Dyna fyr

Osebergskeppet från vikingatiden hittades 1903 i en stor norsk gravhög på Osebergs gård i Vestfold fylke, strax norr om Tønsberg vid Oslofjordens västra strand. Det grävdes fram 1904–1905 under ledning av Gabriel Gustafson och Haakon Shetelig, och fyndet forslades till Oslo för konservering.

Gokstadsskeppet, eller Gokstadskipet, var ett norskt krigsskepp och ett av de få vikingatida skepp som har bevarats till idag. Man fann skeppet 1880 vid en utgrävning av Kongshaugen, en stor gravhög i Gokstad, förutvarande Geirstad i Vestfold, nära Sandefjord och söder om Oslo i Sydnorge. Skeppet är helt byggt i ek. En dendrokronologisk undersökning har visat att virket höggs år 890. Kölen är huggen ur ett enda arton meter långt trästycke. De sexton borden (14 upp till århålen och två över), är fogade med järnnitar. Vid utgrävningen fann man inte bara långskeppet utan även tre småbåtar byggda i samma stil. I övrigt var föremålsfynden få på grund av plundring under forntiden.

Tuneskeppet är ett vikingatida skepp som grävdes ut som en del av ett gravfynd från gården Nedre Haugen i Tune på Rolvsøy, utanför Fredrikstad. Skeppet är placerat i Oslo på Vikingskipshuset som tillhör Oslo Universitets Kulturhistoriskt museum tillsammans med bland annat Gokstadsskeppet och Osebergsskeppet. Skeppet låg i en gravhög på gården Nedre Haugen i Tune utanför Fredrikstad och det upptäcktes av gårdens ägare 1867. Skeppet fick inte sitt namn efter gården det hittades på vilket var ovanligt och något som både Gokstadskeppet och Osebergsskeppet fick. Det har lett till en namnkonflikt där en intresseförening verkar för ett namnbyte till Haugenskeppet. Namnet Tuneskeppet anses inarbetat och etablerat varför förslaget till namnbyte inte fått något stöd. Gravhögen var ovanligt stor, omkring 80 meter i diameter och fyra meter hög. Högen hade schaktats för att använda massorna och den hade tidigare öppnats vilket gjort att luft hade kommit in. Utgrävningarna leddes av professorn och arkeologen Oluf Rygh och genomfördes på bara två veckor. Den snabba utgrävningen skadade skeppet och flera av de fynd som dokumenterades försvann eller blev förstörda men är till viss del kända genom dokumenteringen av utgrävningen. Graven var mitt i skeppet och den döde var begraven med bland annat vapen och tre hästar. Skeppet är daterat till början av 900-talet med hjälp av årsringarna och det har använts något tiotal år innan det användes i graven. Det var ett snabbt skepp gjort för havssegling men det har varit dåligt att ta tyngre last. Därför tror man att det har använts för att frakta dyrbarare varor eller använts som krigsskepp för att snabbt transportera manskap. Skeppet var klinkbyggt i ek och det är beräknat till 18 meter längd och nästan fem meter brett med tolv stycken bordsplankor. Det roddes av 12 par åror med en person per åra, men inga åror var nedlagda i graven.

Vikingskipshuset, ofta kallat Vikingskipsmuseet, är ett museum på Bygdøy i Oslo. Det är en del av Kulturhistorisk museum som är underlagt Oslos universitet, och rymmer bland annat vikingaskeppen Tuneskeppet, Gokstadskeppt, Osebergskeppet och ett skepp från Borrehögarna. Skeppen har grävts fram ur gravhögar från den tidigare kommunen Tune i Østfold, samt från Gokstad, Oseberg och Borrehaugene. Gravhögarnas största och främsta fynd är de vikingaskepp som givit byggnaden dess namn. Byggandet av ett eget hus till de stora fynden av gravar från vikingatiden på slutet av 1800-talet och början av 1900-talen föreslogs först av professor Gabriel Gustafson år 1913. Då hade Gokstadsskeppet och Osebergsskeppet redan stått flera år i ett förråd utan att få en korrekt konservering. En arkitekttävling anordnades, vilken vanns av Arnstein Arneberg. Med medel från Stortinget kunde hallen för Osebergsskeppet påbörjas, och skeppet flyttades dit från Universitetshagen 1926. Flygeln för Gokstads- och Tuneskeppen stod färdig 1932. Den sista flygeln, för fynden i Oseberg, försenades på grund av andra världskriget och blev inte färdig förrän 1957.

Villa Grande är namnet på en egendom på Bygdøy i Oslo. Huset påbörjades 1917 efter ritningar av arkitekterna Christian Morgenstierne och Arne Eide för Sam Eyde, grundare av Norsk Hydro. Det ofullbordade huset togs senare över av norska staten. 1941 inreddes det som bostad för Maria och Vidkun Quisling, och de bodde där fram tills han arresterades 1945. Under denna period kallades villan Gimle. Efter att Maria Quisling kastades ut, tog överbefälhavaren i Norge, general Andrew Thorne, tillsammans med sin stab över Villa Grande som huvudkontor från 22 maj 1945 och hade sitt huvudkontor där fram till 31 oktober då han återvände till Storbritannien. I Villa Grande finns idag Center för studier av förintelsen och religiösa minoriteter (Förintelsecentret).

Collettgården, eller Collett- og Cappelengården, tidigare också Cappelengården, är en byggnadsminnesförklarad Oslobyggnad, som numera finns på Norsk Folkemuseum i Oslo. Den äldsta delen är en flygel som byggdes mot Tollbugatan i mitten av 1600-talet, med en gavel mot Kirkegate. Colettgården köptes 1703 av träexportören James Collett, varefter den ägdes därefter av släkten Collett 125 år. Taket gjordes om till ett valmat tak under 1700-talet. Fastigheten fick sitt slutliga utförande 1760, då flygeln mot Kirkegate förlängdes och byggdes på till två våningar av James Collett (1728–1794). Samtidigt fick fasaden ett entréparti med en frontespis i barockstil. Anläggningen bestod också av ytterligare två flyglar och en inbyggd gård med svalgångar, samt ytterligare en gård inåt kvarteret med ekonomibyggnader runt omkring. Otto Collett (1784–1833) var den siste ägaren till handelshuset Collett & Søn, och sålde huset 1828. Från 1843 drev en gren av familjen Cappelen en bokhandel och J.W. Cappelens Forlag i gården. Den ägdes inom släkten Cappelan till 1939. Collettgården förklarades som byggnadsminne, men trots detta revs fastigheten 1939 för att ge plats till ett nytt förlagshus till Cappelan. Den demonterade huvudbyggnaden med tillhörande flyglar, men ej ekonomibyggnaderna, flyttades till Norsk Folkemuseum på Bygdøy, där anläggningen efter 25 års lagring återuppfördes 1963-82.

Norsk Farmasihistorisk Museum stiftades 1963, men det bygger på en äldre samling. Dagens museum öppnades 1974 och har objekt, inventeringar och litteratur som är insamlad från hela Norge. Museet håller till i Generalitetsgården, en privatbostad från Christiania uppförd 1714. Den revs 1918 och har sedan återuppbyggts på Norsk Folkemuseum på Bygdøy. Hörnrummen på första och andra våningen och en trappuppgång är från den ursprungligen byggnaden. Offisinet från Apoteket Hjorten i Oslo är rekonstruerat i museet. Det visar ett stadsapotek från 1860-talet.

Norsk Maritimt Museum, före 2010 Norsk Sjøfartsmuseum, är ett norskt sjöfartsmuseum i Oslo. Det invigdes 1914 i samband med Jubileumsutstillingen på Frogner 1914. År 1929 flyttade museet in i lokaler på Norsk Folkemuseum, där det var lokaliserat till 1960, då det flyttade till nybyggda lokaler på Bygdøy i Oslo. Denna byggnad är ett byggnadsminne. Museet har förvaltningsansvar för kulturminnesmärken under vattenytan mellan gränsen till Sverige till Åna-Sira i Vest-Agder fylke. Bredvid Norskt Maritimt Museum ligger Frammuseet med polarskeppet Fram. Polarjakten Gjøa placerades 1972 på museumsområdet och finns sedan 2013 i en båthall bredvid Framhuset. Kontiki-museet ligger tvärs över gatan vid Bygdøynesveijen. Museet planerar en ny båthall för de arkeologiska fynden från två fartyg från 1600-talet, som återfunnits i Bjørvika i Oslo. Museets förste chef var polarforskaren Gunnar Isachsen.

Kon-Tiki-museet (marknadsfört som Kon-Tiki Museet) är ett museum över Kon-Tikiexpeditionen och över andra expeditioner som letts av Thor Heyerdahl. Det är beläget på Bygdøy i Oslo, i lokaler som invigdes 1957.

Norsk Folkemuseum är ett friluftsmuseum på Bygdøy i Oslo i Norge, med rikstäckande kuturhistoriskt ansvarsområde. Museet grundades den 19 december 1894 i Kristiania (Oslo), på initiativ av bibliotekarien och museimannen Hans Aall. Förebilden var Nordiska museet i Stockholm, vilket grundats 1873 och utvidgats med Skansen 1891. Aalls vision var en norsk parallell som skulle samla och ställa ut "alt, som belyser det norske Folks Culturliv". Alla tänkbara materiella spår av människors liv och verksamhet i stad och land skulle insamlas, bevaras, utforskas och förmedlas genom utställningar och publikationer. Norsk Folkmuseum äger, tillsammans med Lillehammer museum, företaget KulturIT, vilket driver Kulturnav.

Bygdøy (före 1877 kallad Ladegaardsøen) är en halvö i västra delen av Oslo i Norge. Bygdøy ingår i stadsdelen Frogner. På Bygdøy ligger Bygdøy Kongsgård, Oscarshalls slott och fem museer: Vikingskipshuset, Kon-Tikimuseet (med Kon-Tiki och Ra II), Frammuseet, Norskt Maritimt Museum och Norsk Folkemuseum.

Frammuseet är ett fartygsmuseum i Oslo med polarskeppet Fram från 1892 som huvudattraktion. Frammuseet skildrar de norska polarexpeditionerna och de tre polarfararna Fridtjof Nansen, Otto Sverdrup och Roald Amundsen. Fram kom tillbaka från Buenos Aires 1914 och blev länge liggande utsatt för väder och vind i en vik vid Horten. Efter första världskriget arbetade flera kommittéer med att bevara Fram. År 1929 bogserades hon till Framnæs Mekaniske Verksted i Sandefjord för att restaureras fram till 1930 till det skick den hade under Otto Sverdrups fyra år långa expedition i Nordvästpassagen. År 1934 vann Bjarne Tøien en av Oslo Arkitektforening ordnad arkitekttävling för ett museum. Museet invigdes 1936. Fram är utställd med interiör i originalskick. Sedan 2013 finns polarjakten Gjøa i en båthall bredvid Frambyggnaden. Museet skildrar historien om de norska polarfärderna och norsk polarforskning, bland andra Fridtjof Nansens färd över Norra ishavet och hans försök att på skidor nå Nordpolen, Otto Sverdrups expedition till Grönland, varvid mer än 200.000 kvadratkilometer land beskrevs och Roald Amundsens sydpolsexpedition, upptäckt av Nordvästpassagen och försök att nå Nordpolen.