Loenga bru

Saxegården är ett tidigare lantställe i Oslo i Norge från omkring 1800 med adress Saxegaardsgata 17 i Gamlebyen. Byggnaden ligger inom medeltidsstaden och var ursprungligen en medeltida gård, som var uppkallad efter stormannaätten Saxe. Senare bodde besökande biskopar från Hamar i huset. Under halva huset ligger en halvkällare i sten från senmedeltiden. Denna finns omnämnd i källor från 1334–1414 och kan vara från 1200-talet. Saxegården är en av få medeltidsgårdar i Oslo vars lokalisering säkert kan bestämmas. Det medeltida huset brann ned vid stadsbranden i Oslo 1624. Ett nytt hus byggdes strax efter det tidigare på de gamla murarna. Dagens hus, som är det tredje i ordningen, uppfördes år 1800 av rådmannen Ingstad. På 1890-talet genomfördes en invändig renovering. Huset är byggt i Louis seize-stil. Taket har en lätt valmning och är täckt med ursprungliga betongtakpannor. Saxegaarden stod och förföll i många år, och år 2000 ockuperades byggnaden. Efter att husockupanterna vräkts använde NRK huset som inspelningsplats för barn-tv-serien "Uhu!". Saxegården är ett byggnadsminne och ägs av Oslo kommun.

Denna artikel handlar om Clemenskirken i Oslo. För Klemenskirken i Trondheim, se Klemenskirken Clemenskirken var en norsk församlingskyrka från troligen 1130- eller 1140-talen, som låg vid korsningen av de medeltida gatorna Clemensallmenningen och Østre strete, norr om Kongsgården i södra delen av Medeltidsstaden i Oslo. Den frilagda kyrkoruinen finns idag i Middelalderparken. Det har troligen varit två, möjligen tre, träkyrkor på samma plats före stenkyrkan från 1300-talet. Den äldsta kan ha varit från omkring år 1000 och vara grundlagd av Olav Haraldsson eller Olav Tryggvason. Den yngsta träkyrkan lät troligen Harald Hårdråde bygga. Under och omkring kyrkan har hittats rester av det som är en av Norges äldsta kyrkogårdar. De äldsta gravfynden är daterade från mellan 980 och 1030. Runt detta gravfält har den första stadsbebyggelsen i Oslo vuxit fram. Clemenskirken togs ur bruk efter reformationen och bör ganska snart därefter ha rivits. Ruinerna grävdes ut 1921 av Gerhard Fischer. Under många år från början av 1960-talet till mitten av 1990-talet låg ruinerna dolda under motorledsbron Loenga bru. Åren 1970–1971 grävde arkeologen Ole Egil Eide vidare i marken under kyrkan och fann då spår efter 81 begravningar före anläggningen av stenkyrkan. Liksom Edmundskirken på Hovedøya har kyrkan en rektangulär, tvåskepps grundplan med kvadratiska mittpelare. Det har funnits tre sådana pelare, men grundmuren visar att det ursprungligen bara fanns två. I skeppets nordvästra hörn ledde en krökt trappa upp i ett torn. Intill västra delen av skeppet finns spår av ett litet vapenhus. Byggnadens väggöppningar och hörn var murade med kvadersten i kalksten, medan väggarna bestod av annan kalksten. Golvet i skepp och kor har bestått av kalkhällar. Det har återfunnits en kyrkogårdsmur parallellt med Østre strete i sydöst och Clemensallmenningen i nordöst.

Nikolaikirken var en norsk kyrka, som låg strax väster om Clemenskirken i södra delen av Medeltidsstaden i Oslo. Den låg där Smålensbanen drogs, strax nordost om Lokomotivverkstedet i Middelalderparken, men det finns inte längre några ruiner kvar efter järnvägsbyggandet. Kyrkan var vigd till Nikolaus av Myra. Det äldsta omnämnandet av Nikolaikirken är i Soga om Håkon Håkonsson från 1240, i berättelser om strider om Oslo. Kyrkan omtalas också i ett brev från 1297, som också berättar att området Bekkelia utanför stan ingick i Nikolaikyrkans församling. Det finns inga detaljer kända om kyrkans utseende, till exempel om den hade torn, men det antas att den var liten. Den var rektangulär, med kor i samma bredd som skeppet, och den var orienterad i öst-väst och inte i förhållande till den tidens stadsgator. Det gjordes arkeologiska utgrävningar 1877–1878 under ledning av Peter Andreas Blix inför anläggandet av Smålensbanen. Däremot har man inte funnit rester efter kyrkan vid senare års arkeologiska undersökningar, med undantag vid utgrävningar för Follobanen 2014, då ett hundratal gravar från medeltiden hittades. Det antas att Nikolaikirken hade en församling, och att den inkluderade områden utanför stadens gränser. Detta var en tidig ordning, vilket skulle innebära att en kyrka på Nikolaikirkens plats borde ha etablerats senast under tidigt 1100-tal. Kyrkan låg sannolikt i ruiner mot slutet av 1500-talet.

Østre strete var en gata i Medeltidsstaden Oslo i Norge. Den sträckte sig mellan de två maktcentra i det medeltida huvudstaden Oslo: det södra centrum med kungens bostad Kongsgården och Mariakirken och det norra centrum vid Oslo torg med biskopens bostad Oslo bispeborg och Hallvardskatedralen. Gatan gick utefter Alnaelva. Den passerade på östra sidan av Clemenskirken och korsade vid Clemenskyrkan tvärgatan Clemensallmenningen, som gick mellan Geitabru och stranden av Bjørvika. Delar av dagens Saxegaardsgata antas motsvara Østre stretes sträckning. Østre strete hade en fortsättning i Gatene som var stadens utfartsväg åt nordost. Gatenes sträckning motsvarar dagens St. Halvards gate norr om Bispegatan.

Geitabru, under en lång period Oslo bru, är en norsk bro, som ligger i Gamlebyen i Oslo. Den nuvarande bron byggdes 2007–2008. Geitabru har sina anor från medeltiden, då en träbro fanns i broläge mycket nära det nuvarande. Bron ledde ursprungligen över Alnaelva, men dess lopp från Kværnerbyen lades 1922 i kulvertar och en lång tunnel under Ekebergsåsen med nytt utlopp i Oslofjorden söder om det tidigare i Kongshavn. Därefter leder Geitabru över några järnvägsspår strax norr om Alnabruterminalen och Loengens stasjon på godsspåret Loenga–Alnabrulinjen. År 1989 omdöptes bron från Oslo bru till Geitabru. Geitabru är också ett medeltida namn, som tros ha kommit av dess användning för att leda getter till och från sommarbete på Ekebergsåsens sluttning. Bron var under medeltiden och länge fram i tiden den enda, eller den viktigaste, länken i vägsystemet söderut från Oslo på Oslofjordens östra sida. Från bron gick landsvägen på Ekebergsveijen i svängar uppför den branta norra sluttningen av Ekebergsåsen och sedan vidare söderut i Østfold. Geitabru trafikeras sedan 1899 av spårvagnar på Gamlebylinjen, från 1917 förlängd till Ekebylinjen.

Clemensallmenningen var en allmänning och gata i Medeltidsstaden Oslo i Norge. Den gick på tvärs väst-öst i staden, medan "stretena" gick på längden nord-syd. Clemensallmenningen löpte mellan Bjørvika i väster och Alnaelva i öster. Den östra delen av gatan är bevarad i Kanslergata. Den västra delen finns idag inte markerad i terrängen. Gatan hade namn efter Clemenskirken som låg omedelbart sydväst om korsningen Clemensallmenningen/Østre strete. Enligt arkeologer var det omkring denna gatukorsning som Oslos struktur som stad började utvecklas omkring år 1000. Längre västerut korsade Clemensallmenningen Vestre strete, vilken etablerades något senare. I öster, över Alnaelva, byggdes Geitabru förhållandevis tidigt. Bron är känd bland annat från sagalitteraturen. Geitabru sammanknöt Clemensallmenningen med vägen över utmarkerna och upp över Ekebergskrenten, den nedre delen av dagens Ekebergveien, medeltidens kungsväg över Ekeberg. Den andra av Medeltidsstadens allmänningar, vars namn är känt idag, är Biskopsallmenningen. Biskopsallmenningen låg strax norr om Clemensallmenningen. Den är inte helt parallell, utan gick ner mot Björvika något i vinkel mot Clemensallmenningen.

Lokomotivverkstedet är en norsk industribyggnad, som uppfördes som lokverkstad för Norges statsbaner 1890–1893 i Oslostadsdelen Gamlebyen. Den södra delen av verkstaden ligger delvis ovanpå icke utgrävda ruiner av medeltidsbyggnaden Kongsgården. Verkstaden var Norges första byggnad av sitt slag. Byggnaden uppfördes med fasader i nygotisk stil i röd tegelsten. Byggnadens inre är uppbyggd av konstruktioner i gjutjärn. Verkstaden ligger idag i Middelalderparken, som fortfarande (2022) är under uppbyggnad som en del av Folloprosjektet. Byggnaden används inte sedan omkring 2010, och några konkreta planer för dess framtid finns inte (2021).

Kongsgården i Oslo var ett norskt kungligt residens i Oslo under medeltiden. Den låg strax öster om Mariakirken i Medeltidsstaden. Den äldsta anläggningen var en cirkelformad försvarsanläggning, som byggdes efter förebild av de samtidiga så kallade motteborgarna som är kända från Storbritannien och Frankrike. Det var en ganska enkel anläggning, en cirkelformad jord- och grusvall omgiven av en vallgrav. Innanför vallen har det stått ett mindre antal timrade byggnader. Vallen har daterats till år 1040–1060 baserat på myntfynd som motsvarar Harald Hårdrådes regeringstid. På 1200-talet uppfördes en ny anläggning med försvarsmurar och byggnader i natursten och tegelsten. Där fanns också en kungshall av samma typ som Håkonshallen i Bergen, men betydligt mindre än denna. Denna anläggning kan ha uppförts under Håkon Håkonssons tid efter stadsbranden 1223. En del av kungsgårdens ruiner ligger under den södra delen av den år 1890–1893 uppförda Lokomotivverkstedet.

Vestre strete var en av Medeltidsstaden Oslos viktigste gator. Den började från den västra ändan av Oslo torg (dagens korsning Bispegata/Oslo gate) och löpte söderut till Mariakirken på sandslätten Øra, där Alnaelva hade sitt utlopp i Bjørvika fram till 1922. Under medeltiden låg stadsgårdarna nära bredvid varandra längs Vestre Strete. Clemenskirken låg omedelbart sydöst om korsningen Vestre strete/Clemensallmenningen. Längst i söder låg Kongsgården och Mariakirken, också dessa på gatans östra sida. Dessa tre monumentalbyggnader finns i dag som ruiner på Sørenga. På norra sidan av Oslo torg fortsatte gatusträckningen som Nordre strete, vilken motsvarar den norra delen av dagens Oslo gate. Gatorna Vestre strete och Nordre strete tillsammans har i källor från medeltiden betecknats som Langstrete. Vestre strete är inte bevarad i nutida gatunät. Den täcktes av jord efter Stadsbranden i Oslo 1624 och blev därmed liggande under Oslo ladegårds södra äng (Sørenga). Delar av sträckningen markeras idag i terrängen som gångstig. En del av Vestre strete ligger under Lokomotivverkstedet från 1880-talet. Arkeologiska utgrävningar i Bispegatan under andra hälften av 2010-talet tyder på att Vestre Strete kan ha haft Oslo bispeborg som norra ändpunkt.

Gråsteinsbygningen, eller Det nye hospital, är en byggnad i Medeltidsstaden i Oslo. Den byggdes 1735–1737 som en förlängning av Gamlebyen kirke vid Ekebergsveien och var då Oslo Hospitals huvudbyggnad. Oslo Hospital har sitt ursprung som spetälskesjukhus och del av Franciskanklostret i Oslo. Sjukhuset brändes ned 1567 av svenska soldater, men byggdes upp igen omkring 1580 på order av kung Fredrik II. Gråsteinsbygningen ritades av den invandrade tyske arkitekten Gabriel Bätzman (död 1755) och uppfördes i lokal kalksten, lerskiffer och gnejs. Gråsteinsbygningen är ett byggnadsminne.

Oslo Hospital i Gamlebyen i Oslo var Norges äldsta psykiatriska sjukhus tills det lades ned våren 2018. Oslo Hospital omfattar ett större komplex av äldre och yngre bevarandevärda byggnader, bland andra Norges äldsta sjukhusbyggnad Gråsteinsbygningen och församlingskyrkan Gamlebyen kirke, tidigare känd som Oslo hospitals kirke. Egendomen är på 10 300 kvadratmeter och har gräns mot Ekebergveien i norr, Konows gate i söder, Oslo gate i väster och bostadsområdet Klosterhagen i öster.

Oslo gate är en gata i Gamlebyen i Oslo i Norge, som löper som stadsdelens huvudaxel i nord-sydlig riktning från Schweigaards gate/Grønlandsleiret till Konows gate/Mosseveien vid Oslo Hospital. Gatans sträckning norr om Oslo torg följer medeltidens Nordre strete och visas på den äldsta kartan över det gamla Oslo från första delen av 1600-talet. Oslo gate söder om torget anlades på 1800-talet. Gatan fick sitt namn vid stadsutbyggnaden 1859. Bebyggelsen längs gatan består huvudsakligen av hyreshus från andra hälften av 1800-talet. Nordväst om korsningen med Bispegate ligger Oslo ladegård från 1725, som delvis är byggd på källarmurar från Oslo bispegård från 1200-talet. På motsatt sida av gatan ligger Minneparken med bland annat ruinerna av Hallvardskatedralen. Längs östsidan av Oslo gate mellan Ekebergveien och Konows gate ligger fastigheten Oslo Hospital, som innefattar de två 1700-talsbyggnaderna Gråsteinsbygningen och Gamlebyen kirke. Spårvägslinjen Gamlebylinjen går utmed hela gatusträckningen. Redan 1878 förlängdes spåret från Stortorvet i Kristianias centrum in på Oslo gate till St. Halvards plass, och 1899 förlängdes det till Oslo hospital.