Gokstadsskeppet

Osebergskeppet från vikingatiden hittades 1903 i en stor norsk gravhög på Osebergs gård i Vestfold fylke, strax norr om Tønsberg vid Oslofjordens västra strand. Det grävdes fram 1904–1905 under ledning av Gabriel Gustafson och Haakon Shetelig, och fyndet forslades till Oslo för konservering.

Tuneskeppet är ett vikingatida skepp som grävdes ut som en del av ett gravfynd från gården Nedre Haugen i Tune på Rolvsøy, utanför Fredrikstad. Skeppet är placerat i Oslo på Vikingskipshuset som tillhör Oslo Universitets Kulturhistoriskt museum tillsammans med bland annat Gokstadsskeppet och Osebergsskeppet. Skeppet låg i en gravhög på gården Nedre Haugen i Tune utanför Fredrikstad och det upptäcktes av gårdens ägare 1867. Skeppet fick inte sitt namn efter gården det hittades på vilket var ovanligt och något som både Gokstadskeppet och Osebergsskeppet fick. Det har lett till en namnkonflikt där en intresseförening verkar för ett namnbyte till Haugenskeppet. Namnet Tuneskeppet anses inarbetat och etablerat varför förslaget till namnbyte inte fått något stöd. Gravhögen var ovanligt stor, omkring 80 meter i diameter och fyra meter hög. Högen hade schaktats för att använda massorna och den hade tidigare öppnats vilket gjort att luft hade kommit in. Utgrävningarna leddes av professorn och arkeologen Oluf Rygh och genomfördes på bara två veckor. Den snabba utgrävningen skadade skeppet och flera av de fynd som dokumenterades försvann eller blev förstörda men är till viss del kända genom dokumenteringen av utgrävningen. Graven var mitt i skeppet och den döde var begraven med bland annat vapen och tre hästar. Skeppet är daterat till början av 900-talet med hjälp av årsringarna och det har använts något tiotal år innan det användes i graven. Det var ett snabbt skepp gjort för havssegling men det har varit dåligt att ta tyngre last. Därför tror man att det har använts för att frakta dyrbarare varor eller använts som krigsskepp för att snabbt transportera manskap. Skeppet var klinkbyggt i ek och det är beräknat till 18 meter längd och nästan fem meter brett med tolv stycken bordsplankor. Det roddes av 12 par åror med en person per åra, men inga åror var nedlagda i graven.

Vikingskipshuset, ofta kallat Vikingskipsmuseet, är ett museum på Bygdøy i Oslo. Det är en del av Kulturhistorisk museum som är underlagt Oslos universitet, och rymmer bland annat vikingaskeppen Tuneskeppet, Gokstadskeppt, Osebergskeppet och ett skepp från Borrehögarna. Skeppen har grävts fram ur gravhögar från den tidigare kommunen Tune i Østfold, samt från Gokstad, Oseberg och Borrehaugene. Gravhögarnas största och främsta fynd är de vikingaskepp som givit byggnaden dess namn. Byggandet av ett eget hus till de stora fynden av gravar från vikingatiden på slutet av 1800-talet och början av 1900-talen föreslogs först av professor Gabriel Gustafson år 1913. Då hade Gokstadsskeppet och Osebergsskeppet redan stått flera år i ett förråd utan att få en korrekt konservering. En arkitekttävling anordnades, vilken vanns av Arnstein Arneberg. Med medel från Stortinget kunde hallen för Osebergsskeppet påbörjas, och skeppet flyttades dit från Universitetshagen 1926. Flygeln för Gokstads- och Tuneskeppen stod färdig 1932. Den sista flygeln, för fynden i Oseberg, försenades på grund av andra världskriget och blev inte färdig förrän 1957.

Collettgården, eller Collett- og Cappelengården, tidigare också Cappelengården, är en byggnadsminnesförklarad Oslobyggnad, som numera finns på Norsk Folkemuseum i Oslo. Den äldsta delen är en flygel som byggdes mot Tollbugatan i mitten av 1600-talet, med en gavel mot Kirkegate. Colettgården köptes 1703 av träexportören James Collett, varefter den ägdes därefter av släkten Collett 125 år. Taket gjordes om till ett valmat tak under 1700-talet. Fastigheten fick sitt slutliga utförande 1760, då flygeln mot Kirkegate förlängdes och byggdes på till två våningar av James Collett (1728–1794). Samtidigt fick fasaden ett entréparti med en frontespis i barockstil. Anläggningen bestod också av ytterligare två flyglar och en inbyggd gård med svalgångar, samt ytterligare en gård inåt kvarteret med ekonomibyggnader runt omkring. Otto Collett (1784–1833) var den siste ägaren till handelshuset Collett & Søn, och sålde huset 1828. Från 1843 drev en gren av familjen Cappelen en bokhandel och J.W. Cappelens Forlag i gården. Den ägdes inom släkten Cappelan till 1939. Collettgården förklarades som byggnadsminne, men trots detta revs fastigheten 1939 för att ge plats till ett nytt förlagshus till Cappelan. Den demonterade huvudbyggnaden med tillhörande flyglar, men ej ekonomibyggnaderna, flyttades till Norsk Folkemuseum på Bygdøy, där anläggningen efter 25 års lagring återuppfördes 1963-82.

Norsk Farmasihistorisk Museum stiftades 1963, men det bygger på en äldre samling. Dagens museum öppnades 1974 och har objekt, inventeringar och litteratur som är insamlad från hela Norge. Museet håller till i Generalitetsgården, en privatbostad från Christiania uppförd 1714. Den revs 1918 och har sedan återuppbyggts på Norsk Folkemuseum på Bygdøy. Hörnrummen på första och andra våningen och en trappuppgång är från den ursprungligen byggnaden. Offisinet från Apoteket Hjorten i Oslo är rekonstruerat i museet. Det visar ett stadsapotek från 1860-talet.

Norsk Folkemuseum är ett friluftsmuseum på Bygdøy i Oslo i Norge, med rikstäckande kuturhistoriskt ansvarsområde. Museet grundades den 19 december 1894 i Kristiania (Oslo), på initiativ av bibliotekarien och museimannen Hans Aall. Förebilden var Nordiska museet i Stockholm, vilket grundats 1873 och utvidgats med Skansen 1891. Aalls vision var en norsk parallell som skulle samla och ställa ut "alt, som belyser det norske Folks Culturliv". Alla tänkbara materiella spår av människors liv och verksamhet i stad och land skulle insamlas, bevaras, utforskas och förmedlas genom utställningar och publikationer. Norsk Folkmuseum äger, tillsammans med Lillehammer museum, företaget KulturIT, vilket driver Kulturnav.

Gol stavkirke är en stavkyrka från Gols kommun, Buskerud fylke i Norge. Den står numera på Norsk Folkemuseum på Bygdøy i Oslo och tillhör den vid var tid regerande monarken i Norge. Dendrokronologiska undersökningar indikerar att delar av byggnaden är uppförda efter 1216, men den har också delar som härstammar från 1157.

Bygdøy kirke ligger på halvön Bygdøy i västra delen av Oslo i Norge.

Villa Grande är namnet på en egendom på Bygdøy i Oslo. Huset påbörjades 1917 efter ritningar av arkitekterna Christian Morgenstierne och Arne Eide för Sam Eyde, grundare av Norsk Hydro. Det ofullbordade huset togs senare över av norska staten. 1941 inreddes det som bostad för Maria och Vidkun Quisling, och de bodde där fram tills han arresterades 1945. Under denna period kallades villan Gimle. Efter att Maria Quisling kastades ut, tog överbefälhavaren i Norge, general Andrew Thorne, tillsammans med sin stab över Villa Grande som huvudkontor från 22 maj 1945 och hade sitt huvudkontor där fram till 31 oktober då han återvände till Storbritannien. I Villa Grande finns idag Center för studier av förintelsen och religiösa minoriteter (Förintelsecentret).

Bygdøy Kongsgård är en kunglig egendom på Bygdøy vid Oslo i Norge. Egendomen tycks under 1100-talet ha legat under Hovedøya kloster. Kung Håkon Magnusson gav den år 1305 i morgongåva åt Eufemia. Den blev sedan återigen klostergods, fram till att den vid reformationen år 1532 ännu en gång blev kunglig egendom. Som kunglig egendom låg den som jordbruksgård under Akershus slott och kallades Ladegårdsøens hovedgård. Omkring 1630 uppfördes ett jakthus här. År 1733 uppfördes den nuvarande herrgårdsbyggnaden på egendomen av den dåvarande kungliga ståthållaren greve Christian Rantzau, och därefter användes det som sommarställe av den danske kungens högste ämbetsman i Oslo. Kristian VIII av Danmark bodde här under sin tid som norsk kung år 1814. Karl XIV Johan köpte egendomen av staten 1837, och Oscar I uppförde Oscarshall i närheten. År 1863 blev egendomen ett kungligt gods ägt av staten. Under den svensk-norska tiden intresserade sig kungarna mycket för jordbruket och uppförde flera mindre byggnader på egendomen. Efter unionsupplösningen 1905 blev Bygdøy Kongsgård sommarresidens för kungafamiljen.

Dyna fyr är en norsk fyr i Oslos hamninlopp. Fyren ligger i Inre Oslofjorden, omkring 300 meter sydost om halvön Bygdøy mot ön Nakkholmen, omkring tre kilometer från Oslos hamn. Skäret som Dyna fyr ligger på överlämnades 1873 av den norska staten till dåvarande Kristiania Havnevesen för att bebyggas med ett fyrtorn. Fyren uppfördes 1874 och hade till en början ett fast, vitt sken och en dimvarningsklocka. År 1928 elektrifierades fyren och samtidigt ersattes klockan av en nautofon. Fyren automatiserades 1956, varpå fyrvaktartjänsten drogs in. På 1980-talet var byggnaden i så dåligt skick, att Oslo Havnevesen övervägde att riva den. Till slut renoverades byggnaden från 1990 och gjordes om till restaurang. Byggnaden, som är i trä, överläts senare till Oslo Froskemannskole. Sedan 1992 har fyrbyggnaden använts som sällskapslokaler och restaurantdrift. Den är ett kulturminne.

Kon-Tiki-museet (marknadsfört som Kon-Tiki Museet) är ett museum över Kon-Tikiexpeditionen och över andra expeditioner som letts av Thor Heyerdahl. Det är beläget på Bygdøy i Oslo, i lokaler som invigdes 1957.