Riddarholmskanalen

Riddarholmsbron (även felaktigt kallad Riddarhusbron) är en bro i Stockholm som förbinder Riddarhustorget i Gamla stan med Riddarholmen och spänner över Riddarholmskanalen, sammanbindningsbanan och Centralbron.

Wrangelska backen är en gata på Riddarholmen i Stockholm. Den leder mellan Wrangelska palatset och Kammarrättens hus i nord-sydriktning från Birger Jarls torg ner till Norra Riddarholmshamnen och Evert Taubes terrass. Gatan skapades 1804 och fick sitt nuvarande namn 1925. Namnet härrör från Wrangelska palatset, om- och tillbyggt 1652-1670 av arkitekt Nicodemus Tessin d.ä. för Carl Gustaf Wrangel och efter en brand 1693 om- och påbyggt till kungligt residens efter slottsbranden 1697. Under denna tid benämns palatset Kungshuset och det var bostad för kungahovet ända fram till nuvarande Stockholms slott stod klart 1754.

Riddarholmens bronsmodeller är två taktila bronsskulpturer som visar Riddarholmens utseende i skala 1:500 kring år 1620 och år 1750. Modellerna är sedan maj 2011 uppställda på östra sidan av Birger jarls torg på Riddarholmen. För att åskådliggöra Riddarholmens historiska utveckling lät Statens fastighetsverk (SFV) skapa två naturtrogna bronsmodeller i högrelief visande den medeltida bebyggelsen på Riddarholmen kring 1620 och öns Riddarholmskyrkan och palats under glansperioden kring 1750. Enligt SFV har det aldrig tidigare gjorts någon modell visande Riddarholmen vid 1620-talet respektive 1750-talet. Resultatet krävde ett omfattande arkivarbete eftersom ingen exakt vet hur det såg ut vid dessa båda tidpunkter. En stor mängd bilder och ritningar ligger till grund för modellernas utformning. Modellerna visar hur det kan ha sett ut. Meningen är även att synskadade skall kunna “känna” på modellen. För att underlätta står texten även i punktskrift.

Karl XIV Johans sarkofag är ett stenarbete i blekröd garbergsgranit i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Karl XIV Johan, som från 1818 hade ägt Elfdals Porphyrverk i Älvdalen, dog i mars 1844. Samma år beställde Oscar I en sarkofag, som ritades av Robert Brouhn, men i praktiken var en något uppförstorad kopia av den romerske fältherren Marcus Vipsanius Agrippas sarkofag. Arbetet, som var porfyrverkets i särklass mest omfattande, pågick i åtta år 1844–1852, mot beräknade två år. Stenen bröts i Garberg i Älvdalens kommun i ett block för kistan och ett för locket. Sarkofagen är 3,04 meter lång, 2,29 meter bred och 2,4 meter hög. Den väger 16 ton, varav elva ton för kistan och fem ton för locket. Transporten från Älvdalen fick vänta fyra år till 1856, eftersom den krävde en sträng vinter med mycket snö. Sarkofagen började transporteras den 9 februari 1856 från Dalarna till Gävle i packlårar på två specialbyggda, åtta och tio meter långa slädar, varav den med locket drogs av 70 man från Sollerön och Mora och släden med kistan av 110 älvdalsbor. Första dagen kom man 10 kilometer till Gåsvarv, andra dagen ytterligare 13 kilometer till Garberg. Den fjärde dagen kom tåget till Mora och den femte dagen till Garsås. På den fortsatta vägen passerades på den sjunde dagen i 36 graders kyla den bräckliga Lerdalsbron söder om Rättvik och därefter sjön Opplimen och färdades tåget längs med stranden på Insjön, i bägge fallen på tunna isar. Sarkofagen kom efter sexton dagar till Gävle den 25 februari och transporterades vidare i augusti med kronoångskonerten Amiral von Sydow till Riddarholmen i Stockholm. Sista sträckan från kaj till kyrka drogs packlårarna upp på stockar av matroser. Sarkofagen står sedan 1860 i det av Fredrik Wilhelm Scholander ritade och 1858–1860 byggda Bernadotteska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Hessensteinska palatset eller Bengt Oxenstiernas palats är ett palats med adress Birger Jarls torg 2 på Riddarholmen i Stockholm. Palatset byggdes på 1630-talet för riksrådet Bengt Bengtsson Oxenstiernas räkning. Omkring år 1680 byggdes palatset om.

Hebbeska huset är en byggnad på Riddarholmen i Stockholm.

Centralbron är en trafikförbindelse för vägtrafik med två broar i centrala Stockholm. Centralbron består av en sydlig brodel över Söderström, en motorled på Riddarholmens östsida samt en brodel över Riddarfjärden nära Norrström. Centralbron fick sitt nuvarande namn 1963. Den är totalt 1200 meter lång. Den smala passagen mellan Gamla stan och Riddarholmen, där fordons- och järnvägstrafik trängs kallas i folkmun ”Getingmidjan”. Centralbron är en del av Stockholms nord-sydaxel. Bron är en tungt trafikerad led, som används av cirka 130 000 fordon per dygn.

Riddarholmskyrkans brand var en eldsvåda som drabbade Riddarholmskyrkan genom ett blixtnedslag i kyrktornet den 28 juli 1835 i Stockholm. Själva kyrkan, som ligger på Riddarholmen mitt i centrala Stockholm, kunde räddas från den häftiga branden, men den höga tornspiran från 1570-talet blev helt förstörd. Tornspiran störtade samman påföljande dag. Kyrkans yttertak antändes, men valven höll och kyrkorummet klarade sig. Det brann i stentornet och i hela övre delen av själva kyrkan. Klockorna föll ned från sina ställningar. Man lyckades hindra elden att komma in i kyrkans inre. Vid samma tid slog blixten även ned i Katarina kyrkas och Kungsholms kyrkas torn. Riddarholmskyrkans torn gick inte att rädda, trots att tornspiran hade en relativt ny åskledare. Innan åskledarens tid var blixtnedslag i kyrktorn och höga byggnader en vanlig brandorsak.

Riddarholmskyrkan, ursprungligen Gråbrödrakyrkan, är en kyrka belägen på Riddarholmen i Stockholm, invigd cirka år 1292, då Magnus Ladulås begravdes. Den uppfördes ursprungligen som en katolsk konventskyrka åt Gråbrödraklostret, grundat 1270, tillhörande Franciskanorden, efter donation av kung Magnus Ladulås. Därmed utgör den Stockholms äldsta bevarade byggnad med de äldsta tegelmurarna ovan jord, samt Stockholms enda bevarade medeltida klosterkyrka. Efter kung Gustav Vasas reduktion och den protestantiska reformationen blev den en församlingskyrka inom Svenska kyrkan. Sedermera har den blivit känd som de svenska monarkernas gravkyrka, och ordenskyrka för Serafimerorden, samt även förknippad med den moderna adeln i Sverige. Riddarholmskyrkan är en treskeppig basilikal kyrka, uppförd av rött tegel, med smalare, långsträckt, polygonalt avslutat kor. Ursprungligen var kyrkan tvåskeppig, och det nuvarande södra sidoskeppet var i stället en del av korsgången. Det höga västtornet kröns av en genombruten gjutjärnsspira. Runt om kyrkan är gravkoren vidbyggda. Främst utmärker sig det Karolinska gravkoret med sitt tak i rokokostil, men även de övriga korens renässansutförande bryter av mot kyrkans ursprungliga tegelgotik. Interiören domineras av de många gravminnena, men här finns även medeltida kalkmålningar bevarade i valven. Från och med kung Gustav II Adolfs begravning 1634 återupptogs traditionen med Riddarholmskyrkan som kunglig begravningskyrka. Samtliga svenska regenter från Gustav II Adolf till Gustaf V har fått sitt sista vilorum här, med undantag för drottning Kristina, alltså 15 monarker. De är fördelade på tre olika gravkor: det Gustavianska, det Karolinska och det Bernadotteska. Utöver regenterna vilar ett stort antal regentgemåler, prinsar och prinsessor i kyrkan. Till Riddarholmskyrkan hör också fem icke kungliga gravkor, som uppfördes under 1600-talet av olika adelssläkter. Utöver kungligheterna från 1600-talet till 1900-talet finns också två medeltida gravar framför kyrkans högaltare; enligt traditionen är medeltidskungarna Magnus Ladulås och Karl Knutsson (Bonde) begravda här. Man räknade alltså till 17 begravda regenter i kyrkan. En gravöppning 2011 visade att det inte är Magnus Ladulås som vilar i den grav som man tidigare trodde var hans.År 1807 upplöstes Riddarholmens församling. Sedan dess fungerar kyrkan som grav- och minneskyrka, förvaltad av Riksmarskalksämbetet och Statens fastighetsverk. Den är öppen som museum under sommarmånaderna samt vid konserter, Serafimerringningar och speciella arrangemang. De enda regelbundna gudstjänster som hålls i Riddarholmskyrkan är en julotta som arrangerats av Stockholms scoutdistrikt sedan 1937 och en katolsk mässa som arrangeras av Sankta Eugenia katolska församling den 7 juni med anledning av Drottning Josephinas dödsdag (1876).

Riddarholmens församling eller Riddarholmsförsamlingen var en församling i Stockholm, omfattande Riddarholmen. Församlingskyrka var Riddarholmskyrkan.

Munkbroleden är en trafikled på västra sidan av Gamla stan i Stockholm. Leden sträcker sig från Slussen i söder till Riddarholmsbron i norr. Munkbroleden passerar tre torg: Kornhamnstorg, Mälartorget och Munkbron.

Riddarhuspalatset, vardagligt Riddarhuset, är ett palats uppfört 1641–1674 vid Riddarhustorget 10 i kvarteret Hercules Gamla stan i Stockholm, som ägs och förvaltas av Sveriges ridderskap och adel. Riddarhuspalatset var från 1670-talet och fram till representationsreformen 1866 sätet för det svenska adelsståndet. Riddarhuset är öppet för allmänheten och arrangerar bland annat guidade visningar och konserter. Palatset används även för privata tillställningar. Marken där Riddarhuset idag nu står inköpts av Axel Oxenstierna och som sedan skänkte den till den svenska adeln. Under den utdragna byggperioden var ett antal arkitekter engagerade.Den som först fick uppdraget var den från Frankrike invandrade Simon de la Vallée. Riddarhusbyggnaden är byggd i klassisk senrenäsans och byggnaden är, utom vad beträffar taket, ganska nära kopierad efter Mauritshuis i Haag, men byggnaden har även många detaljer som är hämtade från dåtidens italienska arkitektur.Efter Simon de la Vallées död 1642 blev den tyske stenhuggaren Heinrich Wilhelm under en tioårsperiod ansvarig för bygget och han fortsatte arbetet. Efter att också denne avlidit 1652 inkallades den nederländske arkitekten Justus Vingboons (en bror till arkitekten Philip Vingboons). Det var, enligt Ragnar Josephson, ”Vingboons som satte den definitiva prägeln på huset; plan, indelning, proportion och dekoration härröra i främsta rummet från honom.” Vingboons blev dock avskedad och återsänd till Nederländerna i juni 1656, varefter Jean de la Vallée, son till Simon, avslutade uppförandet.Den ursprungliga planen var, att två flyglar skulle inrama den stora tomten i öster och väster, varför tomten också blivit tilltagen så stor, att nästan hela nuvarande Riddarhustorget varit adelns tillhörighet. Byggnaden blev inte fullt avslutad förrän Karl XI övertog regeringen och har sedan dess tagits i anspråk av "ridderskapet och adeln" för deras sammankomster och gemensamma förvaltning. Portalen på den norra fasaden har satts upp efter Jean de la Vallées ursprungliga ritningar, daterade 1660.Byggnaden var ett tidigt exempel på den brytning med den holländska manierismen som svensk arkitektur tidigare hade varit orienterad mot (en byggnadsstil som till exempel slottet Makalös var en exponent för). Riddarhuset är till större del utformat i fransk klassicism, men med rundfönster under takfrisen och med ett originellt tvådelat tak med svängd nedre profil som skulle komma att bilda förlaga för det typiskt svenska säteritaket. Det speciella taket skapades av Jean de la Vallée och förekommer inte på tidigare ritningar eller förslag. Huvudfasaden i ljus gotländsk sandsten och lokalt tegel har infällda kolonner i korintisk ordning. Interiört finns intressanta 1600-talsinredningar och en monumental trapphall med trappor i öländsk kalksten, också av Jean de la Vallée. Det hänger 2337 vapensköldar i Riddarhuset, men bara 603 av ätterna räknas som levande ätter. Byggnaden har sedan i omgångar byggts om och förändrats både exteriört och interiört; den största förändringen skedde 1870 då huset fick fristående flyglar, som ritades av arkitekten Adolf W. Edelsvärd. På 1910-talet planterades förgården i söder. Tidigare hade Riddarhuset varit i direkt kontakt med Riddarhustorget.