Södra Blasieholmshamnen

Strömbron i centrala Stockholm är en 140 meter lång gatubro över Norrström mellan Norrmalm och Gamla stan, som förbinder Strömgatan med Slottskajen och Skeppsbron. År 1928 byggdes en temporär pontonbro på platsen i samband med reparationsarbeten på Norrbro. Den nuvarande Strömbron togs i bruk den 22 november 1946 varefter trafiken mellan Kungsträdgårdsgatan och Skeppsbron slapp omvägen via Norrbro. Denna omläggning inkluderade även spårvagnstrafiken. Eftersom bron betraktades som en provisorisk lösning gjordes den mycket enkel och ingen möda lades ned på det estetiska. Efter en lång debatt i Stockholms stadsfullmäktige antogs broförslaget med 43 röster för och 39 emot. Eftersom det var tänkt som ett kortvarigt provisorium på cirka 10 år togs bron inte med i stadsplanen. Konstruktionen består av en 20 meter bred betongplatta (körbanan) på stålbalkar, upplagda på betongplintar, som i sin tur grundlades på träpålar. Träpålarna slutar cirka en meter över vattenytan, vilket är ovanligt för den typen av konstruktion. Normalt ska pålskallarna vara täckta med vatten för att undvika rötskador. Men här var det ett villkor av bromotståndarna, och motivet var att efter några år skulle rötskadorna på pålarna vara så svåra att bron måste rivas. Efter tio år fanns inga rötangrepp. 1964 förstärktes pålgrundläggningen, och man vidtog åtgärder för att skydda pålarna mot rötangrepp.I generalplanen för Stockholm från 1962 och 1967 (1962 års cityplan och City 67), föreslogs här en tunnel under Norrström, som skulle förbinda Strandvägen med Skeppsbron, den så kallade Blasieholmsleden. Planen slopades senare i Cityplan 1977. Bron står därför fortfarande kvar, dess hållbarhet har kontrollerats med jämna mellanrum och varit över förväntan bra, vilket kunde konstateras vid senaste renoveringen 2007–2009. Provisoriet fyller ännu sin uppgift.

Strömgatan är en gata i stadsdelen Norrmalm i centrala Stockholm. Gatan sträcker sig i öst-västlig riktning längs Norrström från Kungsträdgårdsgatan/Strömbron till Rosenbad och Fredsgatan.

Blasieholmsleden var en planerad sexfilig motortrafikled i Stockholms innerstad som skulle förbinda Stadsgården via Blasieholmen med Strandvägen. Planen fanns med i City 67, men blev aldrig genomförd. Redan i 1962 års cityplan fanns ett förslag att anlägga den så kallade Blasieholmsleden, som var en del i ett större nät av huvudleder för motortrafik i Stockholms innerstad. I City 67 redovisades två alternativa förslag för trafikföringen i östra citydelen. Från Skeppsbron passerade leden i båda alternativ Norrström i en tunnel, som kom upp till ytan ungefär vid Nationalmuseets norra hörn. Därifrån fortsatte leden i alternativ A med en dubbelbro rakt över Nybroviken, där den knöts ihop med Strandvägen i höjd med Skeppargatan. I alternativ B fördes leden runt hela Nybrovikens inre del och knöts ihop med Strandvägen söder om Dramatiska teatern. I båda alternativen skulle Strömbron rivas. Ärendet behandlade i generalplaneberedningen, som tillstyrkte alternativ A, broförslaget. Blasieholmsleden ingick i deletapp fem för genomförandet av Norrmalmsregleringen och skulle förverkligas i mitten av 1970-talet. Deletapperna tre, fyra och fem kom dock aldrig till utförande. Med den så kallade Almstriden i Kungsträdgården 1971 kulminerade protesterna mot stadens saneringspolitik, detta i kombination med minskade finansiella resurser ledde till en inbromsning av byggandet av nya stadskvarter och stadsmotorvägar. I cityplan 1977 tillkom inga fler trafikleder i Stockholms city utöver de som redan var byggda och man menade att privata biltrafiken fick "anpassa sig till den lägre kapacitet som gatunätet erbjuder".

Vingarna eller Gosse med örn är en skulptur av Carl Milles. Den komponerades 1908 och utfördes i större skala 1910. Skulpturen föreställer en naken yngling på knä på ett stenblock, som på sina uppsträckta armar lyfter en örn med utbredda vingar. Motivet är hämtat från grekisk mytologi och föreställer den vackre Ganymedes som rövades bort av Zeus som lät sig förvandlas till en örn. Skulpturen är i sin monumentalversion 270 centimeter hög och är i sin tur placerad på en hög kolonn som mäter olika på olika platser. Denna skulptur finns i flera exemplar: utanför Göteborgs konstmuseum på Götaplatsen, på Millesgården i Lidingö och utanför Nationalmuseum i Stockholm. Skulpturen finns också utan kolonn i Uplands nations trädgård i Uppsala och på Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm. Göteborgsskulpturen donerades 1916 av Caroline Wijk, född Dickson, och placerades först utan kolonn på Bastionsplatsen innanför Vallgraven. Den flyttades till Götaplatsen någon gång under 1940-talet. Milles lät även gjuta en upplaga av en mindre variant i brons på 60 centimeter hos Herman Bergmans konstgjuteri i Stockholm. Denna bronsskulptur placerades sedan på en 110 centimeter hög mahognypelare. År 1914 byggdes en villa vid Korsvägen 9 vid hörnet av Klövervägen 16 i Äppelviken i Bromma. Ett exemplar av Carl Milles skulptur Vingarna eller Gosse med örn stod då i trädgården och man döpte villan till Villa Vingarna. I villan bodde civilassessor Waldemar Robert Ditzinger (1876-1955) och då han dog testamenterade han villan till Sveriges Författarförbund. Enligt Ditzingers vilja skulle villan användas såsom hedersbostad av en förtjänt skönlitterär författare. Nu är denna skulptur flyttad från villaträdgården i Äppelviken och finns idag utanför Nationalmuseum på Strömkajen i Stockholm. År 1916 spelade Mauritz Stiller in filmen Vingarne som baserades på Herman Bangs roman Mikaël från 1904. I romanen står en tavla i handlingens centrum, men Stiller ansåg att man borde byta ut tavlan till en mer bildmässig skulptur och valde då skulpturen Vingarna av Milles.

Gustav III:s staty är en skulptur som visar Sveriges kung Gustav III. Den skapades av Johan Tobias Sergel, och dess kajanläggning och postament ritades och restes av byggmästaren Jonas Lidströmer. Den står på Skeppsbrokajen nedanför Slottsbacken i Stockholm och avtäcktes den 24 januari 1808.

Logårdstrappan är en stentrappa nedanför Stockholms slott som förbinder Skeppsbron med Logårdskajen och Saltsjön. Logårdskajen och Logårdstrappan används sedan 1844 som paradentré för viktiga besök som sjövägen anländer till Stockholms slott. Ibland kallas den eleganta dubbeltrappan i två lopp som leder från Skeppsbron upp till Logården för "Övre Logårdstrappan".

Bernadottebiblioteket är den svenska kungaätten Bernadottes släktbibliotek på Stockholms slott. Biblioteket vårdas av Kungliga Husgerådskammaren och är idag ett forskningsbibliotek. Biblioteket förvarar de kungliga boksamlingarna, cirka 100 000 böcker, inom Bernadotteätten. Förutom böcker finns även en stor samling av musikalier. Även den Bernadotteska fotosamlingen, landets största fotosamling, förvaras i biblioteket. Lokalen på slottet ritades av Carl Johan Cronstedt och stod färdig 1796, dekoren kommer dock från ett äldre, ej färdigbyggt bibliotek av Carl Hårleman. Lokalen byggdes ursprungligen för Kungliga biblioteket som dock snabbt växte ur lokalen och 1877 flyttade till ett nytt bibliotekshus i Humlegården. Livrustkammaren nyttjade bibliotekssalen under slutet av 1800-talet. Vid Oscar II:s bortgång skapades ett släktbibliotek i lokalerna. Till en början gick biblioteket under namnet H.M. Konungens bibliotek. Under 50-talet ändrades det till Bernadottebiblioteket. På uppdrag av kung Carl XVI Gustaf visas även biblioteket för allmänheten. Konserter, föredrag och seminarier hålles också i bibliotekssalen. BBC-produktionen "Nobel Minds" (Snillen spekulerar) brukar spelas in i biblioteket.

Logården är en trädgård vid Stockholms slott, belägen mot Skeppsbron och Saltsjön mellan slottets sydöstra och nordöstra flyglar. En förklaring till namnet kan vara att man höll vilda djur i gården, vargar, lodjur, rävar och även lejon. Även det gamla slottet Tre Kronor hade en liknande "gård" men där hette den Lejongården eller Leopardgården. Enligt en annan tolkning härrör namnet från den ”lodgården” som låg utanför nordöstra delen av Slottet Tre kronor. I bottenvåningen innanför hade artilleriet sina förråd och verkstäder. Kanonkulorna, som kallades ”lod”, lagrades i lodgården. Senare förvanskades namnet till ”Logården”.År 1798 anlades den "Kungl. Slottsträdgården" som var en engelsk park i miniatyr efter Fredrik Magnus Pipers ritningar. Under åren 1922 till 1930 byggdes Logården om, från dåtidens parkanläggning till dagens mera öppna yta med vattenspeglar på vardera sidan om gången från östra valvet ut till Skeppsbron. Axel Magnus Fahlcrantz utformade Logårdsmuren, även kallad Logårdsbarriären, och järnstaketet vid Logården, vilka uppfördes 1820–1822. Barriären med sina balusterdockor är tillverkade av Stockholmsgranit. I Logården finns två amforor i marmor, som Gustav III importerade från Italien för utplacering i Hagaparken i Solna kommun. Höjden på dem är 1,70 meter (exklusive granitsockeln) och den största diametern är cirka 0,75 meter. Av de ursprungligen fyra importerade amforor finns två kvar i Hagaparken (se Hagaparkens urnor). Nedanför Logården ligger slottets brygga vid Skeppsbron och båtburna gäster kan tas emot uppför Logårdstrappan in till slottet.

Gubbens gård och Gummans gård är en inofficiell beteckning för två platser vid norra respektive södra sidan om Slottsbacken i Gamla stan i Stockholm. Enligt traditionen avses med ”Gubben” Oscar II som brukade gå ut här för en promenad i slutet av 1800-talet.

Stockholms telegrafstation (även kallad Ridderstolpska huset) är en byggnad i kvarteret Aeolus vid Skeppsbron 2 i Stockholm. Fastigheten avser hörnhuset Skeppsbron/Slottsbacken och är ihopbyggd med Flemingska palatset vid Slottsbacken 8. Telegrafstationen gav 1876 namnet till Telegrafgränd som begränsar kvarteret mot syd. Fastigheten är statligt byggnadsminne sedan 1935.

Västerviks skeppskompani var ett rederi som bildades år 1646 och upphörde 1680, som mest sysslade med saltimport från Portugal. Kompaniet, som även kallades Stora saltkompaniet var hemmahörande i nuvarande Gamla Stan i Stockholm, men skeppen byggdes i Västervik och det var en tid Sveriges största skeppsredare.. År 1666 hade rederiet en fartygskapacitet på 2 700 skeppsläst. Utöver import av salt från Portugal och ibland från Frankrike importerades även vin från Rouen. Detta skedde då med rederiets mindre fartyg, (bojorter), eftersom Rouens hamn var för grund för de större skeppen. Frakten på utresan bestod oftast av beck och tjära, ofta med järn som barlast. Som för många andra rederier vid denna tid hyrdes även fartyg ut till staten för krigstjänst, bland annat vid Karl X Gustavs andra danska krig 1658-1660 där minst tre av rederiets fartyg (Småland, Östergötland och Leoparden) gjorde tjänst.En av delägarna i företaget var Maria Sofia De la Gardie som var en av dåtidens största företagare i Sverige. Andra tidiga delägare var Axel Oxenstierna, amiral Erik Ryning, Joachim Lillienhoff, Louis De Geer samt köpmannen Jakob Momma, som senare adlades som Jakob Reenstierna.I och med Jakob Momma-Reenstiernas inträde som delägare och meddirektör 1665 blev det oenighet mellan ägarna, och företaget delades 1666. Bland de som utträdde var Maria Sofia De La Gardie och arvingarna efter Louis De Geer.I Stockholm köpte Västerviks skeppskompani 1647 en tomt i kvarteret Aeolus, söder om Slottsbacken med adress Skeppsbron 2 och uppförde där ett packhus för sin verksamhet. Här hade företaget magasin och kontor. Packhuset var granne till Flemingska palatset och kallades Saltkompaniets hus. Företagets verksamhet (bland annat saltimport) gav även namn till gränden som begränsade tomten mot syd; Saltkompaniegränden. År 1868 revs Saltkompaniets hus för att ge plats åt Stockholms telegrafstation och 1876 döptes Saltkompaniegränden om i Telegrafgränd.

Telegrafgränd är en gata i Gamla stan i Stockholm. Den fick sitt nuvarande namn 1876 efter Stockholms telegrafstation som uppfördes 1869 i kvarteret Æolus. Gränden hade många skiftande namn. 1502 var det en gränd i den medeltida stadsdelen Våmbefjärdingen och kallades efter en skeppare Lindvid för Lindhwidz grend. År 1689 omtalas gränden som Salt Compagnie gränden (Saltkompanigränden) efter det packhus, Saltkompaniets hus, som Västerviks skeppskompani (även kallat Stora Saltkompaniet) lät uppföra 1647 i kvarteret Æolus mot Skeppsbron.I och med tillkomsten av Stockholms telegrafstation begärde några företagare i området att gränden skulle kallas "Telegrafgränd", de ansåg att ordet "Saltkompanigränd" var "lång, tung att uttala samt svårt att bibehålla i minnet", dessutom fanns en förväxlingsrisk med Saltmästaregränden (nuvarande Gåsgränd). Stockholms stadsfullmäktige hade inga synpunkter mot förslaget. 1953 gjorde Hembygdsföreningen Gamla stan ett fruktlös försök att återuppliva namnet "Saltkompanigränd".