Strædet

Bertel Thorvaldsens Plads är ett torg på Slotsholmen i Köpenhamn i Danmark. Det är uppkallat efter skulptören Bertel Thorvaldsen. Torget ligger mellan Thorvaldsens Museum, Christiansborgs slotts ridbaneanläggning och Slotsholmskanalen.

Helligåndskirken eller Helligaandskirken (svenska: Den Helige Andes kyrka) är en kyrka i centrala Köpenhamn, vid Amagertorv, som är en del av Strøget. Intill kyrkan ligger Helligåndshuset. Kyrkan kallades ursprungligen omväxlande Helligaands, Helliggeist och Helliggæst på danska. Efter reformationen blev Helliggeist det vanligaste men 1881 fastställdes namnet genom en kunglig resolution till Helligåndskirken. Församlingen använder den äldre stavningen Helligaandskirken.

Medeltidsstaden, på danska Middelalderbyen, är det äldsta bebodda området i Danmarks nutida huvudstad Köpenhamn, och utgör den nordvästra delen av den Indre By. Staden København, som ursprungligen hette Havn, började sannolikt uppföras på 1000-talet och bestod av två bebyggda områden. Det ena låg i väster mellan nuvarande Mikkel Bryggersgade, Vestergade, Gammeltorv/Nytorv och Løngangsstræde och sträckte sig ner till ungefär den tidens strandlinje. Den andra, och mindre, bebyggelsen låg på vad nu är Kongens Nytorv, medan omgivande område bestod av sanka strandängar, där tecken tyder på att kreatur varit på bete. Sannolikt fanns en hamn vid nuvarande Højbro Plads. Jordvallar uppfördes runt medeltidsstaden som försvarsverk mot belägrande arméer. De började uppföras på Absalon Hvides tid under andra hälften av 1100-talet. De sträckte sig från Vester Voldgade över Nørre Voldgade förbi nuvarande Nørreport Station samt vidare åt sydost längs nuvarande Gothersgade. Utanför försvarsvallarna fanns en grävd stadsgrav. Staden hade då tre portar: Vesterport, Nørreport och Østerport. Østerport låg vid denna tid vid nuvarande Kongens Nytorv. Middelalderbyen låg vid Själlands låglänta södra kust, vid det smala sundet mot Amager. Kustlinjen gick söder om nuvarande Ladbrogade och ett kvarter söder om Østergade. I anslutning till medeltidsstaden låg också Slotsholmen, som först förbands med fastlandet med en färja, och så småningom med Højbro. Under de följande åren växte staden tio gånger i storlek. Ekonomin blomstrade tack vare den rikliga tillgången på sill i Öresund och handeln med denna. Salt sill exporterades till många delar av Europa för konsumtion under de katolska fasteperioderna, advents- och påskfastan. Vallarna förstärktes med en stenmur under 1200-talet. Från omkring 1290 måste all trafik till och från Köpenhamn passera en av stadens tre tullar eller, på fartyg, genom hamnen.

Helligåndshuset var ett katolskt kloster för män tillhörigt augustinorden i Köpenhamn i Danmark. Det grundades 1469, och upplöstes under reformationen i Danmark. Det grundades som hospital 1296, och sjukhuset och barnhemmet överläts 1469 på ett kloster, som sedan skötte det till 1530. Det var en av de första stora institutionerna i Köpenhamn och en del av stadens snabba expansion under 1200-talet.

Amagertorv är ett danskt långsträckt torg i Indre By i Köpenhamn. Amagertorv har fått sitt namn efter att bönder och fiskare från Amager tidigare använt torget för avsättning av sina varor. Amagertorv är i dag en del av gågatan Strøget. Torget finns omnämnt redan 1389 och då som Thiedeskemannegade (Tyskmannegade). Vid mitten av 1400-talet benämns det Fisketorvet. Namnet Amagertorv har använts sedan omkring 1472. På 1500- och 1600-talen användes torget också för större begivenheter och för riddarturneringar. På vardagar satte dock bönderna, fiskarna och deras varor prägel på torget. Under 1700-talet låg Köpenhamns största gästhus och restaurarang Store Lækkerbidsken vid torget. Efter Köpenhamns brand 1795 förändrades förhållandena. Då etablerades Højbro Plads, som en förlängning av Amagertorv. Torghandeln flyttades och torget blev mötesplats för väntande stadsbud. Det fanns då en pump på den plats där Storkespringvandet senare restes 1894, och där var där buden samlades.

Jorcks Passage är en 55 meter lång passage med tillhörande byggnad i centrala Köpenhamn, den förbinder Vimmelskaftet, en del av gångstråket Strøget, med Skindergade. Jorcks Passage har fått sitt namn efter affärsmannen Reinholdt W. Jorck. År 1880 köpte Jorck en fastighet på Strøget och byggde Jorcks Passage-komplexet, när hans företag fick ont om utrymme i sina gamla lokaler. Han gav Vilhelm Dahlerup i uppdrag att rita byggnaden, som uppfördes 1893–1895. Københavns Telefon Aktieselskab öppnade sin första telefonväxel i lokalerna 1896. Tusentals telefonledningar sträckte sig från en konstruktion på taket till alla kunder i närheten. Telefonbolaget flyttade 1910. Danmarks Radios Fond (senare Danmarks Radio) flyttade in och sände sina första radioprogram från byggnaden den 24 september 1924 under namnet Københavns Radio. Byggnaden är fyra våningar hög och omger en smal rektangulär innergård, och kantas av butiker längs båda sidorna. Passagen flankeras av två rader av kolonner med statyer av små barn, golvet är belagt med mosaik. En byst av Reinholdt W. Jorck är placerad i en nisch. Under många år hade Sydsvenska Dagbladet sin danska redaktion i passagen. Idag har ägaren Jorcks Ejendomsselskab sitt säte i byggnaden.

Denna artikel handlar om torget och fontänen Vandkunsten. För arkitektfirman, se Tegnestuen Vandkunsten. Vandkunsten är ett torg i Indre By i Köpenhamn i Danmark. Det har sitt namn efter ett pumpverk som uppfördes vid denna plats på 1500-talet av kung Kristian III. Torget ansluter till Løngangstræde, Gåsegade och Rådhusstræde.

Gråbrødretorv, tidigare Ulfeldts Plads, är ett torg vid Gråbrødrestræde i Indre By i Köpenhamn. Tätorten Köpenhamn uppstod på ett sluttande markområde runt Vestergade, mellan de nuvarande torgen Gammeltorv och Rådhuspladsen. Strax sydväst om Gammeltorv låg Köpenhamns äldsta kyrka Sankt Clemens Kirke. År 1238 inrättades ett gråbrödrakloster på den plats som idag Gråbrødretorv ligger på, efter det att grevinnan Ingerd af Regenstein hade donerat sin gård till klostret. Klostrets huvudbyggnad låg vid Klosterstræde. Klostret lades ned och revs delvis på 1530-talet i samband med reformationen och rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt til Kogsbølle byggde därefter en gård till sig själv på en del av klostrets mark på hörnet mot nuvarande Kejsergade. Hans sonson Corfitz Ulfeldt dömdes 1663 i sin frånvaro till döden skyldig till landsförräderi, varefter den ulfeldtska gården revs 1664. Marken lades ut som offentlig plats, vilken fick namnet Ulfeldts Plads, och på mitten av platsen placerades en skampåle i sten i Ulfeldts namn. Den stod där till 1841 och finns numera utanför Nationalmuseet. År 1841 bytte platsen namn till Gråbrødretorv. År 1902 planterades där ett antal platanträd, efter det att Köpenhamns slaktarbod från mitten av 1800-talet rivits, varav ett står kvar idag. År 1971 restes en fontän av Sören Georg Jensen på torget.

Gråbrödraklostret i Köpenhamn, danska: Gråbrødre Kloster, var ett danskt kloster inom Franciskanorden i Köpenhamns nuvarande Indre By. Det grundades 1238 och lades ned 1530, några år före reformationen. Klostret grundades av tyska franciskanermunkar efter det att dottern till Jacob Sunesen Hvide, den tyska grevinnan Ingerd af Regenstein, donerat mark mitt i det område som utgjorde Köpenhamns medeltida bebyggelse. Huvudbyggnaden låg mot nuvarande Klosterstræde och klostrets mark innefattade nuvarande Gråbrødretorv och sträckte sig med en stor trädgård österut till Købmagergade. Gråbrödraklostret var Köpenhamns första, och till in på 1400-talet stadens enda, kloster. Det var det sjunde franciskanerklostret i Danmark efter det som grundats i Køge 1232. Det blev med tiden förmöget, på grund av gåvor, inklusive egendomar utanför staden. Huvudbyggnaden, som var stans största, var byggd i en fyrkant med fyra byggnadskroppar, användes också för representation, förhandlingar och officiella möten. Gråbröderna var tiggarmunkar och levde väldigt spartanskt, de offrade nästan all sin tid på att ta hand om de äldre och de sjuka såväl som för de fattiga i staden. Stadsborgarna utanför klostret däremot, menade att munkarna därinne levde ett liv i synd och överflöd, och redan sex år före reformationen i Danmark tvingades munkarna 1530 ut från klostret. Byggnaderna revs delvis och en del av trädgården användes till en ny gata. Återstående byggnader, som den till fängelse konverterade kyrkan, brann ned i Köpenhamns stadsbränder på 1700-talet. Kung Fredrik I beslöt 1532 att kloster, kyrka och avkastande fastigheter skulle övergå till en välgörenhetsstiftelse. Kvarvarande rester av byggnaderna finns bland annat en mur i Restaurant Peder Oxe i källaren till Gråbrødretorv 11 och rester från husmuren till klostrets härbärge i grannhuset Gråbrødretorv 13. Riksrådet Corfitz Ulfeldt til Kogsbølle uppförde en gård till sig själv på en del av klostrets mark på hörnet mot nuvarande Kejsergade. Efter det att hans sonson Corfitz Ulfeldt 1663 dömts till döden för landsförräderi, revs den ulfeldtska gården 1664, varefter marken lades ut som offentlig plats. Denna fick 1841 namnet Gråbrødretorv.

Vimmelskaftet är en kort gata i Indre By i Köpenhamn i Danmark, vilken ingår som en del av gångstråket Strøget. Vimmelskaftet löper mellan Nygade och Amagertorv. Vimmelskaftet fanns åtminstone på 1300-talet och slutade då tvärt i gränden Skoboderne norrut i höjd med mitten på Vår Frue Kirke. Nygade tillkom 1685 på initiativ av kung Fredrik V. Kungen utnyttjade då att en bryggargård hade brunnit ned för att genomföra ett gatugenombrott genom kvarteret mellan Nygatan och Nytorv/Gammeltorv. Vimmelskaft är en gammal beteckning på danska för borrsväng. Bakgrunden för gatans namn är att denna gata tillsammans med de två gatorna Klædeboderne (nu Skindergade) och Skoboderne (nu Skoubogade) bildade en figur, som kunde liknas med en borrsväng. Namnet är känt från 1597 och permanentades 1689.

Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling, ursprungligen Det Kongelige Mønt- og Medaille-Kabinet (svenska: Den Kungliga Mynt- och Medaljsamlingen), är den danska huvudsamlingen av mynt, medaljer, sedlar, med mera. Samlingen blev 1781 en självständig institution, men har rötter tillbaka till Kongens Kunstkammer (Kungens konstkammare) från 1600-talet. Av gamla beskrivningar av konstkammaren kan man utläsa att mynten utgjorde upp till 75 procent av samlingen. År 1780 tillsattes en kommission för att samla in och ordna kungens mynt och medaljer. Detta ledde till att samlingen år 1784 inrymdes på Rosenborgs slott under namnet Det Kongelige Mynt- og Medaille-Cabinet. Stora ekskåp i Louis seize-stil tillverkades att rymma föremålen. Hovmannen och numismatikern Christian Frederik Numsen blev samlingens första direktör. År 1832 blev det allmänt tillträde till samlingen, som med Grundloven av år 1849 blev offentlig egendom. År 1867 överfördes samlingen till Prinsens Palæ, där den fick sitt nuvarande namn. Med upprättandet av Nationalmuseet 1892, blev samlingen en del av detta, och direktörsställningen reducerades till en tjänst som överinspektör. Under samlingens hela existens har privata donationer spelat en betydande roll. I den nutida samlingen ingår således de tidigare samlingarna från personer som Ole Worm, Otto Sperling (romerska mynt), Niels Foss (dansk-norska mynt) och C.G. Warmholtz (svenska mynt och medaljer). Även efter det att samlingen kommit i offentlig ägo har privata samlare satt sin prägel på den genom sina gåvor och testamentariska beslut, bland annat införlivades en stor del av Christian Jürgensen Thomsens unika samling av danska och europeiska medeltidsmynt i samlingen efter hans död 1865.

Klunkehjemmet är ett intakt bevarat högborgerligt hem beläget i Köpenhamn som idag visas som museum. Egendomen är byggd 1850 och ombyggd 1886 av ägaren grosshandlaren Rudolph Christensen (1849-1925) som tillsammans med sin familj bebodde och inredde den bevarade praktvåningen tre trappor upp. Våningen, som stod färdig år 1890, består av tio rum och kök och är nordens bäst bevarade miljö i tapetserarstil "klunkestil". Redan från början fanns badrum och vattenklosett och 1893 installerades elektriskt ljus. Anledningen till att den finns bevarad är att Christensens två döttrar förblev ogifta och bodde kvar i föräldrahemmet till deras frånfälle på 1960-talet. Redan på 1940-talet upptäckte konsthistorikern Tove Clemensen det även då unika hemmet då hon i tidningar annonserat efter bröllopsklänningar och fått svar av systrarna Christensen som hade moderns klänning i behåll. Tove Clemensen förstod direkt värdet av den Christenseska våningen då hon besökte systrarna och påtalade därför för dem värdet av att bevara den. Clemensen utförde sedan noggranna dokumentationer eftersom ingen trodde att det fanns resurser till att upprätta ett museum, men efter övertalning från museet testamenterade systrarna våningen till det närbelägna Nationalmuseet. Eftersom egendomen idag (2006) fortfarande är i samma familjs ägo kan det förhoppningsvis även i framtiden förbli museum. Det som gör Klunkehjemmet unikt förutom den höga kvalitén på möbler och fast inredning är att även samtliga textilier på möbler, draperingar och mattor är intakta. Textilierna utgör det kanske viktigaste inslaget i det sena 1800-talets inredning men har sällan bevarats.