Oslo Hospital

Gråsteinsbygningen, eller Det nye hospital, är en byggnad i Medeltidsstaden i Oslo. Den byggdes 1735–1737 som en förlängning av Gamlebyen kirke vid Ekebergsveien och var då Oslo Hospitals huvudbyggnad. Oslo Hospital har sitt ursprung som spetälskesjukhus och del av Franciskanklostret i Oslo. Sjukhuset brändes ned 1567 av svenska soldater, men byggdes upp igen omkring 1580 på order av kung Fredrik II. Gråsteinsbygningen ritades av den invandrade tyske arkitekten Gabriel Bätzman (död 1755) och uppfördes i lokal kalksten, lerskiffer och gnejs. Gråsteinsbygningen är ett byggnadsminne.

Franciskanklostret i Oslo låg omedelbart utanför Medeltidsstaden Oslo, på andra sidan Geitabro över Alnaelva vid Ekebergsveijen, som var Oslos utfartsväg söderut. Idag ligger Oslo Hospital på platsen. Franciskanklostret grundades som det fjärde och sista klostret av sammanlagt fyra i Oslo, varav tre i gamla Oslo och dess närmaste omgivning: Olavsklostret, Nonneseter kloster och Franciskanklostret, samt Hovedøya kloster på ön Hovedøya strax utanför i Oslofjorden. Klostret anlades troligen 1286 eller kort tid därefter med stöd av kung Erik Magnusson och hertig, senare kung, Håkon Magnusson, vilken gav gråbröderna mark att bygga på. Påven gav klosterbröderna begravnings- och andra rättigheter 1297. Klostret motarbetades av biskopen i Oslo, men det hade stöd både av påven och av kungamakten. Klosterkyrkan tycks ha varit byggd i tegel på en grundmur av sten. Det är oklart när konventet lades ned. Det sista skriftliga omnämnandet är från 1513. År 1538 beslöt Kung Kristian III att överlåta fastigheten till borgarna i Oslo för att dessa skulle driva ett hospital där. Verksamheten vid det tidigare hospitalet vid Laurentiuskirken omedelbart nordost om staden flyttade dit och Laurentiushospitalets intäkter lades till detta Oslo hospital, liksom intäkter från andra håll. De flesta av anläggningens byggnader brann 1567, men delar av den tidigare klosterkyrkan klarade sig och blev kvar till 1794. Då ersattes den av Gamlebyen kirke, som delvis byggdes på ruinen av den gamla kyrkan. Den östra delen av klosterkyrkan undersöktes av Gerhard Fischer 1935. Det kan finnas ruiner efter klostret under Oslo Hospital söder om kyrkan, men det har än så länge inte gjorts några arkeologiska undersökningar om detta. Hospitalet byggdes upp igen 1580 efter branden.

Gamlebyen kirke är en norsk kyrkobyggnad vid Ekebergsveien i Medeltidsstaden i Oslo. Dagens kyrkobyggnad uppfördes 1796 som sjukhuskyrka för Oslo Hospital, delvis byggd på grunden till Franciskanklostret i Oslo klosterkyrka från omkring 1290. Kyrkan hyrdes tidigare ut till Oslo kirkelige fellesråd för att vara församlingskyrka för Gamlebyen menighet i Oslo domprosti. Fram till 1925 kallades den Oslo kirke. Gamlebyen kirke är ett byggnadsminne.

Geitabru, under en lång period Oslo bru, är en norsk bro, som ligger i Gamlebyen i Oslo. Den nuvarande bron byggdes 2007–2008. Geitabru har sina anor från medeltiden, då en träbro fanns i broläge mycket nära det nuvarande. Bron ledde ursprungligen över Alnaelva, men dess lopp från Kværnerbyen lades 1922 i kulvertar och en lång tunnel under Ekebergsåsen med nytt utlopp i Oslofjorden söder om det tidigare i Kongshavn. Därefter leder Geitabru över några järnvägsspår strax norr om Alnabruterminalen och Loengens stasjon på godsspåret Loenga–Alnabrulinjen. År 1989 omdöptes bron från Oslo bru till Geitabru. Geitabru är också ett medeltida namn, som tros ha kommit av dess användning för att leda getter till och från sommarbete på Ekebergsåsens sluttning. Bron var under medeltiden och länge fram i tiden den enda, eller den viktigaste, länken i vägsystemet söderut från Oslo på Oslofjordens östra sida. Från bron gick landsvägen på Ekebergsveijen i svängar uppför den branta norra sluttningen av Ekebergsåsen och sedan vidare söderut i Østfold. Geitabru trafikeras sedan 1899 av spårvagnar på Gamlebylinjen, från 1917 förlängd till Ekebylinjen.

Østre strete var en gata i Medeltidsstaden Oslo i Norge. Den sträckte sig mellan de två maktcentra i det medeltida huvudstaden Oslo: det södra centrum med kungens bostad Kongsgården och Mariakirken och det norra centrum vid Oslo torg med biskopens bostad Oslo bispeborg och Hallvardskatedralen. Gatan gick utefter Alnaelva. Den passerade på östra sidan av Clemenskirken och korsade vid Clemenskyrkan tvärgatan Clemensallmenningen, som gick mellan Geitabru och stranden av Bjørvika. Delar av dagens Saxegaardsgata antas motsvara Østre stretes sträckning. Østre strete hade en fortsättning i Gatene som var stadens utfartsväg åt nordost. Gatenes sträckning motsvarar dagens St. Halvards gate norr om Bispegatan.

Oslo gate är en gata i Gamlebyen i Oslo i Norge, som löper som stadsdelens huvudaxel i nord-sydlig riktning från Schweigaards gate/Grønlandsleiret till Konows gate/Mosseveien vid Oslo Hospital. Gatans sträckning norr om Oslo torg följer medeltidens Nordre strete och visas på den äldsta kartan över det gamla Oslo från första delen av 1600-talet. Oslo gate söder om torget anlades på 1800-talet. Gatan fick sitt namn vid stadsutbyggnaden 1859. Bebyggelsen längs gatan består huvudsakligen av hyreshus från andra hälften av 1800-talet. Nordväst om korsningen med Bispegate ligger Oslo ladegård från 1725, som delvis är byggd på källarmurar från Oslo bispegård från 1200-talet. På motsatt sida av gatan ligger Minneparken med bland annat ruinerna av Hallvardskatedralen. Längs östsidan av Oslo gate mellan Ekebergveien och Konows gate ligger fastigheten Oslo Hospital, som innefattar de två 1700-talsbyggnaderna Gråsteinsbygningen och Gamlebyen kirke. Spårvägslinjen Gamlebylinjen går utmed hela gatusträckningen. Redan 1878 förlängdes spåret från Stortorvet i Kristianias centrum in på Oslo gate till St. Halvards plass, och 1899 förlängdes det till Oslo hospital.

Oslo torg är ett tidigare torg och mötesplats, som ligger mitt i Medeltidsstaden i Gamlebyen i Oslo. Det ligger vid korsningen i krysset Bispegata/Oslo gate. Oslo bystyre beslöt i januari 2010 att återskapa Oslo torg vid korsningen Bispegata/Oslo gate på bekostnad av busstrafiken. Den 20 december 2017 beslöt bystyret att kraftigt minska och på sikt ta bort all busstrafik över Oslo torg.

Dronning Eufemias gate är en 43 meter bred gata i Bjørvika i Oslo, som avgränsas av Kong Håkon 5.s gate i öster och Langkaia i väster. Öster om Akerselva ligger gatan i stadsdelen Gamle Oslo, väster om älven i stadsdelen Sentrum. Gatan är omkring 750 meter lång och har spårvagnsspår på en separat banvall i mitten samt separata körfält för bilar, bussar och cyklar, samt breda trottoarer med uteserveringar. På norra sidan om gatan ligger kontorshusområdet Barcode och på södra sidan Deichman biblioteks huvudbibliotek, hotell och bostäder. Gatan är Bjørvikas huvudaxel i öst-västlig riktning. De tre gatorna Bispegata, Dronning Eufemias gate, och Prinsens gate ger en 1 400 meter lång siktlinje genom Oslos centrum.

Medeltidsstaden, senare benämnd Gamlebyen, utgjorde det ursprungliga Oslo. Den utgör idag kärnan i dagens stadsdel Gamle Oslo. Oslo var Norges huvudstad från 1300 och var en av de största städerna i Norge fram till stadsbranden 1624, då staden brann ned. Därefter beslöt kungen av Danmark-Norge, Kristian IV, att den skulle återuppbyggas på en ny plats väster om Björvika. Den nya staden fick namnet Christiania, senare stavat Kristiania, medan namnet Oslo användes för det nedbrända området, som i huvudsak återgick till jordbruksmark. Enligt Snorres kungasaga grundlades köpstaden Oslo omkring 1048 av Harald Hårdråde, men vid arkeologiska utgrävningar på 1970-talet visade det sig att Oslo hade en stadsstruktur redan omkring år 1000. År 1070 blev Oslo biskopssäte. Stadens domkyrka, Hallvardskatedralen, uppfördes på höjden vid Oslo torg i början av 1100-talet. Oslo katedralskole grundades 1153. Invånartalet fördubblades under högmedeltiden till ungefär 3 500. Perioden närmast före och närmast efter 1300 var medeltidsstaden Oslo som störst. Håkon Magnusson, som var hertig över Øst-Norge mot slutet av 1200-talet, igångsatte en rad byggaktiviteter, bland annat utvidgades Mariakirken och påbörjades uppförandet av Akershus slott. Då Håkon skulle överta kungakronan 1299 efter brodern Erik Magnussons död, valde han Oslo som kröningsstad. År 1314 centraliserades makten till Oslo, bland annat genom att prästen i Mariakirken utnämndes till Norges rikes kansler, som fick i uppdrag att bevara kungens sigill och vara ordförande i Riksrådet. Medeltidstaden drabbades av återkommande bränder. Bland annat plundrades staden och brändes ned av hertig Erik av Södermanland 1308. Den ännu inte färdiga fästningen stod emot belägringen, och staden byggdes upp igen på de tidigare tomterna. Under digerdöden minskade invånarantalet med omkring en tredjedel. Under åren med Norge som dansk provins från 1536, i union med Danmark, förlorade staden sin huvudstadsstatus och stagnerade ekonomiskt. Under den svenska belägringen 1567 satte borgarna själva staden i brand, för att senare bygga upp den igen.

Hallvardskatedralen, eller Sankt Hallvardskirken, är Oslos tidigaste domkyrka. Den uppfördes på höjden vid Medeltidsstadens marknadsplats Oslo torg vid nuvarande gatukorsningen Bispegate/Oslo gate i början av 1100-talet och användes som kyrka till omkring 1655. Förutom biskopssäte och Østlandets religiösa centrum i mer än 500 år, var katedralen kröningskyrka, kunglig bröllopskyrka och kungligt begravningskapell. I dag är katedralen en ruin, som huvudsakligen ligger i Minneparken, men vars södra del ligger under ett betonglock, med Bispegatan ovanpå.

Denna artikel handlar om Clemenskirken i Oslo. För Klemenskirken i Trondheim, se Klemenskirken Clemenskirken var en norsk församlingskyrka från troligen 1130- eller 1140-talen, som låg vid korsningen av de medeltida gatorna Clemensallmenningen och Østre strete, norr om Kongsgården i södra delen av Medeltidsstaden i Oslo. Den frilagda kyrkoruinen finns idag i Middelalderparken. Det har troligen varit två, möjligen tre, träkyrkor på samma plats före stenkyrkan från 1300-talet. Den äldsta kan ha varit från omkring år 1000 och vara grundlagd av Olav Haraldsson eller Olav Tryggvason. Den yngsta träkyrkan lät troligen Harald Hårdråde bygga. Under och omkring kyrkan har hittats rester av det som är en av Norges äldsta kyrkogårdar. De äldsta gravfynden är daterade från mellan 980 och 1030. Runt detta gravfält har den första stadsbebyggelsen i Oslo vuxit fram. Clemenskirken togs ur bruk efter reformationen och bör ganska snart därefter ha rivits. Ruinerna grävdes ut 1921 av Gerhard Fischer. Under många år från början av 1960-talet till mitten av 1990-talet låg ruinerna dolda under motorledsbron Loenga bru. Åren 1970–1971 grävde arkeologen Ole Egil Eide vidare i marken under kyrkan och fann då spår efter 81 begravningar före anläggningen av stenkyrkan. Liksom Edmundskirken på Hovedøya har kyrkan en rektangulär, tvåskepps grundplan med kvadratiska mittpelare. Det har funnits tre sådana pelare, men grundmuren visar att det ursprungligen bara fanns två. I skeppets nordvästra hörn ledde en krökt trappa upp i ett torn. Intill västra delen av skeppet finns spår av ett litet vapenhus. Byggnadens väggöppningar och hörn var murade med kvadersten i kalksten, medan väggarna bestod av annan kalksten. Golvet i skepp och kor har bestått av kalkhällar. Det har återfunnits en kyrkogårdsmur parallellt med Østre strete i sydöst och Clemensallmenningen i nordöst.

Nordre strete var utfartsgatan åt nordväst i Medeltidsstaden Oslo i Norge. Den började vid Oslo torg (dagens korsning Bispegata/Oslo gate) och löpte norrut till trakten Nonneseter kloster, alldeles vid Hovinbekken, och fortsatte sedan som en landsväg åt nordväst. Nordre strete hade en fortsatt sträckning i Vestre strete från Oslo torg till stadens södra centrum runt Mariakirken på sandslätten Øra, där Alnaelva hade sitt utlopp i Bjørvika fram till 1922. Gatorna Vestre strete och Nordre strete tillsammans har i källor från medeltiden betecknats som Langstrete. Senare tiders Oslo gate, som blev Christianias utfartsväg söderut längs Oslofjorden, följde Nordre stretes sträckning.