Skabo Jernbanevognfabrik

Thunes mekaniske verksted var en norsk mekanisk verkstad, som bland annat tillverkade lokomotiv. Företaget har sina rötter i den verkstad som grundades 1815 i Drammen av smeden Anders Paulsen Thune (1787–1879). Sonen Halvor Thune tog över företaget och flyttade det 1851 till Kristiania. Från 1870 låg fabriken på Ruseløkkveien 8–10. År 1871 togs företaget över av Halvor Thunes son Andreas Lauritz Thune, under vars tid produktionen utökades och moderniserades. Företaget flyttade Munkedamsveien 3b–5b, där en stor produktion upptogs av lantbruksmaskiner och så småningom också av tvättmaskiner och lokomotiv. När lokalerna blev för små inköptes egendomen Kjellebekk i Skøyen i grannkommunen, dåvarande landsbygdskommunen Aker, Norge. Thunes mekaniske verksted flyttade till Skøyen 1901 och all verksamhet på Munkedamsveien avvecklades 1903. Thunes började också tillverka turbiner i de nya lokalerna. Under 1900-talets första decennium var Thune och Hamar Jernstøberi og Mekaniske Verksted de största leverantörerna av lokomotiv till järnvägarna i Norge. Mellan 1901 och 1920 levererade dessa två företag omkring 250 lokomotiv till statsbanornarna. Ånglokstillverkningen kulminerade med de så kallade "Dovregubbarna", NSB type 49, som byggdes tillsammans med Hamar Jernstøberi. Thune och Hamar levererade fem sådana lokomotiv från 1935 till 1941, då produktionen avbröts på grund av andra världskriget. Thune hade sopm mest omkring 600 arbetare på 1950-talet. Å 1969 slogs företaget samman med Eureka Mekaniske Værksted till Thune–Eureka, och flyttade till Tranby 1976. Thune-namnet försvann 1988, efter det att Myrens Verksted och Kværner Kulde fusionerats med Thune–Eureka under namnet Kværner Eureka.

Bygdøy Kongsgård är en kunglig egendom på Bygdøy vid Oslo i Norge. Egendomen tycks under 1100-talet ha legat under Hovedøya kloster. Kung Håkon Magnusson gav den år 1305 i morgongåva åt Eufemia. Den blev sedan återigen klostergods, fram till att den vid reformationen år 1532 ännu en gång blev kunglig egendom. Som kunglig egendom låg den som jordbruksgård under Akershus slott och kallades Ladegårdsøens hovedgård. Omkring 1630 uppfördes ett jakthus här. År 1733 uppfördes den nuvarande herrgårdsbyggnaden på egendomen av den dåvarande kungliga ståthållaren greve Christian Rantzau, och därefter användes det som sommarställe av den danske kungens högste ämbetsman i Oslo. Kristian VIII av Danmark bodde här under sin tid som norsk kung år 1814. Karl XIV Johan köpte egendomen av staten 1837, och Oscar I uppförde Oscarshall i närheten. År 1863 blev egendomen ett kungligt gods ägt av staten. Under den svensk-norska tiden intresserade sig kungarna mycket för jordbruket och uppförde flera mindre byggnader på egendomen. Efter unionsupplösningen 1905 blev Bygdøy Kongsgård sommarresidens för kungafamiljen.

Gol stavkirke är en stavkyrka från Gols kommun, Buskerud fylke i Norge. Den står numera på Norsk Folkemuseum på Bygdøy i Oslo och tillhör den vid var tid regerande monarken i Norge. Dendrokronologiska undersökningar indikerar att delar av byggnaden är uppförda efter 1216, men den har också delar som härstammar från 1157.

Bygdøy kulturmiljø är ett norskt kulturskyddat område på Bygdøy i Oslo, som är skyddat enligt regeringsbeslut i februari 2012. Det är en av tolv (2021) skyddade kulturmiljøer i Norge. Bygdøy kulturmiljø omfattar 2,2 km², varav 1,8 km² land och gäller landskapsutseende, naturelement, byggnader och andra kulturminnen. Området ligger på den nordvästra delen av Bygdøy. I omedelbar anslutning till Bygdøy kulturmiljø ligger Hengsåsen naturreservat och Dronningberget naturreservat samt Bygdøy Kongsgård. Kungsgården ingår inte i kulturskyddet. Värdet i knutet till historiken med kungligt sommarresidens, kungsgård med jordbruk, folkpark, friluftsområde på land och i havet och museer. I området ligger bland annat: Norsk Folkemuseum Vikingskipshuset Bygdøy kirke Bygdøy Sjøbad, öppnat 1880 och restaurerat 2008 Kongeskogen Hengsengen, gård Killingen

Hoff gård är en tidigare lantgård i Hoff i stadsdelen Ullern i Oslo i Norge. Mangårdsbyggnaden är en timmerbyggnad i schweizerstil, som uppfördes 1856. Gården tillhörde Hovedøya kloster på medeltiden. Den blev kronogods efter reformationen 1537 och förlänades 1578 till borgmästaren i Oslo Oluf Glad (död omkring 1594) som tack för dennes insatser under Nordiska sjuårskriget. Hoff gård har tillhört familjen Hoff sedan 1805. Gårdsbebyggelsen på Hoff består av manbyggnaden, en drängstuga och en nyare rödmålad byggnad som stänger till gårdsrummet mot norr, samt en stor lada som återuppbyggdes 1984 efter en brand 1978 och nu används som kontorshus. Det var djurskötsel på gården fram till slutet av 1960-talet med kor och en häst, grisar och höns. Hoff gård är ett byggnadsminne.

Norsk Folkemuseum är ett friluftsmuseum på Bygdøy i Oslo i Norge, med rikstäckande kuturhistoriskt ansvarsområde. Museet grundades den 19 december 1894 i Kristiania (Oslo), på initiativ av bibliotekarien och museimannen Hans Aall. Förebilden var Nordiska museet i Stockholm, vilket grundats 1873 och utvidgats med Skansen 1891. Aalls vision var en norsk parallell som skulle samla och ställa ut "alt, som belyser det norske Folks Culturliv". Alla tänkbara materiella spår av människors liv och verksamhet i stad och land skulle insamlas, bevaras, utforskas och förmedlas genom utställningar och publikationer. Norsk Folkmuseum äger, tillsammans med Lillehammer museum, företaget KulturIT, vilket driver Kulturnav.

Bygdøy kirke ligger på halvön Bygdøy i västra delen av Oslo i Norge.

Norsk Farmasihistorisk Museum stiftades 1963, men det bygger på en äldre samling. Dagens museum öppnades 1974 och har objekt, inventeringar och litteratur som är insamlad från hela Norge. Museet håller till i Generalitetsgården, en privatbostad från Christiania uppförd 1714. Den revs 1918 och har sedan återuppbyggts på Norsk Folkemuseum på Bygdøy. Hörnrummen på första och andra våningen och en trappuppgång är från den ursprungligen byggnaden. Offisinet från Apoteket Hjorten i Oslo är rekonstruerat i museet. Det visar ett stadsapotek från 1860-talet.

Collettgården, eller Collett- og Cappelengården, tidigare också Cappelengården, är en byggnadsminnesförklarad Oslobyggnad, som numera finns på Norsk Folkemuseum i Oslo. Den äldsta delen är en flygel som byggdes mot Tollbugatan i mitten av 1600-talet, med en gavel mot Kirkegate. Colettgården köptes 1703 av träexportören James Collett, varefter den ägdes därefter av släkten Collett 125 år. Taket gjordes om till ett valmat tak under 1700-talet. Fastigheten fick sitt slutliga utförande 1760, då flygeln mot Kirkegate förlängdes och byggdes på till två våningar av James Collett (1728–1794). Samtidigt fick fasaden ett entréparti med en frontespis i barockstil. Anläggningen bestod också av ytterligare två flyglar och en inbyggd gård med svalgångar, samt ytterligare en gård inåt kvarteret med ekonomibyggnader runt omkring. Otto Collett (1784–1833) var den siste ägaren till handelshuset Collett & Søn, och sålde huset 1828. Från 1843 drev en gren av familjen Cappelen en bokhandel och J.W. Cappelens Forlag i gården. Den ägdes inom släkten Cappelan till 1939. Collettgården förklarades som byggnadsminne, men trots detta revs fastigheten 1939 för att ge plats till ett nytt förlagshus till Cappelan. Den demonterade huvudbyggnaden med tillhörande flyglar, men ej ekonomibyggnaderna, flyttades till Norsk Folkemuseum på Bygdøy, där anläggningen efter 25 års lagring återuppfördes 1963-82.

Osebergskeppet från vikingatiden hittades 1903 i en stor norsk gravhög på Osebergs gård i Vestfold fylke, strax norr om Tønsberg vid Oslofjordens västra strand. Det grävdes fram 1904–1905 under ledning av Gabriel Gustafson och Haakon Shetelig, och fyndet forslades till Oslo för konservering.

Gokstadsskeppet, eller Gokstadskipet, var ett norskt krigsskepp och ett av de få vikingatida skepp som har bevarats till idag. Man fann skeppet 1880 vid en utgrävning av Kongshaugen, en stor gravhög i Gokstad, förutvarande Geirstad i Vestfold, nära Sandefjord och söder om Oslo i Sydnorge. Skeppet är helt byggt i ek. En dendrokronologisk undersökning har visat att virket höggs år 890. Kölen är huggen ur ett enda arton meter långt trästycke. De sexton borden (14 upp till århålen och två över), är fogade med järnnitar. Vid utgrävningen fann man inte bara långskeppet utan även tre småbåtar byggda i samma stil. I övrigt var föremålsfynden få på grund av plundring under forntiden.

Tuneskeppet är ett vikingatida skepp som grävdes ut som en del av ett gravfynd från gården Nedre Haugen i Tune på Rolvsøy, utanför Fredrikstad. Skeppet är placerat i Oslo på Vikingskipshuset som tillhör Oslo Universitets Kulturhistoriskt museum tillsammans med bland annat Gokstadsskeppet och Osebergsskeppet. Skeppet låg i en gravhög på gården Nedre Haugen i Tune utanför Fredrikstad och det upptäcktes av gårdens ägare 1867. Skeppet fick inte sitt namn efter gården det hittades på vilket var ovanligt och något som både Gokstadskeppet och Osebergsskeppet fick. Det har lett till en namnkonflikt där en intresseförening verkar för ett namnbyte till Haugenskeppet. Namnet Tuneskeppet anses inarbetat och etablerat varför förslaget till namnbyte inte fått något stöd. Gravhögen var ovanligt stor, omkring 80 meter i diameter och fyra meter hög. Högen hade schaktats för att använda massorna och den hade tidigare öppnats vilket gjort att luft hade kommit in. Utgrävningarna leddes av professorn och arkeologen Oluf Rygh och genomfördes på bara två veckor. Den snabba utgrävningen skadade skeppet och flera av de fynd som dokumenterades försvann eller blev förstörda men är till viss del kända genom dokumenteringen av utgrävningen. Graven var mitt i skeppet och den döde var begraven med bland annat vapen och tre hästar. Skeppet är daterat till början av 900-talet med hjälp av årsringarna och det har använts något tiotal år innan det användes i graven. Det var ett snabbt skepp gjort för havssegling men det har varit dåligt att ta tyngre last. Därför tror man att det har använts för att frakta dyrbarare varor eller använts som krigsskepp för att snabbt transportera manskap. Skeppet var klinkbyggt i ek och det är beräknat till 18 meter längd och nästan fem meter brett med tolv stycken bordsplankor. Det roddes av 12 par åror med en person per åra, men inga åror var nedlagda i graven.