Kronprinzenpalais, Berlin

Zeughaus är en byggnad på Unter den Linden i Berlin som inhyser Deutsches Historisches Museum Zeughaus byggdes som vapenarsenal (tyghus) och här lagrades en gång i tiden 150 000 gevär. Byggnaden började uppföras 1694 under ledning av arkitekten Johann Arnold Nering, övertogs därefter av Andreas Schlüter och fick sin slutliga gestalt av Jean de Bodt.

Museumsinsel är en tunnelbanestation i centrala Mitte, Berlin, vid Museumsinsel och Berlins stadsslott. Stationen ligger på linje U5 och invigdes 2021. Museumsinsel har en central plattform och ligger i den östra änden av Unter den Linden, mellan Deutsches Historisches Museum och Humboldtforum vid Museumsinsel. En del av stationen ligger strax söder om Schlossbrücke under Spree. Entréer finns vid Museumsinsel, Humboldtforum, Kronprinzenpalais och Deutsches Historisches Museum. Stationens dekor formgavs av Max Dudler och inspirerades av Karl Friedrich Schinkels berömda scendekor från 1816 för en uppsättning av operan Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart och Emanuel Schikaneder. Taket över spåren är utformat med en akvamarin stjärnhimmel med 6662 små lampor som lyser upp taket. Väggarna utformades med utgångspunkt i den klassicistiska arkitekturen hos de omkringliggande byggnaderna och är inklädda i ljus natursten med granit från Fichtelgebirge. Väggarna bakom spåren visar fotografier av Stefan Müller föreställande byggnaderna vid Museumsinsel.

Neue Wache är en byggnad vid Unter den Linden i Berlin som numera tjänar som en allmän minnesplats över offer för krig och våldsherravälde. Sedan 1993 är Neue Wache Förbundsrepubliken Tysklands minnesplats för offer för krig och våldsherravälde. Vid svenska statsbesök i Berlin brukar man genomföra en kransnedläggning vid Neue Wache till minne av de svenskar i Fusiler Regiment 34 Viktoria von Schweden (Pommerches) som dog under första världskriget.[1]

Schlossbrücke är en bro i centrala Berlin över Spreekanal, som är en utbyggd sidogren av floden Spree. Bron sammanbinder Karl-Liebknecht-Strasse och ön Spreeinsel med avenyn Unter den Linden väster om kanalen. Den nuvarande bron tillkom mellan 1821 och 1824 efter ritningar av Karl Friedrich Schinkel. Grundkonstruktionen är en stenvalvsbro med tre bågar. Den ersatte en mindre träbro (Hundebrücke) som fanns på plats sedan 1500-talet. På norra och södra ände av varje bropelare placerades en sockel i röd granit för skulpturerna, som dock tillkom senare. Mellan socklarna monterades broräcket i målat gjutjärn. Gjutjärnets utsmyckning visar hippokampos, tritoner och delfiner. Mellan 1842 och 1857 kompletterades bron med de åtta statyerna i vit Carraramarmor. De består av ett postament med en cirkelformig medaljong som visar en örn samt av de egentliga skulpturerna. Skulpturerna utfördes av olika bildhuggare efter Schinkels ursprungliga planläggning. Bildhuggarna var elever till Johann Gottfried Schadow och Christian Daniel Rauch. Skulpturerna föreställer de grekiska gudinnorna Nike, Athena och Iris tillsammans med krigshjältar under olika tidpunkter av den militäriska karriären. Under andra världskrigets slutskede flyttades skulpturerna till en depå i en stadsdel som senare tillhörde Västberlin. De återfördes 1983/1984.

Staatsoper Unter den Linden (även Deutsche Staatsoper eller Staatsoper Berlin) är Berlins äldsta operahus och ligger i stadsdelen Mitte i stadsdelsområdet med samma namn.

Altes Museum (fram till 1845 Königliches Museum) är en museibyggnad i Berlin som byggdes mellan 1825 och 1828 efter ritningar av Karl Friedrich Schinkel i klassicistisk stil. Museet och fyra andra museer på Museumsinsel listas sedan 1999 i Unescos världsarvslista. I museet visas huvudsakligen antika föremål. Museibygget initierades av kungen Fredrik Vilhelm III av Preussen. Byggnaden står på en sockel och har två våningar. Huset är 87 meter långt och 55 meter brett. Förhallens avslut mot Lustgarten består av 18 joniska kolonner. På tvärbalken över varje pelare finns en örn av sandsten. Tvärbalkens framsida visar följande skrift: FRIDERICVS GVILHELMVS III. STVDIO ANTIQVITATIS OMNIGENAE ET ARTIVM LIBERALIVM MVSEVM CONSTITVIT MDCCCXXVIII (Fredrik Vilhelm III stiftade museet 1828 för studiet av antiken och av de fria konsterna). Trappan upp till ingången kantas av ryttarstatyer föreställande en amason i strid med en panter (till höger) och en krigare i strid med ett lejon (till vänster). I museets centrum finns ett runt rum som sträcker sig över bägge våningar. Vid väggarna står 20 korintiska kolonner med antika statyer mellan sig. Rummet eftersträvar Pantheon i Rom och täcks liksom denna byggnad av ett kupolvalv. Alla övriga rum är grupperade kring det runda rummet.

Sankta Hedvigskatedralen (tyska: Sankt-Hedwigs-Kathedrale) i Berlin är säte för Berlins ärkestift inom Romersk-katolska kyrkan och församlingskyrka för Sankta Hedvigs domkyrkoförsamling. Katedralen ligger vid torget Bebelplatz söder om Unter den Linden i Berlins historiska innerstad. Kyrkan uppfördes under kung Fredrik II "den store" av Preussens regering, efter ritningar av Georg Wenzeslaus von Knobelsdorff och Jean Laurent Legeay. Pantheon i Rom tjänade som förebild. Den var då den första katolska kyrkobyggnad som uppförts i Berlin sedan reformationen, med särskilt tillstånd av kungen. Den stod färdig 1773 och vigdes åt helgonet Hedvig av Andechs, Schlesiens skyddshelgon. Många av de nyligen inflyttade katolikerna till Berlin var från Schlesien, som tillfallit Preussen genom schlesiska krigen. Kyrkan är sedan 1927 officiellt en mindre basilika inom Romersk-katolska kyrkan och är sedan 1930 säte för det då grundade Berlins ärkestift. Katedralen brandskadades svårt under andra världskriget i ett bombanfall natten till 2 mars 1943. Ruinen låg i efterkrigstidens Östberlin och restaurerades mellan 1952 och 1963, med ny interiör ritad av Hans Schwippert och en ny kupolkonstruktion.

Schlossfreiheit är ett tidigare namn på platsen mellan Berliner Stadtschloss och Kaiser-Wilhelm-Nationaldenkmal, två byggnadsverk som båda revs 1950. Platsen kallas från 1994 Schlossplatz, vilket ursprungligen var namnet på den plats som låg söder om slottet. Eftersom kurfursten Fredrik Vilhelm I av Brandenburg ville ha mer folkliv i närheten av slottet, lät han från 1672 uppföra en bebyggelse längs Spreekanalen, vilken kallades Schlossfreiheit. Husen blev dyra att bygga, då marken låg på sumpig mark och kurfursten hade därför befriat ägarna från olika skatter och förpliktelser. I husen bodde hovfolk och adliga under så kallad "Burgfreiheit" fram till upprättandet av Königlichen Residenz Berlin 1709. Kejsaren Vilhelm II tyckte inte om de förhållandevis små hus, som störde utsikten från Berlins stadsslott. De revs från juni 1894 för uppförandet av Kaiser-Wilhelm-Nationaldenkmal till minne av hans farfar Vilhelm I.

Lustgarten är en två hektar stor park i centrala Berlin, belägen på Museumsinsel i stadsdelen Mitte. Vid parken ligger Berliner Dom i öster, Altes Museum i norr, Schlossplatz och det rekonstruerade Berlins stadsslott med Humboldt Forum i söder samt Spreekanalen i väster. Trädgården på platsen anlades 1573 på order av kurfurst Johan Georg av Brandenburg, och fungerade då som slottets köksträdgård. Parkytan norr om slottet kom flera gånger att omgestaltas under följande sekler och gavs sin nuvarande inramning på 1820-talet i samband med Karl Friedrich Schinkels och Peter Joseph Lennés utformning av parkytan mellan slottet och Altes Museum. Under Weimarrepubliken användes platsen ofta för politiska möten av arbetarrörelsen och därefter av nazisterna, som lät stenlägga ytan till ett öppet torg. Parkens grönytor återställdes av landskapsarkitektfirman Loidl med inspiration från Schinkels ursprungliga planer 1998–1999, då parken fick sitt nuvarande utseende. I parken framför Altes Museum finns sedan 1831 en granitskål med 6,91 meters diameter i ett enda stycke Karlshamnsgranit, tillverkad av en del från flyttblocket Grosser Markgrafenstein nära Rauen öster om Berlin. Skålen är världens största i sitt slag och sågs under 1800-talet som tekniskt underverk. Skålen var ursprungligen blankpolerad men har med tiden nötts av vittring och krigsskador, så att det idag finns synliga lagningar på flera ställen. Den ryttarstaty av Fredrik Vilhelm III av Preussen som restes i Lustgarten 1863 skadades i andra världskriget och resterna monterades ned under DDR-tiden.

Spreeinsel är en ö i Berlins centrum, omgiven av floden Sprees huvudfåra på sin nordöstra sida och av Spreekanal i sydost och väst.

Ägyptisches Museum und Papyrussamlung, ungefär Egyptiska museet och papyrussamlingen, är ett museum i Berlin, Tyskland som utgör en del av Neues Museum. Museet är specialiserat och inriktat på antikens Egypten, och innehåller bland annat statyer, reliefer hantverk och papyrus som är funna i tempel och gravar i Egypten och Sudan. Museet har en känd byst av Nefertiti, Nefertitibysten, som fortfarande har kvar färgdetaljer, och dess samlingar är bland de viktigaste i världen när det kommer till antika egyptiska artefakter.Museet har sin bakgrund i kungliga samlingar från preussiska kungar under 1700-talet. Alexander von Humboldt rekommenderade skapandet av en egyptisk sektion, och de första objekten togs till Berlin 1828 under Fredrik Vilhelm III. Museet skadades svårt under andra världskriget, och efter kriget delades museet mellan Östberlin och Västberlin, för att återförenas efter Tysklands återförening.

Bebelplatz (tidigare kallad Opernplatz) är ett torg i stadsdelen Mitte i centrala Berlin. Torget omges av Alte Bibliothek i väster, Unter den Linden, med Humboldtuniversitetets huvudbyggnad på andra sidan boulevarden, i norr, Prinzessinnenpalatsets trädgård i öster och Behrenstrasse, med Sankta Hedvigskatedralen på andra sidan gatan, i söder. På den östra delen av torget står Staatsoper Unter den Lindens byggnad. Platsen är sedan 1947 uppkallad efter August Bebel, det tyska socialdemokratiska partiets ordförande mellan 1892 och 1913, men har tidigare kallats Platz am Opernhaus (1743–1910) och Kaiser-Franz-Joseph-Platz (1910–1947). I dagligt tal kallades dock platsen under lång tid för Opernplatz.