Wikimedia Norge

Interkulturelt Museum (IKM), tidligere Internasjonalt kultursenter og museum eller Internasjonalt kulturmuseum, är sedan 2006 en avdelning av Oslo Museum. Interkulturelt museum är ett migrationsmuseum som samlar, bevarar och förmedlar nya minoriteters invandrings- och etableringshistoria i Norge. Museet arbetar efter principen "inte om mig, utan med mig", vilket innebär att de grupper som är del av utställningarna också ska ha inflytande över desamma. Museet öppnade 1990 och utsågs till Årets museum i Norge 2006.

Grønland station är en tunnelbanestation i Vaterland/Grønland i Oslo. Stationen öppnades den 22 maj 1966. Den ligger mellan stationerna Jernbanetorget och Tøyen.

Maaemo är en restaurang vid Dronning Eufemias gate 23 i Oslo i Norge, verksam sedan den 15 december 2010. Den grundades av den danske krögaren Esben Holmboe-Bang, tidigare anställd på bland annat Noma i Köpenhamn, tillsammans med Jon Frede Engdahl och den finländske sommelieren Pontus Dahlström. Namnet Maaemo betyder Moder Jord på finska. Restaurangen fokuserar på det nordiska köket med säsongsanpassade, närodlade och ekologiska råvaror. 80 % av råvarorna uppges vara närodlade. Redan vid öppnandet marknadsfördes Maaemo som "Norges första helekologiska gourmetkrog". Restaurangens omsättning uppgick år 2010 till 951 000 NOK, år 2011 till 6 495 000 NOK och år 2012 till 11 493 000 NOK.

Oslo bispeborg var den ursprungliga biskopsgården i Oslo. Borgen grundlades i början av 1200-talet av biskopen Nikolas Arnesson och utvidgades på 1300-talet. Borgen byggdes i sten runt en biskopsgård i trä, som hade uppförts i början av 1100-talet. En färdig, tillsluten försvarsanläggning blev biskopsborgen sannolikt inte förrän på 1300-talet. Borgen låg i medeltidsstaden vid Oslo torg. Från försvarstornet gick en inbyggd bro över till Hallvardskatedralen. Tillsammans med katedralen var biskopsborgen det dåvarande Oslos viktigaste religiösa anläggning. Borgen var också ett politiskt maktcentrum. Det första unionsavtalet mellan Norge och Sverige undertecknades i biskopsborgen omedelbart efter Håkon Magnussons död 1319. Borgen skadades vid svenskarnas angrepp på Oslo 1523. Efter reformationen 1537 revs stora delar av borgen ned, och 1554 flyttade biskopen över till den östra flygeln av det nedlagda Olavsklostret, som senare blev Oslo bispegård. År 1579 lät borgmästaren Christen Mule uppföra en renässansbyggnad på platsen. Här vigdes kung Jakob VI av Skottland och prinsessan Anna av Danmark 1589. Efter en brand 1722 blev den nuvarande Oslo ladegård byggd på källarmurarna till Mules gård 1725. Det finns rester av Medeltidsstadens biskopsborg i ladegårdens källare, bland annat Bisp Nikolas vinterhall. Bisp Nikolaus kapell är en mindre byggnad intill Oslo ladegård vid Oslo gate, som är byggd av sten från ruinerna. Den rymmer en rekonstruktion av ett rum som grävts ut från biskopsborgen.

Denna artikel handlar on Ladegården i Oslo. För Ladegården i Köpenhamn, se Ladegården. Oslo ladegård, eller Ladegården, är en byggnad i Gamlebyen i Oslo. Den ligger norr om Oslo torg. Oslo gate löper längs dess östra sida. Namnet Ladegården har bakgrund i att det område, som hade utgjort Medeltidsstaden, omvandlades till försörjningsmark ("ladegård") för Akershus fästning efter det att staden Christiania hade anlagts år 1624. Som "ladegård" skulle området vara en del av fästningens försörjning med livsmedel och djurfoder. Detta område kallades senare Sørenga. Huset uppfördes 1725 på källarmurarna till borgmästaren Christen Mules tidigare gård, där kung Jacob VI av Skottland och prinsessan Anna av Danmark hade gift sig 1589. I källaren finns rester av Oslo bispeborg från 1200-talet. Egendomens trädgård, som gick nästan ned till havsstranden vid Bjørvika sent på 1700-talet, rekonstruerades på basis av skisser från 1779 och återöppnades 1999 för allmänheten. Också ett rum från Oslo bispeborg, Bisp Nikolaus kapell, rekonstruerades och förevisas i anknytning till Ladegården. Där Oslo ladegård ligger idag, låg på medeltiden Oslo bispeborg, som påbörjades av biskopen Nikolas Arnesson i början av 1200-talet. Biskopsborgen var en av stadens och landsdelens politiska centra, och tillsammans med Hallvardskatedralen utgjorde borgen då stadens obestridda religiösa centrum. Borgen var ganska stor, med höga murar, stenhus och torn, och omgavs av det som idag är Oslo ladegårds trädgård. Reformationen 1537 ledde till dramatiska förändringar av olika slag. Alla Norges biskopar avsattes och kyrkans samtliga egendomar drogs in av Kronan. Nästan hela Oslo bispeborg revs, och enbart tornet och stenhuset intill fick stå stå kvar. Dessa användes senare som grundmur för borgmästaren Christen Mules renässanshus, som uppfördes omkring 1579. Vid stadsbranden i Oslo 1624 brann Oslo ned för sista gången. Kung Kristian IV beslöt då att staden skulle flyttas, och därmed skapades den nya staden Christiania. Medeltidsstadens stadsmark gjordes om till så kallat försörjningsmark, eller "ladegård", för Akershus fästning. Christen Mules renässansgård fanns kvar och blev sommarresidens för den rika familjen Toller. På slutet av 1600-talet ärvde Karen Toller byggnaden, och tillsammans med maken Caspar Herman Hausmann köpte hon senare upp hela ladegårdsgodset, vilket efterhand gjorde att namnet Oslo ladegård knöts till byggnaden. Oslo ladegård, som huset står idag, är präglat av en stor ombyggnad av Karin Toller 1722. Då sålde hon sitt residens i Christiania och flyttade till den lantliga Ladegården. Karen Tollers ladegård är ett typiskt barockhus med högt, välvt tak och en symmetrisk grundplan. Barockträdgården tar upp husets centralaxel och är utlagd som ett smycke mot Björvika och Christiania. Egendomen tillhörde släkten Toller i 150 år, och den siste ägaren inom denna familj var Karen Tollers barnbarn Caspar Herman Storm. Han hade Ladegården som lantställe och gick i konkurs 1772, varefter Ladegården såldes på tvångsauktion. Ladegårdens sista privata ägare var företagaren Hans Konow (1815–1896). I början av 1900-talet exproprierades mark av Norges hovedjernbaner, vilket ledde till att stora delar av trädgården försvann. Vid mitten av 1950-talet övertog Oslo kommune huset. Efter renoveringar öppnades Oslo ladegård 1968 som museum och blev representationslokaler för Oslo kommun. Oslo ladegård är ett byggnadsminne.

Clemensallmenningen var en allmänning och gata i Medeltidsstaden Oslo i Norge. Den gick på tvärs väst-öst i staden, medan "stretena" gick på längden nord-syd. Clemensallmenningen löpte mellan Bjørvika i väster och Alnaelva i öster. Den östra delen av gatan är bevarad i Kanslergata. Den västra delen finns idag inte markerad i terrängen. Gatan hade namn efter Clemenskirken som låg omedelbart sydväst om korsningen Clemensallmenningen/Østre strete. Enligt arkeologer var det omkring denna gatukorsning som Oslos struktur som stad började utvecklas omkring år 1000. Längre västerut korsade Clemensallmenningen Vestre strete, vilken etablerades något senare. I öster, över Alnaelva, byggdes Geitabru förhållandevis tidigt. Bron är känd bland annat från sagalitteraturen. Geitabru sammanknöt Clemensallmenningen med vägen över utmarkerna och upp över Ekebergskrenten, den nedre delen av dagens Ekebergveien, medeltidens kungsväg över Ekeberg. Den andra av Medeltidsstadens allmänningar, vars namn är känt idag, är Biskopsallmenningen. Biskopsallmenningen låg strax norr om Clemensallmenningen. Den är inte helt parallell, utan gick ner mot Björvika något i vinkel mot Clemensallmenningen.

St. Halvards plass, alternativt St. Hallvards plass, är en liten öppen plats mellan Minneparken och Oslo gate i Gamlebyen i Oslo. Platsen anlades 1867, under en tidsperiod då de första stenhusen uppfördes i Gamlebyen och det fanns stora planer på byggande av flervåningsbostadshus i området. St. Halvards gade var från medeltiden infartsgata från nordost och ledde till Østre strete. Denna gavs en skarp vinkel, så att den slutade vinkelrätt i Oslo gate söder om St. Hallvards plass och Oslo torg. På flera kartor, bland annat sådana från 1816 och 1843 går det en gata från Oslo gate snett uppåt till St. Halvards gate. Mellan denna gata och Oslo gate, till större delen ovanpå Hallvardskatedralens ruiner, fanns en mängd hus, varav många hade källare som var byggda av sten från ruinen. Först 1861 blev ruinen synlig efter utgrävningar i St. Halvards strete. År 1865 gjordes fortsatta utgrävningar av arkeologen Nikolay Nikolaysen för Foreningen til norske fortidsmindesmærkers bevaring, varvid framkom var kyrkan exakt legat. På en karta från 1869 hade Galgebergsgaden bytt namn till St. Halvards plads, vilken gick snett ned mot Oslo gate. De byggnader som låg ovanpå ruinen efter Hallvardskatedralen revs efterhand och Minneparken anlades i stället där 1932. St. Halvards plass är triangulär i formen och längs platsen finns två flerbostadshus, varav ett från slutet av 1800-talet. Det andra är ritat av den senere stadsarkitekten Harald Aars i sen jugendstil och uppfördes 1911–1912. Vid St. Halvards plass låg tidigare spårvägshållplatsen "St. Halvards plass" för trafik på linjerna 18 och 19 mot centrum, och på andra sidan av gatan för trafik i riktning Ljabru. Hållplatsen öppnades 1878 på Gamlebylinjen med hästspårvagnar och flyttades 2020 till Dronning Eufemias gate väster om Oslo torg efter en omföring av linjesträckningen.

Nordre strete var utfartsgatan åt nordväst i Medeltidsstaden Oslo i Norge. Den började vid Oslo torg (dagens korsning Bispegata/Oslo gate) och löpte norrut till trakten Nonneseter kloster, alldeles vid Hovinbekken, och fortsatte sedan som en landsväg åt nordväst. Nordre strete hade en fortsatt sträckning i Vestre strete från Oslo torg till stadens södra centrum runt Mariakirken på sandslätten Øra, där Alnaelva hade sitt utlopp i Bjørvika fram till 1922. Gatorna Vestre strete och Nordre strete tillsammans har i källor från medeltiden betecknats som Langstrete. Senare tiders Oslo gate, som blev Christianias utfartsväg söderut längs Oslofjorden, följde Nordre stretes sträckning.

Medeltidsstaden, senare benämnd Gamlebyen, utgjorde det ursprungliga Oslo. Den utgör idag kärnan i dagens stadsdel Gamle Oslo. Oslo var Norges huvudstad från 1300 och var en av de största städerna i Norge fram till stadsbranden 1624, då staden brann ned. Därefter beslöt kungen av Danmark-Norge, Kristian IV, att den skulle återuppbyggas på en ny plats väster om Björvika. Den nya staden fick namnet Christiania, senare stavat Kristiania, medan namnet Oslo användes för det nedbrända området, som i huvudsak återgick till jordbruksmark. Enligt Snorres kungasaga grundlades köpstaden Oslo omkring 1048 av Harald Hårdråde, men vid arkeologiska utgrävningar på 1970-talet visade det sig att Oslo hade en stadsstruktur redan omkring år 1000. År 1070 blev Oslo biskopssäte. Stadens domkyrka, Hallvardskatedralen, uppfördes på höjden vid Oslo torg i början av 1100-talet. Oslo katedralskole grundades 1153. Invånartalet fördubblades under högmedeltiden till ungefär 3 500. Perioden närmast före och närmast efter 1300 var medeltidsstaden Oslo som störst. Håkon Magnusson, som var hertig över Øst-Norge mot slutet av 1200-talet, igångsatte en rad byggaktiviteter, bland annat utvidgades Mariakirken och påbörjades uppförandet av Akershus slott. Då Håkon skulle överta kungakronan 1299 efter brodern Erik Magnussons död, valde han Oslo som kröningsstad. År 1314 centraliserades makten till Oslo, bland annat genom att prästen i Mariakirken utnämndes till Norges rikes kansler, som fick i uppdrag att bevara kungens sigill och vara ordförande i Riksrådet. Medeltidstaden drabbades av återkommande bränder. Bland annat plundrades staden och brändes ned av hertig Erik av Södermanland 1308. Den ännu inte färdiga fästningen stod emot belägringen, och staden byggdes upp igen på de tidigare tomterna. Under digerdöden minskade invånarantalet med omkring en tredjedel. Under åren med Norge som dansk provins från 1536, i union med Danmark, förlorade staden sin huvudstadsstatus och stagnerade ekonomiskt. Under den svenska belägringen 1567 satte borgarna själva staden i brand, för att senare bygga upp den igen.

Oslo torg är ett tidigare torg och mötesplats, som ligger mitt i Medeltidsstaden i Gamlebyen i Oslo. Det ligger vid korsningen i krysset Bispegata/Oslo gate. Oslo bystyre beslöt i januari 2010 att återskapa Oslo torg vid korsningen Bispegata/Oslo gate på bekostnad av busstrafiken. Den 20 december 2017 beslöt bystyret att kraftigt minska och på sikt ta bort all busstrafik över Oslo torg.

Dronning Eufemias gate är en 43 meter bred gata i Bjørvika i Oslo, som avgränsas av Kong Håkon 5.s gate i öster och Langkaia i väster. Öster om Akerselva ligger gatan i stadsdelen Gamle Oslo, väster om älven i stadsdelen Sentrum. Gatan är omkring 750 meter lång och har spårvagnsspår på en separat banvall i mitten samt separata körfält för bilar, bussar och cyklar, samt breda trottoarer med uteserveringar. På norra sidan om gatan ligger kontorshusområdet Barcode och på södra sidan Deichman biblioteks huvudbibliotek, hotell och bostäder. Gatan är Bjørvikas huvudaxel i öst-västlig riktning. De tre gatorna Bispegata, Dronning Eufemias gate, och Prinsens gate ger en 1 400 meter lång siktlinje genom Oslos centrum.

Oslo gate är en gata i Gamlebyen i Oslo i Norge, som löper som stadsdelens huvudaxel i nord-sydlig riktning från Schweigaards gate/Grønlandsleiret till Konows gate/Mosseveien vid Oslo Hospital. Gatans sträckning norr om Oslo torg följer medeltidens Nordre strete och visas på den äldsta kartan över det gamla Oslo från första delen av 1600-talet. Oslo gate söder om torget anlades på 1800-talet. Gatan fick sitt namn vid stadsutbyggnaden 1859. Bebyggelsen längs gatan består huvudsakligen av hyreshus från andra hälften av 1800-talet. Nordväst om korsningen med Bispegate ligger Oslo ladegård från 1725, som delvis är byggd på källarmurar från Oslo bispegård från 1200-talet. På motsatt sida av gatan ligger Minneparken med bland annat ruinerna av Hallvardskatedralen. Längs östsidan av Oslo gate mellan Ekebergveien och Konows gate ligger fastigheten Oslo Hospital, som innefattar de två 1700-talsbyggnaderna Gråsteinsbygningen och Gamlebyen kirke. Spårvägslinjen Gamlebylinjen går utmed hela gatusträckningen. Redan 1878 förlängdes spåret från Stortorvet i Kristianias centrum in på Oslo gate till St. Halvards plass, och 1899 förlängdes det till Oslo hospital.