Egyptiska museet och papyrussamlingen, är ett museum i Berlin, Tyskland som utgör en del av Neues Museum. Museet är specialiserat och inriktat på antikens Egypten, och innehåller bland annat statyer, reliefer hantverk och papyrus som är funna i tempel och gravar i Egypten och Sudan. Museet har en känd byst av Nefertiti, Nefertitibysten, som fortfarande har kvar färgdetaljer, och dess samlingar är bland de viktigaste i världen när det kommer till antika egyptiska artefakter.Museet har sin bakgrund i kungliga samlingar från preussiska kungar under 1700-talet. Alexander von Humboldt rekommenderade skapandet av en egyptisk sektion, och de första objekten togs till Berlin 1828 under Fredrik Vilhelm III. Museet skadades svårt under andra världskriget, och efter kriget delades museet mellan Östberlin och Västberlin, för att återförenas efter Tysklands återförening.

Kupfergraben (Koppargraven) är den nedre och nordvästligaste delen av Spreekanal i centrala Berlin. Kupfergraben är 400 meter lång och går från Eiserne Brücke, längs gatan Am Kupfergraben och västra sidan av Museumsinsel, innan den mynnar ut i floden Spree. Bodemuseet och Pergamonmuseet har ingångar mot Kupfergraben. Namnet antas komma av ett kopparverk som låg här från 1500-talet. Kopparverket lades ned 1885 då kanalen utvidgades till följd av Spreeregleringen.

Nya Synagogan (tyska: die Neue Synagoge) byggdes 1859–1866 efter ritningar och planer av Eduard Knoblauch och Friedrich August Stüler, i österländska former med modern järnkonstruktion. Den är belägen på Oranienburger Straße i Berlin, Tyskland. Det är den största och bygghistoriskt mest betydande av de bestående synagogorna i staden. Under kristallnatten (Kristallnacht) den 9 november 1938 förstördes synagogans inre och raserades senare av de allierades bombräder. Idag har synagogan blivit restaurerad och används åter för gudstjänster. I närheten av synagogan finns många institutioner och inrättningar med judisk anknytning.

Altes Museum (fram till 1845 Königliches Museum) är en museibyggnad i Berlin som byggdes mellan 1825 och 1828 efter ritningar av Karl Friedrich Schinkel i klassicistisk stil. Museet och fyra andra museer på Museumsinsel listas sedan 1999 i Unescos världsarvslista. I museet visas huvudsakligen antika föremål. Museibygget initierades av kungen Fredrik Vilhelm III av Preussen. Byggnaden står på en sockel och har två våningar. Huset är 87 meter långt och 55 meter brett. Förhallens avslut mot Lustgarten består av 18 joniska kolonner. På tvärbalken över varje pelare finns en örn av sandsten. Tvärbalkens framsida visar följande skrift: FRIDERICVS GVILHELMVS III. STVDIO ANTIQVITATIS OMNIGENAE ET ARTIVM LIBERALIVM MVSEVM CONSTITVIT MDCCCXXVIII (Fredrik Vilhelm III stiftade museet 1828 för studiet av antiken och av de fria konsterna). Trappan upp till ingången kantas av ryttarstatyer föreställande en amason i strid med en panter (till höger) och en krigare i strid med ett lejon (till vänster). I museets centrum finns ett runt rum som sträcker sig över bägge våningar. Vid väggarna står 20 korintiska kolonner med antika statyer mellan sig. Rummet eftersträvar Pantheon i Rom och täcks liksom denna byggnad av ett kupolvalv. Alla övriga rum är grupperade kring det runda rummet.

Clärchens Ballhaus är en känd danslokal med restaurang i Berlin, belägen på Auguststrasse i det kulturminnesmärkta området Spandauer Vorstadt i stadsdelen Mitte. Lokalen öppnades 1913 av Clara "Clärchen" Bühler (1886–1971) och hennes man Fritz Bühler (1862–1929), och Clara drev lokalen som privatägd danslokal fram till 1967 även under Östberlinepoken. Hennes ättlingar drev lokalen fram till 2003, då verksamheten såldes vidare. Huset förstördes delvis under andra världskriget, men danslokalerna har fortfarande en huvudsakligen oförändrad inredning sedan öppnandet 1913. Lokalen är sedan 1980-talet välkänd i Tyskland och har flera gånger använts vid inspelningar av dokumentärer och spelfilmer, bland andra Stauffenberg (2004) och Inglourious Basterds (2009).