Frammuseet

Fram är ett skepp som använts av norska upptäckare i Arktis och Antarktis mellan 1893 och 1912. Fram byggdes för att bli det starkaste skeppet någonsin för att kunna motstå isen. Det byggdes med en form sådan att det lyftes upp om det klämdes i isen. Det var Fridtjof Nansen som tog initiativet till att bygga Fram, och han gav uppdraget till Colin Archer från Larvik i Norge. Nansen ville ha skeppet byggt för sin planlagda färd till Nordpolen, där han hade för avsikt att låta skeppet frysa in i isen och driva med isen till Nordpolen. Fridtjof Nansens Fram-expedition misslyckades med att nå Nordpolen, men metoden fungerade i princip och fartyget skruvades inte ned i isen. År 1911 transporterade Fram den expedition som under Roald Amundsens ledning blev den som först nådde Sydpolen. Däremellan hade Fram fungerat som expeditionsfartyg 1898–1902 under Otto Sverdrup, som var kapten under Nansens första expedition. Den expeditionen till nordvästra Grönland och östra Kanada utforskade 150 000 km² och Fram tvingades till fyra övervintringar innan expeditionen kunde återvända. Fram är det skepp byggt av trä, som har seglat längst nord och längst syd, och är fortfarande bevarat på Frammuseet på Bygdøy i Oslo. Fram var på sin tredje expedition 1910 utrustad med en modern fartygsdiesel på 180 hästkrafter, som levererades av AB Diesel Motorer i Sickla.

Bygdøy (före 1877 kallad Ladegaardsøen) är en halvö i västra delen av Oslo i Norge. Bygdøy ingår i stadsdelen Frogner. På Bygdøy ligger Bygdøy Kongsgård, Oscarshalls slott och fem museer: Vikingskipshuset, Kon-Tikimuseet (med Kon-Tiki och Ra II), Frammuseet, Norskt Maritimt Museum och Norsk Folkemuseum.

Gjøa var det första fartyg som seglade genom Nordvästpassagen. Med en besättning på sex personer under ledning av Roald Amundsen, nådde fartyget Stilla havet 1906 efter en resa på över tre år. Den 70 fot stora slupen byggdes 1872 i Rosendal och användes under de första 28 åren för fiske, innan Amundsen köpte den 1901 för att använda den under arktiska expeditioner. De sista 18 åren innan Amundsen köpte den ägdes den av ishavsskepparen Hans Christian Johannesen. Polarforskaren Axel Hamberg medföljde fartyget till vattnen runt Spetsbergen sommaren 1892 för geologiska studier. Gjøa hade i början av 1900-talet en i Trondheim licenstillverkad tändkulemotor av det danska märket Dan. Besättningen ombord på expeditionen var, förutom Amundsen, Helmer Hanssen, Anton Lund, Peder Ristvedt, Gustav Juel Wiik samt kocken Henrik Lindstrøm, som senare följde Amundsen på alla hans expeditioner. Gjøa lämnade Oslo 16 juni 1903 och efter att ha seglat mellan Kanadas fastland och Victoriaöns sydspets, nådde fartyget Nome i Alaska 31 augusti 1906. Den seglade vidare till San Francisco där den fick ett storslaget välkomnande 19 oktober samma år. Under expeditionen bestämde besättningen den magnetiska nordpolens position. Gjøa köptes senare av en nordamerikansk förening som donerade fartyget till San Francisco stad 1909, där det ställdes ut i Golden Gate Park. 1972 fraktades fartyget tillbaka till Norge och finns i dag utställt i en båthall bredvid Framhuset på Bygdøy i Oslo.

Norsk Maritimt Museum, före 2010 Norsk Sjøfartsmuseum, är ett norskt sjöfartsmuseum i Oslo. Det invigdes 1914 i samband med Jubileumsutstillingen på Frogner 1914. År 1929 flyttade museet in i lokaler på Norsk Folkemuseum, där det var lokaliserat till 1960, då det flyttade till nybyggda lokaler på Bygdøy i Oslo. Denna byggnad är ett byggnadsminne. Museet har förvaltningsansvar för kulturminnesmärken under vattenytan mellan gränsen till Sverige till Åna-Sira i Vest-Agder fylke. Bredvid Norskt Maritimt Museum ligger Frammuseet med polarskeppet Fram. Polarjakten Gjøa placerades 1972 på museumsområdet och finns sedan 2013 i en båthall bredvid Framhuset. Kontiki-museet ligger tvärs över gatan vid Bygdøynesveijen. Museet planerar en ny båthall för de arkeologiska fynden från två fartyg från 1600-talet, som återfunnits i Bjørvika i Oslo. Museets förste chef var polarforskaren Gunnar Isachsen.

Kon-Tiki-museet (marknadsfört som Kon-Tiki Museet) är ett museum över Kon-Tikiexpeditionen och över andra expeditioner som letts av Thor Heyerdahl. Det är beläget på Bygdøy i Oslo, i lokaler som invigdes 1957.

Afghanistans ambassade i Oslo är Islamiska republiken Afghanistans diplomatiska representation i Norge. Den ligger på Gange-Rolvs gate 5. Ambassaden etablerades 2004, och är en av de yngsta ambassaderna i Europa. Ambassaden är belägen i en tegelvilla från 1916 som tidigare (från 1998) tjänade som Indonesiens ambassad.

Norsk Farmasihistorisk Museum stiftades 1963, men det bygger på en äldre samling. Dagens museum öppnades 1974 och har objekt, inventeringar och litteratur som är insamlad från hela Norge. Museet håller till i Generalitetsgården, en privatbostad från Christiania uppförd 1714. Den revs 1918 och har sedan återuppbyggts på Norsk Folkemuseum på Bygdøy. Hörnrummen på första och andra våningen och en trappuppgång är från den ursprungligen byggnaden. Offisinet från Apoteket Hjorten i Oslo är rekonstruerat i museet. Det visar ett stadsapotek från 1860-talet.

Norsk Folkemuseum är ett friluftsmuseum på Bygdøy i Oslo i Norge, med rikstäckande kuturhistoriskt ansvarsområde. Museet grundades den 19 december 1894 i Kristiania (Oslo), på initiativ av bibliotekarien och museimannen Hans Aall. Förebilden var Nordiska museet i Stockholm, vilket grundats 1873 och utvidgats med Skansen 1891. Aalls vision var en norsk parallell som skulle samla och ställa ut "alt, som belyser det norske Folks Culturliv". Alla tänkbara materiella spår av människors liv och verksamhet i stad och land skulle insamlas, bevaras, utforskas och förmedlas genom utställningar och publikationer. Norsk Folkmuseum äger, tillsammans med Lillehammer museum, företaget KulturIT, vilket driver Kulturnav.

Collettgården, eller Collett- og Cappelengården, tidigare också Cappelengården, är en byggnadsminnesförklarad Oslobyggnad, som numera finns på Norsk Folkemuseum i Oslo. Den äldsta delen är en flygel som byggdes mot Tollbugatan i mitten av 1600-talet, med en gavel mot Kirkegate. Colettgården köptes 1703 av träexportören James Collett, varefter den ägdes därefter av släkten Collett 125 år. Taket gjordes om till ett valmat tak under 1700-talet. Fastigheten fick sitt slutliga utförande 1760, då flygeln mot Kirkegate förlängdes och byggdes på till två våningar av James Collett (1728–1794). Samtidigt fick fasaden ett entréparti med en frontespis i barockstil. Anläggningen bestod också av ytterligare två flyglar och en inbyggd gård med svalgångar, samt ytterligare en gård inåt kvarteret med ekonomibyggnader runt omkring. Otto Collett (1784–1833) var den siste ägaren till handelshuset Collett & Søn, och sålde huset 1828. Från 1843 drev en gren av familjen Cappelen en bokhandel och J.W. Cappelens Forlag i gården. Den ägdes inom släkten Cappelan till 1939. Collettgården förklarades som byggnadsminne, men trots detta revs fastigheten 1939 för att ge plats till ett nytt förlagshus till Cappelan. Den demonterade huvudbyggnaden med tillhörande flyglar, men ej ekonomibyggnaderna, flyttades till Norsk Folkemuseum på Bygdøy, där anläggningen efter 25 års lagring återuppfördes 1963-82.

Dyna fyr är en norsk fyr i Oslos hamninlopp. Fyren ligger i Inre Oslofjorden, omkring 300 meter sydost om halvön Bygdøy mot ön Nakkholmen, omkring tre kilometer från Oslos hamn. Skäret som Dyna fyr ligger på överlämnades 1873 av den norska staten till dåvarande Kristiania Havnevesen för att bebyggas med ett fyrtorn. Fyren uppfördes 1874 och hade till en början ett fast, vitt sken och en dimvarningsklocka. År 1928 elektrifierades fyren och samtidigt ersattes klockan av en nautofon. Fyren automatiserades 1956, varpå fyrvaktartjänsten drogs in. På 1980-talet var byggnaden i så dåligt skick, att Oslo Havnevesen övervägde att riva den. Till slut renoverades byggnaden från 1990 och gjordes om till restaurang. Byggnaden, som är i trä, överläts senare till Oslo Froskemannskole. Sedan 1992 har fyrbyggnaden använts som sällskapslokaler och restaurantdrift. Den är ett kulturminne.

Osebergskeppet från vikingatiden hittades 1903 i en stor norsk gravhög på Osebergs gård i Vestfold fylke, strax norr om Tønsberg vid Oslofjordens västra strand. Det grävdes fram 1904–1905 under ledning av Gabriel Gustafson och Haakon Shetelig, och fyndet forslades till Oslo för konservering.

Gokstadsskeppet, eller Gokstadskipet, var ett norskt krigsskepp och ett av de få vikingatida skepp som har bevarats till idag. Man fann skeppet 1880 vid en utgrävning av Kongshaugen, en stor gravhög i Gokstad, förutvarande Geirstad i Vestfold, nära Sandefjord och söder om Oslo i Sydnorge. Skeppet är helt byggt i ek. En dendrokronologisk undersökning har visat att virket höggs år 890. Kölen är huggen ur ett enda arton meter långt trästycke. De sexton borden (14 upp till århålen och två över), är fogade med järnnitar. Vid utgrävningen fann man inte bara långskeppet utan även tre småbåtar byggda i samma stil. I övrigt var föremålsfynden få på grund av plundring under forntiden.