LP12 Mall of Berlin

Deutsches Spionagemuseum är ett privat museum vid Leipziger Platz i centrala Berlin, invigt 2015. Museet har en interaktiv och multimediainriktad utställning som handlar om det internationella spioneriets och underrättelsetjänsternas historia. En särskild tyngdpunkt ligger på spioneriet i Berlin under kalla kriget.

Leipziger Platz är ett torg i stadsdelen Mitte i Berlin. Det ligger i västra änden av Leipziger Strasse, och omedelbart öster om trafikknutpunkten Potsdamer Platz. Torget kallades från början Octogon på grund av sin åttakantiga form och anlades på 1730-talet av arkitekten Philipp Gerlach, omedelbart innanför tullporten Potsdamer Tor, samtidigt som Pariser Platz vid Brandenburger Tor och Mehringplatz vid Hallesches Tor. 1814 döptes torget om till Leipziger Platz till minne av segern i slaget vid Leipzig under Napoleonkrigen. Omkring sekelskiftet 1900 var Leipziger Platz starkt trafikerad och inrymde flera regeringsbyggnader och det stora varuhuset Wertheim. Bebyggelsen kring Leipziger Platz skadades dock svårt under andra världskriget och återuppbyggdes inte efter kriget, då platsen kom att ligga omedelbart intill Berlinmuren, i Östberlin. Efter återföreningen 1990 startades den kända technoklubben Tresor 1991 i det underjordiska valvet som tillhörde ruinerna av Wertheim-varuhuset. Under 2000-talet har de flesta tomterna kring torget åter bebyggts, enligt den gamla tomtplanen, och idag finns bland annat Kanadas ambassad vid torget. Tresor flyttade 2005 efter att marken sålts och ett nytt köpcentrum byggdes på den gamla varuhustomten på Leipziger Platz 12, Mall of Berlin. 2015 öppnade Spy Museum Berlin vid torget.

Ej att förväxla med Tysklands federala parlament, Förbundsdagen.Berlins representanthus (även benämnt deputeradekammare, tyska: Abgeordnetenhaus von Berlin) är det tyska förbundslandet Berlins parlament och lagstiftande församling. Dess mötesplats är sedan 1993 Preussens lantdagshus (Preußischer Landtag) på Niederkirchnerstrasse i centrala Berlin.

Haus Vaterland var från 1928 till 1943 ett nöjespalats vid Potsdamer Platz i Berlin, med krogverksamhet i fyra våningar och årligen omkring en miljon besökare. Vid tillkomsten var huset unikt i världen med idén att placera en nöjespark i en byggnad i stadens centrum, och det blev en tidig föregångare till senare tiders upplevelsegastronomi. Under Leo Kronaus ledning byggdes Haus Potsdam, en kontorsfastighet uppförd 1912, om för att inhysa en av Berlins största biosalonger och stadens största kafé. Efter att byggnaden brunnit till följd av allierade bombningar 1943 drevs endast en begränsad del av byggnadens restaurangverksamhet vidare. Efter krigsslutet låg byggnaden i den sovjetiska ockupationssektorn med ett ofördelaktigt läge i direkt anslutning till gränsen mot Västberlin, och 1953 lades därför den förstatligade restaurangverksamheten i byggnaden slutligen ned. Byggnaden hamnade 1972 i den brittiska ockupationssektorn i Västberlin genom ett utbyte av territorium mellan sektorerna, och 1976 revs slutligen återstoden av byggnaden.

Berlin Potsdamer Platz är en underjordisk järnvägsstation för pendeltåg (S-Bahn) och Regionaltåg samt tunnelbana (U-Bahn). Första stationen vid Potsdamer Platz, Potsdamer Bahnhof stängdes 1945 p.g.a. skador under kriget. S-bahnstationen från 1939 som låg under Berlinmuren vid Potsdamer Platz, var en spökstation mellan åren 1961 och 1992. U-bahnstationen var stängd 1961-1993 och återöppnades efter renovering. På 1990-talet började även en helt ny järnvägsstation att byggas och den ligger nu i en modern stadsdel med skyskrapor i Berlin tillsammans med gamla S-bahn och U-bahnstationerna vid Potsdamer Platz. Järnvägsstationen för regionaltåg invigdes 2006 som en del av Tunnel Nord-Süd-Fernbahn. En ny S-bahntunnel ska byggas till Potsdamer Platz som kommer att gå direkt från Hauptbahnhof, City-S-Bahn.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas (Monument över Europas mördade judar), Holocaust-Mahnmal eller Förintelsemonumentet i folkmun, är ett minnesmärke i centrala Berlin. Det tillägnades alla judar som blev mördade under förintelsen. Minnesmärket byggdes efter ritningar av arkitekten Peter Eisenman mellan 2003 och 2005 och upptar en yta av 19 000 kvadratmeter i närheten av Brandenburger Tor. Invigningen ägde rum den 10 maj 2005. Minnesmärket består av 2711 betongpelare med olika höjd. Mellan dessa pelare finns 0,95 meter breda gångar. Till minnesmärket hör ett underjordiskt museum som visar bland annat en lista över alla judar, som man vet blev mördade under förintelsen.

Martin-Gropius-Bau är en utställningsbyggnad vid Niederkirchnerstrasse 7 i stadsdelen Kreuzberg i Berlin i Tyskland. Martin-Gropius-Bau ritades av Martin Gropius och Heino Schmieden i nyrenässansstil. Byggnaden uppfördes 1877–1881. Planen är kvadratisk med omkring 70 meters sida och byggnaden är omkring 26 meter hög. Utställningssalarna ligger omkring ett stort atrium, som är dekorerat med mosaiker och vapensköldar för de tyska förbundsländerna, utförda av skulptören Otto Lessing. Huset uppfördes ursprungligen för att härbärgera Kunstgewerbemuseum Berlin, ett museum för konsthantverk. Efter första världskriget användes byggnaden för Berlins historiska museum för förhistorisk och tidig historia och för en samling av östasiatisk konst. Byggnaden blev allvarligt skadad 1945 under andra världskrigets sista veckor och återuppbyggdes 1978–1981. Ytterligare renovering gjordes 1998–1999. Byggnaden låg under 1930-talet och fram till 1945 granne vid dåvarande Prinz-Albrecht-Strasse, nuvarande Niederkirchnerstrasse, med Gestapos numera rivna högkvarter. Efter andra världskriget och fram till Tysklands återförening 1990 låg byggnaden tätt intill gränsen mellan Östberlin och Västberlin, men på västberlinskt territorium, blott ett fåtal meter från muren. Tvärs över gatan ligger Abgeordnetenhaus, den byggnad från 1899 som ursprungligen inhyste Preussens lantdag och som sedan 1993 rymmer Berlins parlament. På det tidigare Gestapohögkvarterets tomt ligger dokumentationscentralen för Tredje riket-tiden, benämnt Topographie des Terrors i form av en arkeologisk utgrävning under tak. Här finns bland annat underjordiska tortyrceller, Heinrich Himmlers och Ernst Kaltenbrunners kontor, och så vidare. Terrormuseet var ett samarbetsprojekt mellan BRD och DDR i anledning av staden Berlins 750-årsjubileum.

Rikspresidentpalatset (tyska: Reichspräsidentenpalais) utgjorde från 1919 till 1934 säte och residens för Tysklands rikspresident. Byggnaden uppfördes 1735–1737 och var belägen vid Wilhelmstrasse 73 i Berlin. Rikspresidentpalatset var bostad för rikspresidenterna Friedrich Ebert (1919–1925) och Paul von Hindenburg (1925–1934). Efter skador både under och efter andra världskriget revs byggnaden, då i Östberlin, slutligen 1960.

Topographie des Terrors ("Terrorns topografi" på svenska) är ett museum i Kreuzberg i Berlin som dokumenterar nazismens brott före och under andra världskriget. Det är beläget på Niederkirchnerstrasse 8 i det kvarter kring dåvarande Prinz-Albrecht-Palais där Gestapo och SS hade sina högkvarter. Sedan maj 2010 finns museet i en permanent utställningslokal med en tillhörande utomhusutställning. På museets tomt finns även en sektion av Berlinmuren bevarad. Topograhie des Terrors drivs av en stiftelse med syftet att tillhandahålla historisk information om nationalsocialismen och dess brott mot de mänskliga rättigheterna, samt att stimulera konfrontation med dess aktiviteter efter andra världskrigets slut 1945. Stiftelsen är också rådgivare till de tyska delstaterna Berlin och Brandenburg i dylika frågor.

Bahntower är en 103 meter hög skyskrapa i centrala Berlin, belägen vid Potsdamer Platz och i stadsdelen Tiergarten. Skyskrapan innehåller kontor åt Deutsche Bahn och ligger alldeles bredvid Sony Center. Grannskyskrapan Kollhoff Tower är lika hög.

Kollhoff Tower är en 103 meter hög skyskrapa i centrala Berlin, belägen vid Potsdamer Platz och i stadsdelen Tiergarten. Skyskrapan innehåller kontor samt längst upp en skybar och en utsiktsplattform med panoramautsikt över Berlin i Panoramapunkt Potsdamer Platz som är öppen för allmänheten. Grannskyskrapan Bahntower är lika hög.

U-Bahnhof Mohrenstrasse är en station i Berlins tunnelbana som trafikeras av linje U2. Stationen Mohrenstrasse öppnade för trafik 1908 under namnet Kaiserhof efter ett närbeläget lyxhotell med samma namn. Stationen låg då mellan Wilhelmplatz och Zietenplatz. Namnet Wilhelmplatz var det tilltänkta stationsnamnet men var redan upptaget av en station i Charlottenburg. Bakom formgivningen av stationen låg Alfred Grenander. Stationen byggdes om inför OS 1936 men förstördes till stora delar under andra världskriget. Efter kriget kom stationen att ligga i Östberlin varpå den 1950 fick det nya namnet Thälmannplatz efter Ernst Thälmann och 1986 Otto-Grotewohl-Strasse efter Otto Grotewohl. 1991 fick stationen sitt nuvarande namn efter gatan Mohrenstrasse. Under DDR-tiden var Mohrenstrasse ändstation på det som idag är linje U2 på grund av linjens uppdelning i en linje i Östberlin och en i Västberlin. Först 1993 upphörde Mohrenstrasse vara ändstation då tunnelbanetåg åter kunde trafikera vidare till Potsdamer Platz. Den karaktäristiska röda marmorn ansågs länge ha kommit från resterna av Rikskansliet som byggts under naziregimen, som i sin tur ska ha importerat den från Sverige. Idag har man kunnat konstatera att marmorn levererades 1950 från Thüringen och är Saalburger Marmor i kungsröd färg.