James-Simon-Galerie

Neues Museum är ett museum i Berlin som ligger på Museumsinsel. Det byggdes 1843–1855 efter Friedrich August Stülers planer. Museet förstördes helt under andra världskriget men är numera återuppbyggt och öppnades åter för allmänheten 2009. Här finns bland annat ett egyptiskt museum med en stor papyrussamling (däribland Berlin-papyrusen) och bysten av Nefertiti i Ägyptisches Museum und Papyrussammlung.

Ägyptisches Museum und Papyrussamlung, ungefär Egyptiska museet och papyrussamlingen, är ett museum i Berlin, Tyskland som utgör en del av Neues Museum. Museet är specialiserat och inriktat på antikens Egypten, och innehåller bland annat statyer, reliefer hantverk och papyrus som är funna i tempel och gravar i Egypten och Sudan. Museet har en känd byst av Nefertiti, Nefertitibysten, som fortfarande har kvar färgdetaljer, och dess samlingar är bland de viktigaste i världen när det kommer till antika egyptiska artefakter.Museet har sin bakgrund i kungliga samlingar från preussiska kungar under 1700-talet. Alexander von Humboldt rekommenderade skapandet av en egyptisk sektion, och de första objekten togs till Berlin 1828 under Fredrik Vilhelm III. Museet skadades svårt under andra världskriget, och efter kriget delades museet mellan Östberlin och Västberlin, för att återförenas efter Tysklands återförening.

Museumsinsel är en benämning på norra delen av ön Spreeinsel i floden Spree i centrala Berlin, Tyskland. Den har fått sitt namn av de statliga museerna på ön, som anses tillhöra de mest betydelsefulla i världen.

Altes Museum (fram till 1845 Königliches Museum) är en museibyggnad i Berlin som byggdes mellan 1825 och 1828 efter ritningar av Karl Friedrich Schinkel i klassicistisk stil. Museet och fyra andra museer på Museumsinsel listas sedan 1999 i Unescos världsarvslista. I museet visas huvudsakligen antika föremål. Museibygget initierades av kungen Fredrik Vilhelm III av Preussen. Byggnaden står på en sockel och har två våningar. Huset är 87 meter långt och 55 meter brett. Förhallens avslut mot Lustgarten består av 18 joniska kolonner. På tvärbalken över varje pelare finns en örn av sandsten. Tvärbalkens framsida visar följande skrift: FRIDERICVS GVILHELMVS III. STVDIO ANTIQVITATIS OMNIGENAE ET ARTIVM LIBERALIVM MVSEVM CONSTITVIT MDCCCXXVIII (Fredrik Vilhelm III stiftade museet 1828 för studiet av antiken och av de fria konsterna). Trappan upp till ingången kantas av ryttarstatyer föreställande en amason i strid med en panter (till höger) och en krigare i strid med ett lejon (till vänster). I museets centrum finns ett runt rum som sträcker sig över bägge våningar. Vid väggarna står 20 korintiska kolonner med antika statyer mellan sig. Rummet eftersträvar Pantheon i Rom och täcks liksom denna byggnad av ett kupolvalv. Alla övriga rum är grupperade kring det runda rummet.

Pergamonmuseet är ett arkeologiskt museum, beläget på Museumsinsel i Berlin. Bland museets mest kända utställningsobjekt finns den blå Ishtarporten och Pergamonaltaret. Museet ritades av Alfred Messel och uppfördes efter dennes död 1910–1930 under ledning av Ludwig Hoffmann. Museet brukar ha cirka 1,4 miljoner besökare per år vilket gör det till Berlins samt Tysklands mest besökta museum.

Kupfergraben (Koppargraven) är den nedre och nordvästligaste delen av Spreekanal i centrala Berlin. Kupfergraben är 400 meter lång och går från Eiserne Brücke, längs gatan Am Kupfergraben och västra sidan av Museumsinsel, innan den mynnar ut i floden Spree. Bodemuseet och Pergamonmuseet har ingångar mot Kupfergraben. Namnet antas komma av ett kopparverk som låg här från 1500-talet. Kopparverket lades ned 1885 då kanalen utvidgades till följd av Spreeregleringen.

Monbijoupark är en omkring fyra hektar stor park i stadsdelen Mitte i Berlin, belägen norr om floden Spree. Den har sitt namn efter slottet Monbijou som från början av 1700-talet fram till andra världskriget stod på platsen. Parken avgränsas i väster av Monbijoustrasse, i norr av Oranienburger Strasse och i öster av Monbijouplatz, samt i sydost av stadsbanans järnvägsviadukt. Parken ligger i ett populärt utelivs- och flanörstråk i Berlin och är välbesökt under sommarsäsongen.

Zeughaus är en byggnad på Unter den Linden i Berlin som inhyser Deutsches Historisches Museum Zeughaus byggdes som vapenarsenal (tyghus) och här lagrades en gång i tiden 150 000 gevär. Byggnaden började uppföras 1694 under ledning av arkitekten Johann Arnold Nering, övertogs därefter av Andreas Schlüter och fick sin slutliga gestalt av Jean de Bodt.

Lustgarten är en två hektar stor park i centrala Berlin, belägen på Museumsinsel i stadsdelen Mitte. Vid parken ligger Berliner Dom i öster, Altes Museum i norr, Schlossplatz och det rekonstruerade Berlins stadsslott med Humboldt Forum i söder samt Spreekanalen i väster. Trädgården på platsen anlades 1573 på order av kurfurst Johan Georg av Brandenburg, och fungerade då som slottets köksträdgård. Parkytan norr om slottet kom flera gånger att omgestaltas under följande sekler och gavs sin nuvarande inramning på 1820-talet i samband med Karl Friedrich Schinkels och Peter Joseph Lennés utformning av parkytan mellan slottet och Altes Museum. Under Weimarrepubliken användes platsen ofta för politiska möten av arbetarrörelsen och därefter av nazisterna, som lät stenlägga ytan till ett öppet torg. Parkens grönytor återställdes av landskapsarkitektfirman Loidl med inspiration från Schinkels ursprungliga planer 1998–1999, då parken fick sitt nuvarande utseende. I parken framför Altes Museum finns sedan 1831 en granitskål med 6,91 meters diameter i ett enda stycke Karlshamnsgranit, tillverkad av en del från flyttblocket Grosser Markgrafenstein nära Rauen öster om Berlin. Skålen är världens största i sitt slag och sågs under 1800-talet som tekniskt underverk. Skålen var ursprungligen blankpolerad men har med tiden nötts av vittring och krigsskador, så att det idag finns synliga lagningar på flera ställen. Den ryttarstaty av Fredrik Vilhelm III av Preussen som restes i Lustgarten 1863 skadades i andra världskriget och resterna monterades ned under DDR-tiden.

Schloss Monbijou (svenska: Slottet Monbijou) var ett kungligt slott i Berlin, Tyskland, mellan 1703 och 1959 beläget norr om Spree på platsen för den nuvarande Monbijouparken i stadsdelen Mitte. Mellan 1877 och andra världskriget var slottet säte för det kejserliga Hohenzollernmuseet, även under Weimarrepubliken och Nazityskland, efter monarkins avskaffande. Slottet brandskadades svårt vid ett bombanfall 1943 under andra världskriget och ruinerna revs på order av Östberlins magistrat 1959.

Museumsinsel är en tunnelbanestation i centrala Mitte, Berlin, vid Museumsinsel och Berlins stadsslott. Stationen ligger på linje U5 och invigdes 2021. Museumsinsel har en central plattform och ligger i den östra änden av Unter den Linden, mellan Deutsches Historisches Museum och Humboldtforum vid Museumsinsel. En del av stationen ligger strax söder om Schlossbrücke under Spree. Entréer finns vid Museumsinsel, Humboldtforum, Kronprinzenpalais och Deutsches Historisches Museum. Stationens dekor formgavs av Max Dudler och inspirerades av Karl Friedrich Schinkels berömda scendekor från 1816 för en uppsättning av operan Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart och Emanuel Schikaneder. Taket över spåren är utformat med en akvamarin stjärnhimmel med 6662 små lampor som lyser upp taket. Väggarna utformades med utgångspunkt i den klassicistiska arkitekturen hos de omkringliggande byggnaderna och är inklädda i ljus natursten med granit från Fichtelgebirge. Väggarna bakom spåren visar fotografier av Stefan Müller föreställande byggnaderna vid Museumsinsel.

Schlossbrücke är en bro i centrala Berlin över Spreekanal, som är en utbyggd sidogren av floden Spree. Bron sammanbinder Karl-Liebknecht-Strasse och ön Spreeinsel med avenyn Unter den Linden väster om kanalen. Den nuvarande bron tillkom mellan 1821 och 1824 efter ritningar av Karl Friedrich Schinkel. Grundkonstruktionen är en stenvalvsbro med tre bågar. Den ersatte en mindre träbro (Hundebrücke) som fanns på plats sedan 1500-talet. På norra och södra ände av varje bropelare placerades en sockel i röd granit för skulpturerna, som dock tillkom senare. Mellan socklarna monterades broräcket i målat gjutjärn. Gjutjärnets utsmyckning visar hippokampos, tritoner och delfiner. Mellan 1842 och 1857 kompletterades bron med de åtta statyerna i vit Carraramarmor. De består av ett postament med en cirkelformig medaljong som visar en örn samt av de egentliga skulpturerna. Skulpturerna utfördes av olika bildhuggare efter Schinkels ursprungliga planläggning. Bildhuggarna var elever till Johann Gottfried Schadow och Christian Daniel Rauch. Skulpturerna föreställer de grekiska gudinnorna Nike, Athena och Iris tillsammans med krigshjältar under olika tidpunkter av den militäriska karriären. Under andra världskrigets slutskede flyttades skulpturerna till en depå i en stadsdel som senare tillhörde Västberlin. De återfördes 1983/1984.