Bestum

Bygdøy kulturmiljø är ett norskt kulturskyddat område på Bygdøy i Oslo, som är skyddat enligt regeringsbeslut i februari 2012. Det är en av tolv (2021) skyddade kulturmiljøer i Norge. Bygdøy kulturmiljø omfattar 2,2 km², varav 1,8 km² land och gäller landskapsutseende, naturelement, byggnader och andra kulturminnen. Området ligger på den nordvästra delen av Bygdøy. I omedelbar anslutning till Bygdøy kulturmiljø ligger Hengsåsen naturreservat och Dronningberget naturreservat samt Bygdøy Kongsgård. Kungsgården ingår inte i kulturskyddet. Värdet i knutet till historiken med kungligt sommarresidens, kungsgård med jordbruk, folkpark, friluftsområde på land och i havet och museer. I området ligger bland annat: Norsk Folkemuseum Vikingskipshuset Bygdøy kirke Bygdøy Sjøbad, öppnat 1880 och restaurerat 2008 Kongeskogen Hengsengen, gård Killingen

Hoff gård är en tidigare lantgård i Hoff i stadsdelen Ullern i Oslo i Norge. Mangårdsbyggnaden är en timmerbyggnad i schweizerstil, som uppfördes 1856. Gården tillhörde Hovedøya kloster på medeltiden. Den blev kronogods efter reformationen 1537 och förlänades 1578 till borgmästaren i Oslo Oluf Glad (död omkring 1594) som tack för dennes insatser under Nordiska sjuårskriget. Hoff gård har tillhört familjen Hoff sedan 1805. Gårdsbebyggelsen på Hoff består av manbyggnaden, en drängstuga och en nyare rödmålad byggnad som stänger till gårdsrummet mot norr, samt en stor lada som återuppbyggdes 1984 efter en brand 1978 och nu används som kontorshus. Det var djurskötsel på gården fram till slutet av 1960-talet med kor och en häst, grisar och höns. Hoff gård är ett byggnadsminne.

Bygdøy Kongsgård är en kunglig egendom på Bygdøy vid Oslo i Norge. Egendomen tycks under 1100-talet ha legat under Hovedøya kloster. Kung Håkon Magnusson gav den år 1305 i morgongåva åt Eufemia. Den blev sedan återigen klostergods, fram till att den vid reformationen år 1532 ännu en gång blev kunglig egendom. Som kunglig egendom låg den som jordbruksgård under Akershus slott och kallades Ladegårdsøens hovedgård. Omkring 1630 uppfördes ett jakthus här. År 1733 uppfördes den nuvarande herrgårdsbyggnaden på egendomen av den dåvarande kungliga ståthållaren greve Christian Rantzau, och därefter användes det som sommarställe av den danske kungens högste ämbetsman i Oslo. Kristian VIII av Danmark bodde här under sin tid som norsk kung år 1814. Karl XIV Johan köpte egendomen av staten 1837, och Oscar I uppförde Oscarshall i närheten. År 1863 blev egendomen ett kungligt gods ägt av staten. Under den svensk-norska tiden intresserade sig kungarna mycket för jordbruket och uppförde flera mindre byggnader på egendomen. Efter unionsupplösningen 1905 blev Bygdøy Kongsgård sommarresidens för kungafamiljen.

Mustad Eiendom är ett norskt familjeägt fastighetsföretag, som har sina rötter i O. Mustad & Søn AS. Mustad Eiendom har sina rötter i O. Mustad & Søn, som 1875 expanderade från sin huvudanläggning i Gjøvik, där företaget grundats 1832 som "Brusveen Spiger- og Staaltraadfabrikk". Företagets ägare Hans Mustad köpte ett fabriksområde i Lilleaker i västra Oslo, som tidigare använts av "Nitroglycerin Compagniet", som drabbats av en ödeläggande brand 1874. I Lilleaker uppfördes en rad fabriker för tillverkning av bland annat spikar, hästskosöm, yxor och skruvar (1876), kaminer och annat gjutgods (1889) samt margarin (1889). Företaget hade omkring sekelskiftet 350 anställda i Lilleaker och byggde också bostäder för dessa i området. År 1967 byggdes en ny fabrik för järnvaror och ett nytt huvudkontor för O. Mustad & Søn i Lilleaker. Tillverkningen av järnvaror där fortsatte till 1988. Företagets livsmedelsproduktion flyttade ut efter försäljning 1995. Från 1980-talet frigjorde O. Mustad & Søn betydande industrilokaler genom nedläggningen av produktionen. Företaget Mustad Eiendom bildades 1986 och omvandlade därefter delar av fabriksområdet till det stora köpcentret CC Vest. Det invigdes 1989 och utvidgades därefter i etapper under 1900- och 2000-talen. På 1980-talet omvandlades O. Mustad & Søn till en koncern med dotterbolag för tre grenar: På 1990-talet delades ägandet i dessa tre delar, med olika delar av familjen Mustad som ägare för varsin gren. Mustad Eiendom har sitt huvudkontor i "Tullins bygning" från 1750, som är en bevarad del av det av Christian Braunmann Tullin drivna "Faabro Spiger Fabrique" vid Fåbrofossen, som drevs fram till 1830.

Lysaker är en förort till Oslo i östra delen av Bærums kommun, vid Drammenbanen och E18 intill gränsen till Oslo (Lysakerelva). Fridtjof Nansens hus Polhøgda ligger i Lysaker. Där huserar numera Fridtjof Nansens Institutt. I Lysaker verkade, runt sekelskiftet 1900, den konstnärskrets som kom att kallas Lysakerkretsen. I Lysaker finns många lokaler för företag. Lysaker-lokket med Lysaker Torg är en överbyggnad ovanpå E18 som fungerar som ett centrum. Norska vägmyndigheten Statens vegvesen har beräknat att det under perioden 2005−2010 kommer att vara i genomsnitt 170 000 fordonspassager per dygn på E18 vid Lysaker.[källa behövs] Det gör detta vägavsnitt till ett av de hårdast trafikerade i Norden. I Lysaker finns en järnvägsstation som trafikeras av NSB Lokaltog (pendeltåg).

Skabo Jernbanevognfabrik AS var en norsk mekanisk verkstad, vilken utvecklade och tillverkade järnvägsfordon. Företaget bildades i Drammen 1864 av Hans Skabo (1823–1923) och blev Norges första fabrik för tillverkning av järnvägsfordon. Företaget började tillverka vagnar för Kongsvingerbanen. Med företagets tillväxt, flyttade det tillverkningen till "Tyskerstranden" mellan Bestumkilen och Frognerkilen vid Skøyen i dåvarande Kristiania i 1873. Fabriken samarbetade nära med grannföretagen Norsk Elektrisk & Brown Boveri och Thunes mekaniske Værksted och var 1895 med i konstruktionen av den första norgebyggda elektriska spårvagnen. Eftersom order på järnvägsvagnar lades oregelbundet, producerade Skabo jernbanevognfabrik en mängd varor. Bland annat tillverkades också bilkarosser under 1920- och 1930-talen. Företaget tillverkade också tekniska apparater och parkett. Skabo Jernbanevognfabrik köptes 1959 av Norsk Elektrisk & Brown Boveri och Strømmens Værksted, varefter tillverkningen efter hand flyttade ut 1988–1983.

CC Vest är ett norskt köpcenter i Lilleaker i västra Oslo. Det öppnade för första gången hösten 1989 och har senare utvidgats under åren 1990, 1991, 2000, 2004 och 2009. I dag har centret 78 butiker och hade en omsättning på över 1,9 miljarder norska kronor 2011. CC Vest ligger i O. Mustad & Søns tidigare industrifastigheter och har utvecklats av och ägs av fastighetsbolaget Mustad Eiendom.

Bygdøy kirke ligger på halvön Bygdøy i västra delen av Oslo i Norge.

Gol stavkirke är en stavkyrka från Gols kommun, Buskerud fylke i Norge. Den står numera på Norsk Folkemuseum på Bygdøy i Oslo och tillhör den vid var tid regerande monarken i Norge. Dendrokronologiska undersökningar indikerar att delar av byggnaden är uppförda efter 1216, men den har också delar som härstammar från 1157.

Fåbro gård är en fastighet vid Fåbrofossen i Lilleaker i Oslo i Norge. Fåbro är den äldsta byggnaden i Lilleaker. Byggnaden uppfördes omkring 1750 av Christian Braunmann Tullin, som då tillträdde som medägare till det 1749 uppförda tråddrageriet "Faabroe Spigerfabrique". Detta drevs av Fåbrofossen (senare benämnd Granfossen) i Lysakerelva. Tullin blev senare ensamägare till fabriken och uppförde ett bostadshus som sommarbostad med en stor äppelträdgård. Senare uppfördes på området "Nitroglycerin Compagniets" sprängämnesfabrik, vilken ödelades av en explosion 1874. Byggnaden Fåbro blev då också allvarligt skadad, men Hans Mustad, som köpte nitroglycerinfabrikens mark 1875, renoverade den och utvidgade den med bland annat en veranda i schweizerstil. Han bodde under en tid i villan, och därefter användes den som bostad för anställda i O. Mustad & Søn fram till 2004. År 2007 totalrenoverades huvudbyggnaden av Mustad Eiendom och hyrdes senare ut som huvudkontor till äventyrsreseföretaget Hvitserk AS.

Polhøgda var namnet på Fridtjof Nansens hem vid Lysaker i Bærums kommun, Norge. Polhøgda var Nansens hem från det att det byggdes 1900–1901 fram till hans död 1930. Byggnaden ritades av Nansen själv i samarbete med arkitekten Hjalmar Welhaven, kusin till Nansens fru Eva. Det är byggt i nyromansk stil med torn och sidoflyglar. I dag är adressen Fridtjof Nansens vei 17. I tornet hade Nansen sitt arbetsrum och på första våningen fanns kontor och bibliotek. Söder om byggnaden ligger Nansens grav. Byggnaden står ännu kvar precis som den var då Nansen levde. Den ägs i dag (2007) av en forskningsstiftelse i Nansens namn och hyser Fridtjof Nansens Institutt. I tornet hade Nansen sitt arbetsrum och detta är idag ett museum.

Thunes mekaniske verksted var en norsk mekanisk verkstad, som bland annat tillverkade lokomotiv. Företaget har sina rötter i den verkstad som grundades 1815 i Drammen av smeden Anders Paulsen Thune (1787–1879). Sonen Halvor Thune tog över företaget och flyttade det 1851 till Kristiania. Från 1870 låg fabriken på Ruseløkkveien 8–10. År 1871 togs företaget över av Halvor Thunes son Andreas Lauritz Thune, under vars tid produktionen utökades och moderniserades. Företaget flyttade Munkedamsveien 3b–5b, där en stor produktion upptogs av lantbruksmaskiner och så småningom också av tvättmaskiner och lokomotiv. När lokalerna blev för små inköptes egendomen Kjellebekk i Skøyen i grannkommunen, dåvarande landsbygdskommunen Aker, Norge. Thunes mekaniske verksted flyttade till Skøyen 1901 och all verksamhet på Munkedamsveien avvecklades 1903. Thunes började också tillverka turbiner i de nya lokalerna. Under 1900-talets första decennium var Thune och Hamar Jernstøberi og Mekaniske Verksted de största leverantörerna av lokomotiv till järnvägarna i Norge. Mellan 1901 och 1920 levererade dessa två företag omkring 250 lokomotiv till statsbanornarna. Ånglokstillverkningen kulminerade med de så kallade "Dovregubbarna", NSB type 49, som byggdes tillsammans med Hamar Jernstøberi. Thune och Hamar levererade fem sådana lokomotiv från 1935 till 1941, då produktionen avbröts på grund av andra världskriget. Thune hade sopm mest omkring 600 arbetare på 1950-talet. Å 1969 slogs företaget samman med Eureka Mekaniske Værksted till Thune–Eureka, och flyttade till Tranby 1976. Thune-namnet försvann 1988, efter det att Myrens Verksted och Kværner Kulde fusionerats med Thune–Eureka under namnet Kværner Eureka.