Clemensallmenningen

Denna artikel handlar om Clemenskirken i Oslo. För Klemenskirken i Trondheim, se Klemenskirken Clemenskirken var en norsk församlingskyrka från troligen 1130- eller 1140-talen, som låg vid korsningen av de medeltida gatorna Clemensallmenningen och Østre strete, norr om Kongsgården i södra delen av Medeltidsstaden i Oslo. Den frilagda kyrkoruinen finns idag i Middelalderparken. Det har troligen varit två, möjligen tre, träkyrkor på samma plats före stenkyrkan från 1300-talet. Den äldsta kan ha varit från omkring år 1000 och vara grundlagd av Olav Haraldsson eller Olav Tryggvason. Den yngsta träkyrkan lät troligen Harald Hårdråde bygga. Under och omkring kyrkan har hittats rester av det som är en av Norges äldsta kyrkogårdar. De äldsta gravfynden är daterade från mellan 980 och 1030. Runt detta gravfält har den första stadsbebyggelsen i Oslo vuxit fram. Clemenskirken togs ur bruk efter reformationen och bör ganska snart därefter ha rivits. Ruinerna grävdes ut 1921 av Gerhard Fischer. Under många år från början av 1960-talet till mitten av 1990-talet låg ruinerna dolda under motorledsbron Loenga bru. Åren 1970–1971 grävde arkeologen Ole Egil Eide vidare i marken under kyrkan och fann då spår efter 81 begravningar före anläggningen av stenkyrkan. Liksom Edmundskirken på Hovedøya har kyrkan en rektangulär, tvåskepps grundplan med kvadratiska mittpelare. Det har funnits tre sådana pelare, men grundmuren visar att det ursprungligen bara fanns två. I skeppets nordvästra hörn ledde en krökt trappa upp i ett torn. Intill västra delen av skeppet finns spår av ett litet vapenhus. Byggnadens väggöppningar och hörn var murade med kvadersten i kalksten, medan väggarna bestod av annan kalksten. Golvet i skepp och kor har bestått av kalkhällar. Det har återfunnits en kyrkogårdsmur parallellt med Østre strete i sydöst och Clemensallmenningen i nordöst.

Østre strete var en gata i Medeltidsstaden Oslo i Norge. Den sträckte sig mellan de två maktcentra i det medeltida huvudstaden Oslo: det södra centrum med kungens bostad Kongsgården och Mariakirken och det norra centrum vid Oslo torg med biskopens bostad Oslo bispeborg och Hallvardskatedralen. Gatan gick utefter Alnaelva. Den passerade på östra sidan av Clemenskirken och korsade vid Clemenskyrkan tvärgatan Clemensallmenningen, som gick mellan Geitabru och stranden av Bjørvika. Delar av dagens Saxegaardsgata antas motsvara Østre stretes sträckning. Østre strete hade en fortsättning i Gatene som var stadens utfartsväg åt nordost. Gatenes sträckning motsvarar dagens St. Halvards gate norr om Bispegatan.

Nikolaikirken var en norsk kyrka, som låg strax väster om Clemenskirken i södra delen av Medeltidsstaden i Oslo. Den låg där Smålensbanen drogs, strax nordost om Lokomotivverkstedet i Middelalderparken, men det finns inte längre några ruiner kvar efter järnvägsbyggandet. Kyrkan var vigd till Nikolaus av Myra. Det äldsta omnämnandet av Nikolaikirken är i Soga om Håkon Håkonsson från 1240, i berättelser om strider om Oslo. Kyrkan omtalas också i ett brev från 1297, som också berättar att området Bekkelia utanför stan ingick i Nikolaikyrkans församling. Det finns inga detaljer kända om kyrkans utseende, till exempel om den hade torn, men det antas att den var liten. Den var rektangulär, med kor i samma bredd som skeppet, och den var orienterad i öst-väst och inte i förhållande till den tidens stadsgator. Det gjordes arkeologiska utgrävningar 1877–1878 under ledning av Peter Andreas Blix inför anläggandet av Smålensbanen. Däremot har man inte funnit rester efter kyrkan vid senare års arkeologiska undersökningar, med undantag vid utgrävningar för Follobanen 2014, då ett hundratal gravar från medeltiden hittades. Det antas att Nikolaikirken hade en församling, och att den inkluderade områden utanför stadens gränser. Detta var en tidig ordning, vilket skulle innebära att en kyrka på Nikolaikirkens plats borde ha etablerats senast under tidigt 1100-tal. Kyrkan låg sannolikt i ruiner mot slutet av 1500-talet.

Saxegården är ett tidigare lantställe i Oslo i Norge från omkring 1800 med adress Saxegaardsgata 17 i Gamlebyen. Byggnaden ligger inom medeltidsstaden och var ursprungligen en medeltida gård, som var uppkallad efter stormannaätten Saxe. Senare bodde besökande biskopar från Hamar i huset. Under halva huset ligger en halvkällare i sten från senmedeltiden. Denna finns omnämnd i källor från 1334–1414 och kan vara från 1200-talet. Saxegården är en av få medeltidsgårdar i Oslo vars lokalisering säkert kan bestämmas. Det medeltida huset brann ned vid stadsbranden i Oslo 1624. Ett nytt hus byggdes strax efter det tidigare på de gamla murarna. Dagens hus, som är det tredje i ordningen, uppfördes år 1800 av rådmannen Ingstad. På 1890-talet genomfördes en invändig renovering. Huset är byggt i Louis seize-stil. Taket har en lätt valmning och är täckt med ursprungliga betongtakpannor. Saxegaarden stod och förföll i många år, och år 2000 ockuperades byggnaden. Efter att husockupanterna vräkts använde NRK huset som inspelningsplats för barn-tv-serien "Uhu!". Saxegården är ett byggnadsminne och ägs av Oslo kommun.

Geitabru, under en lång period Oslo bru, är en norsk bro, som ligger i Gamlebyen i Oslo. Den nuvarande bron byggdes 2007–2008. Geitabru har sina anor från medeltiden, då en träbro fanns i broläge mycket nära det nuvarande. Bron ledde ursprungligen över Alnaelva, men dess lopp från Kværnerbyen lades 1922 i kulvertar och en lång tunnel under Ekebergsåsen med nytt utlopp i Oslofjorden söder om det tidigare i Kongshavn. Därefter leder Geitabru över några järnvägsspår strax norr om Alnabruterminalen och Loengens stasjon på godsspåret Loenga–Alnabrulinjen. År 1989 omdöptes bron från Oslo bru till Geitabru. Geitabru är också ett medeltida namn, som tros ha kommit av dess användning för att leda getter till och från sommarbete på Ekebergsåsens sluttning. Bron var under medeltiden och länge fram i tiden den enda, eller den viktigaste, länken i vägsystemet söderut från Oslo på Oslofjordens östra sida. Från bron gick landsvägen på Ekebergsveijen i svängar uppför den branta norra sluttningen av Ekebergsåsen och sedan vidare söderut i Østfold. Geitabru trafikeras sedan 1899 av spårvagnar på Gamlebylinjen, från 1917 förlängd till Ekebylinjen.

Loenga bru var en norsk motorledsbro för europaväg E18 över rangerbangården på stationsområdet vid Loenga stasjon på godsspåret Loenga–Alnabrulinjen i sydöstra Oslo. Bron byggdes en liten bit söder om och parallellt med Geitabru. Bron öppnade för trafik 1963. Den var fyrfilig och ledde mellan Sørenga i väst och Ekebergsskråen i öst, som ledde trafiken mellan oslostadsdelen Grønland och den södergående landsvägen. Loenga bru revs i början av 1996, efter det att Ekebergstunneln öppnats för trafik. Där bron låg, finns idag en gångstig förbi ruinerna efter Clemenskirken och över järnvägsspåren vid Saxegården.

Oslo gate är en gata i Gamlebyen i Oslo i Norge, som löper som stadsdelens huvudaxel i nord-sydlig riktning från Schweigaards gate/Grønlandsleiret till Konows gate/Mosseveien vid Oslo Hospital. Gatans sträckning norr om Oslo torg följer medeltidens Nordre strete och visas på den äldsta kartan över det gamla Oslo från första delen av 1600-talet. Oslo gate söder om torget anlades på 1800-talet. Gatan fick sitt namn vid stadsutbyggnaden 1859. Bebyggelsen längs gatan består huvudsakligen av hyreshus från andra hälften av 1800-talet. Nordväst om korsningen med Bispegate ligger Oslo ladegård från 1725, som delvis är byggd på källarmurar från Oslo bispegård från 1200-talet. På motsatt sida av gatan ligger Minneparken med bland annat ruinerna av Hallvardskatedralen. Längs östsidan av Oslo gate mellan Ekebergveien och Konows gate ligger fastigheten Oslo Hospital, som innefattar de två 1700-talsbyggnaderna Gråsteinsbygningen och Gamlebyen kirke. Spårvägslinjen Gamlebylinjen går utmed hela gatusträckningen. Redan 1878 förlängdes spåret från Stortorvet i Kristianias centrum in på Oslo gate till St. Halvards plass, och 1899 förlängdes det till Oslo hospital.

Oslo torg är ett tidigare torg och mötesplats, som ligger mitt i Medeltidsstaden i Gamlebyen i Oslo. Det ligger vid korsningen i krysset Bispegata/Oslo gate. Oslo bystyre beslöt i januari 2010 att återskapa Oslo torg vid korsningen Bispegata/Oslo gate på bekostnad av busstrafiken. Den 20 december 2017 beslöt bystyret att kraftigt minska och på sikt ta bort all busstrafik över Oslo torg.

Dronning Eufemias gate är en 43 meter bred gata i Bjørvika i Oslo, som avgränsas av Kong Håkon 5.s gate i öster och Langkaia i väster. Öster om Akerselva ligger gatan i stadsdelen Gamle Oslo, väster om älven i stadsdelen Sentrum. Gatan är omkring 750 meter lång och har spårvagnsspår på en separat banvall i mitten samt separata körfält för bilar, bussar och cyklar, samt breda trottoarer med uteserveringar. På norra sidan om gatan ligger kontorshusområdet Barcode och på södra sidan Deichman biblioteks huvudbibliotek, hotell och bostäder. Gatan är Bjørvikas huvudaxel i öst-västlig riktning. De tre gatorna Bispegata, Dronning Eufemias gate, och Prinsens gate ger en 1 400 meter lång siktlinje genom Oslos centrum.

Denna artikel handlar on Ladegården i Oslo. För Ladegården i Köpenhamn, se Ladegården. Oslo ladegård, eller Ladegården, är en byggnad i Gamlebyen i Oslo. Den ligger norr om Oslo torg. Oslo gate löper längs dess östra sida. Namnet Ladegården har bakgrund i att det område, som hade utgjort Medeltidsstaden, omvandlades till försörjningsmark ("ladegård") för Akershus fästning efter det att staden Christiania hade anlagts år 1624. Som "ladegård" skulle området vara en del av fästningens försörjning med livsmedel och djurfoder. Detta område kallades senare Sørenga. Huset uppfördes 1725 på källarmurarna till borgmästaren Christen Mules tidigare gård, där kung Jacob VI av Skottland och prinsessan Anna av Danmark hade gift sig 1589. I källaren finns rester av Oslo bispeborg från 1200-talet. Egendomens trädgård, som gick nästan ned till havsstranden vid Bjørvika sent på 1700-talet, rekonstruerades på basis av skisser från 1779 och återöppnades 1999 för allmänheten. Också ett rum från Oslo bispeborg, Bisp Nikolaus kapell, rekonstruerades och förevisas i anknytning till Ladegården. Där Oslo ladegård ligger idag, låg på medeltiden Oslo bispeborg, som påbörjades av biskopen Nikolas Arnesson i början av 1200-talet. Biskopsborgen var en av stadens och landsdelens politiska centra, och tillsammans med Hallvardskatedralen utgjorde borgen då stadens obestridda religiösa centrum. Borgen var ganska stor, med höga murar, stenhus och torn, och omgavs av det som idag är Oslo ladegårds trädgård. Reformationen 1537 ledde till dramatiska förändringar av olika slag. Alla Norges biskopar avsattes och kyrkans samtliga egendomar drogs in av Kronan. Nästan hela Oslo bispeborg revs, och enbart tornet och stenhuset intill fick stå stå kvar. Dessa användes senare som grundmur för borgmästaren Christen Mules renässanshus, som uppfördes omkring 1579. Vid stadsbranden i Oslo 1624 brann Oslo ned för sista gången. Kung Kristian IV beslöt då att staden skulle flyttas, och därmed skapades den nya staden Christiania. Medeltidsstadens stadsmark gjordes om till så kallat försörjningsmark, eller "ladegård", för Akershus fästning. Christen Mules renässansgård fanns kvar och blev sommarresidens för den rika familjen Toller. På slutet av 1600-talet ärvde Karen Toller byggnaden, och tillsammans med maken Caspar Herman Hausmann köpte hon senare upp hela ladegårdsgodset, vilket efterhand gjorde att namnet Oslo ladegård knöts till byggnaden. Oslo ladegård, som huset står idag, är präglat av en stor ombyggnad av Karin Toller 1722. Då sålde hon sitt residens i Christiania och flyttade till den lantliga Ladegården. Karen Tollers ladegård är ett typiskt barockhus med högt, välvt tak och en symmetrisk grundplan. Barockträdgården tar upp husets centralaxel och är utlagd som ett smycke mot Björvika och Christiania. Egendomen tillhörde släkten Toller i 150 år, och den siste ägaren inom denna familj var Karen Tollers barnbarn Caspar Herman Storm. Han hade Ladegården som lantställe och gick i konkurs 1772, varefter Ladegården såldes på tvångsauktion. Ladegårdens sista privata ägare var företagaren Hans Konow (1815–1896). I början av 1900-talet exproprierades mark av Norges hovedjernbaner, vilket ledde till att stora delar av trädgården försvann. Vid mitten av 1950-talet övertog Oslo kommune huset. Efter renoveringar öppnades Oslo ladegård 1968 som museum och blev representationslokaler för Oslo kommun. Oslo ladegård är ett byggnadsminne.

Oslo bispeborg var den ursprungliga biskopsgården i Oslo. Borgen grundlades i början av 1200-talet av biskopen Nikolas Arnesson och utvidgades på 1300-talet. Borgen byggdes i sten runt en biskopsgård i trä, som hade uppförts i början av 1100-talet. En färdig, tillsluten försvarsanläggning blev biskopsborgen sannolikt inte förrän på 1300-talet. Borgen låg i medeltidsstaden vid Oslo torg. Från försvarstornet gick en inbyggd bro över till Hallvardskatedralen. Tillsammans med katedralen var biskopsborgen det dåvarande Oslos viktigaste religiösa anläggning. Borgen var också ett politiskt maktcentrum. Det första unionsavtalet mellan Norge och Sverige undertecknades i biskopsborgen omedelbart efter Håkon Magnussons död 1319. Borgen skadades vid svenskarnas angrepp på Oslo 1523. Efter reformationen 1537 revs stora delar av borgen ned, och 1554 flyttade biskopen över till den östra flygeln av det nedlagda Olavsklostret, som senare blev Oslo bispegård. År 1579 lät borgmästaren Christen Mule uppföra en renässansbyggnad på platsen. Här vigdes kung Jakob VI av Skottland och prinsessan Anna av Danmark 1589. Efter en brand 1722 blev den nuvarande Oslo ladegård byggd på källarmurarna till Mules gård 1725. Det finns rester av Medeltidsstadens biskopsborg i ladegårdens källare, bland annat Bisp Nikolas vinterhall. Bisp Nikolaus kapell är en mindre byggnad intill Oslo ladegård vid Oslo gate, som är byggd av sten från ruinerna. Den rymmer en rekonstruktion av ett rum som grävts ut från biskopsborgen.

Medeltidsstaden, senare benämnd Gamlebyen, utgjorde det ursprungliga Oslo. Den utgör idag kärnan i dagens stadsdel Gamle Oslo. Oslo var Norges huvudstad från 1300 och var en av de största städerna i Norge fram till stadsbranden 1624, då staden brann ned. Därefter beslöt kungen av Danmark-Norge, Kristian IV, att den skulle återuppbyggas på en ny plats väster om Björvika. Den nya staden fick namnet Christiania, senare stavat Kristiania, medan namnet Oslo användes för det nedbrända området, som i huvudsak återgick till jordbruksmark. Enligt Snorres kungasaga grundlades köpstaden Oslo omkring 1048 av Harald Hårdråde, men vid arkeologiska utgrävningar på 1970-talet visade det sig att Oslo hade en stadsstruktur redan omkring år 1000. År 1070 blev Oslo biskopssäte. Stadens domkyrka, Hallvardskatedralen, uppfördes på höjden vid Oslo torg i början av 1100-talet. Oslo katedralskole grundades 1153. Invånartalet fördubblades under högmedeltiden till ungefär 3 500. Perioden närmast före och närmast efter 1300 var medeltidsstaden Oslo som störst. Håkon Magnusson, som var hertig över Øst-Norge mot slutet av 1200-talet, igångsatte en rad byggaktiviteter, bland annat utvidgades Mariakirken och påbörjades uppförandet av Akershus slott. Då Håkon skulle överta kungakronan 1299 efter brodern Erik Magnussons död, valde han Oslo som kröningsstad. År 1314 centraliserades makten till Oslo, bland annat genom att prästen i Mariakirken utnämndes till Norges rikes kansler, som fick i uppdrag att bevara kungens sigill och vara ordförande i Riksrådet. Medeltidstaden drabbades av återkommande bränder. Bland annat plundrades staden och brändes ned av hertig Erik av Södermanland 1308. Den ännu inte färdiga fästningen stod emot belägringen, och staden byggdes upp igen på de tidigare tomterna. Under digerdöden minskade invånarantalet med omkring en tredjedel. Under åren med Norge som dansk provins från 1536, i union med Danmark, förlorade staden sin huvudstadsstatus och stagnerade ekonomiskt. Under den svenska belägringen 1567 satte borgarna själva staden i brand, för att senare bygga upp den igen.