Rosa-Luxemburg-Platz (Berlins tunnelbana)

Kaffee Burger är en tidigare klubblokal och samlingsplats för konstnärer på Torstrasse i stadsdelen Mitte i Berlin. Kaffee Burger startades av familjen Burger 1936 i en lokal som funnits sedan 1890. Under DDR-tiden drev familjen caféet vidare och under 1970-talet blev det genom närheten till Volksbühne en träffpunkt för kulturscenen i Östberlin. Kända kulturpersonligheter som träffades här var bland andra Thomas Brasch, Adolf Endler, Heiner Müller, Ulrich Plenzdorf, Klaus Schlesinger, Katharina Thalbach och Bettina Wegner. DDR-regimen ogillade Kaffee Burger och 1979 stängdes det för renovering och tappade sin plats på kulturscenen. 1999 lämnade Uta Burger över lokalen till Karl-Heinz Heymann, Bert Papenfuß-Gorek och Uwe Schilling och den återinvigdes 10 november 1999 och ser ut som på DDR-tiden med några få ändringar. Kaffee Burger har blivit känt för en vidare krets genom bland annat Russendisko som arrangeras av Wladimir Kaminer. Andra kulturarrangemang arrangeras eller har arrangerats av bland andra Heim & Welt och Verbrecher Verlag och enskilda författare. 2020 har Kaffee Burger stängt permanent.

Scheunenviertel i Berlin är ett område i norra delen av stadsdelen Mitte i Berlins historiska centrum, beläget norr om stadsbanans järnvägsviadukt mellan Hackescher Markt och Rosa-Luxemburg-Platz. Området utgör den östra delen av den gamla förstaden Spandauer Vorstadt och avgränsas ungefär av Rosenthaler Strasse i väster och Linienstrasse i norr, samt kvarteren omkring Rosa-Luxemburg-Platz i öster. Kvartersnamnet betyder ordagrant "ladukvarteret" och betecknar ett område som ursprungligen låg direkt norr om Berlins fästningsmurar.

Rosa-Luxemburg-Platz är ett triangulärt torg och en närliggande tunnelbanestation (U2) i den östra delen av centrala Berlin, uppkallat efter revolutionären Rosa Luxemburg. Torget ligger i det så kallade Scheunenviertel (ladukvarteret) i norra delen av Berlins historiska stadskärna, och endast några hundra meter norr om Alexanderplatz. Från torgets norra hörn utgår den långa gatan Schönhauser Allee som norrut skär rakt in i den trendiga stadsdelen Prenzlauer Berg. Vid torget ligger bland annat teatern Berliner Volksbühne, den gamla biografen Babylon och Karl-Liebknecht-Haus som är den tyska vänsterns particentral. På senare år har torgets liksom de omkringliggande gatornas status varit i ständigt stigande och alltmer fått karaktär av gemytligt kafédistrikt och flanörtätt shoppingtillhåll med talrika märkesbutiker och konstgallerier. Dessa kvarter har relativt nyligen, liksom många andra områden i före detta Östberlin, varit föremål för genomgripande renoveringar av såväl bostadshus som offentliga byggnader samt sett en stor mängd påkostade nybyggnationer uppstå i s.k. Baulücken, gluggar i husraderna som i vissa fall kvarstått sedan världskriget. Torget skapades mellan 1908 och 1914 med namnet Babelsberger Platz för att ge utrymme åt tunnelbanan. Namnet har skiftats flera gånger: mellan 1910 och 1933 hette det Bülowplatz, under nazitiden (1933–1945) Horst-Wessel-Platz, 1945 till 1947 Liebknechtplatz (efter Karl Liebknecht) och från 1947 till 1969, då torget fick det nuvarande namnet, hette det Luxemburgplatz. 1931 mördades på platsen två polismän på uppdrag av Tysklands kommunistiska parti. De två gärningsmännen flydde efteråt till Sovjetunion. 1934 invigdes en staty av skulptören Hans Dammann till minne av de mördade polismännen. Då emellertid den ena av mördarna (Erich Mielke) efter kriget kom tillbaka och blev ledare för Östtysklands säkerhetstjänst, Ministerium für Staatssicherheit, lät man 1950 avlägsna statyn. I september 2006 invigdes på torget ett minnesmärke över Rosa Luxemburg skapat av Hans Haacke. Detta består av 60 metallplattor med citat ur Luxemburgs texter, som är inbyggda i gångbanan eller i asfalten.

Karl-Liebknecht-Haus är en kulturminnesskyddad kontorsbyggnad i stadsdelen Mitte i centrala Berlin och hyser sedan 2007 bland annat det tyska vänsterpartiet Die Linkes huvudkontor. Det ligger vid Kleinen Alexanderstraße 28 och den angränsande Weydingerstraße 14–16 mellan Alexanderplatz och Rosa-Luxemburg-Platz i Mitte. Byggnaden uppfördes 1910 som kontorslokal på uppdrag av fabrikören Rudolph Werth. Den kom att uppkallas efter Karl Liebknecht, sedan Tysklands kommunistiska parti (KPD) förvärvat huset i november 1926. Då inhystes KPD:s centralkommitté, kansliet för partidistriktet Berlin-Brandenburg-Lausitz-Grenzmark, redaktionen för KPD:s tidning Die Rote Fahne, en bokhandel, ungdomsförbundets centralkommitté, en affär för Roter Frontkämpferbund-uniformer och ett tryckeri i byggnaden. Den politiska polisen (Politische Polizei) genomsökte i februari 1933 Karl-Liebknecht-huset flera gånger. Den 26 februari 1933 stängdes det. SA besatte byggnaden den 8 mars 1933 och kallade den Horst-Wessel-Haus. Nu kom det att användas som ett ”vilt” koncentrationsläger för att tortera nazimotståndare, sedermera nyttjas av politiska polisens avdelning för bolsjevismbekämpning, därefter av Gestapo. Efter en ombyggnad tjänade den från 1935 som säte för den preussiska finansförvaltningens lantmäterimyndighet och från 1937 för SA-Gruppe Berlin-Brandenburg. Under andra världskriget förstördes huset delvis. 1949 byggdes det upp på nytt med smärre fasadförändringar. Byggnaden kom nu att nyttjas av Tysklands socialistiska enhetsparti (SED), sedermera av Institut für Marxismus-Leninismus som kontors- och övernattningslokal. Efter samhällsomvälvningarna i Östtyskland 1989–1990 uppstod en tvist om partiernas och massorganisationernas tillgångar. Inom SED och blockpartierna var frågan om rättmätigt eller orättmätigt beslagtagna förmögenheter på tapeten. Som efterföljare till SED förde Demokratiska socialistiska partiet (PDS) tvisterna med de nya statliga myndigheterna. Dispyten nådde klimax i en hungerstrejk med prominenta PDS-medlemmar och diverse husrannsakningar av polisen. I en förlikning avstod PDS slutligen från större delen av sin fasta egendom. Karl-Liebknecht-Haus och Hotel am Wald i Elgersburg i Thüringen är i dag partiets enda fasta egendomar, då dessa tillhörde KPD före SED:s bildande 1946. Från 1990 till 2007 stod Demokratiska socialistiska partiets particentral jämte ledningen för partiets delstatsorganisation i Berlin att finna i byggnaden. Sedan partiombildningen med WASG härbärgerar den partiet Die Linkes riks- och Berlinkansli. I husdelen vid Weydingerstraße finns dessutom en bokhandel och kontor för diverse organisationer och föreningar, däribland FDJ.

Pfefferberg var tidigare ett bryggeri som numera är ett populärt kultur- och nöjescentrum i stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin.

Senefelderplatz är en tunnelbanestastion vid torget Senefelderplatz i stadsdelen Prenzlauer Berg, Berlin, uppkallad efter uppfinnaren av tryckteknik inom litografi, Alois Senefelder. Stationen öppnade 1923 och är designad av svensken Alfred Grenander. Kulturcentrumet Pfefferberg samt Tysklands största synagoga Rykestrasse synagoga ligger alldeles i närheten av stationen. En utgång är under Schönhauser Allee samt en vid Senefelderplatz.

Alter Garnisonfriedhof är en tidigare begravningsplats i stadsdelen Mitte i Berlin, belägen vid Kleine Rosenthaler Strasse och Linienstrasse i Scheunenviertel. Den var i bruk från omkring 1706 till 1961. Sedan 1970-talet är begravningsplatsen bevarad som en kulturminnesmärkt park, med 180 av de ursprungligen 489 gravarna bevarade.

Alexanderplatz (även Berlin Alexanderplatz, populärt Alex) är ett välkänt och historiskt betydelsefullt torg i stadsdelen Mitte samt knutpunkt för kollektivtrafiken i den östra delen av centrala Berlin. Det är med sina 360 000 dagliga besökare (2009) en av Europas mest trafikerade platser. Fernsehturm, Berlins berömda TV-torn och tillika en av stadens främsta signaturbyggnader, reser sig omedelbart väster om torget, och ytterligare några hundra meter västerut återfinns Berlins medeltida centrum samt flera av stadens främsta historiska och kejserliga institutioner utmed Unter den Lindens början vid floden Spree. I nära anslutning till Alexanderplatz ligger också Berlins rådhus, Rotes Rathaus.

Weinmeisterstrasse är en tunnelbanestation i Berlins tunnelbana på linje U8 i stadsdelen Mitte, Berlin. Stationen ligger nära Hackesche Höfe och Goethe-Institut. Den byggdes av Alfred Grenander och öppnade 1930. Från 1961 till 1990 stannade ej tågen, då tågen från Västberlin passerade under Östberlin och förbi flera spökstationer. Stationen har en sydlig entré mot Weinmeisterstrasse samt en nordlig mot Rosenthaler Strasse.

Bahnhof Alexanderplatz vid Alexanderplatz är en av de viktigaste knutpunkterna för regionaltåg, pendeltåg och tunnelbana i östra Berlin. Utanför stationen finns även flera spårvägslinjer.

Berliner Fernsehturm (tyska för "Berlins TV-torn") är ett radio- och TV-torn i Tysklands huvudstad Berlin, som byggdes 1965–1969. Det har en höjd av 368 meter och är beläget vid Alexanderplatz, som ligger i stadsdelen Mitte. Tornet byggdes av den östtyska regimen, som även använde den som en symbol för Östberlin. Det ger en god utsikt över hela staden och därifrån kunde alltså östtyskar se Västberlin, som de flesta inte hade möjlighet att besöka. Det väl synliga tornet påminde även invånarna i Västberlin om den östra delen av staden. På grund av sitt läge nära Alexanderplatz, har tornet fått smeknamnet Alextornet, speciellt av besökare i Berlin.

Artikeln behandlar den medeltida kyrkan i stadsdelen Mitte i Berlin. För andra kyrkor med samma namn i Berlin, se även Lista över kyrkor uppkallade efter Maria, Jesu mor. Mariakyrkan (tyska: Marienkirche) är en gotisk kyrkobyggnad vid Karl-Liebknecht-Strasse och Alexanderplatz i centrala Berlin, belägen intill Fernsehturm och Rotes Rathaus. Kyrkans församling tillhör Tysklands evangeliska kyrka. Mariakyrkan är en av Berlins ursprungliga medeltida kyrkor, först omnämnd i skrift 1292. Den är därmed den äldsta kyrkan i Berlins historiska innerstad som fortfarande är i bruk som församlingskyrka, idag för den evangeliska innerstadsförsamlingen St. Petri-St. Marien-Gemeinde.Mariakyrkan fungerar även som universitetskyrka för Humboldtuniversitetet i Berlin.