Volkspark Friedrichshain

Strausberger Platz är en stor parkliknande rondell i Berlin byggd på 1960-talet. Den har en tidstypisk springbrunn och är belägen i korsningen Karl-Marx-Allee och Lichtenberger Strasse. Den 17 juni 1953 skedde vid Strausberger Platz det första upproret som ledde till det stora arbetarupproret i Östberlin. Området kring Strausberger Platz var nästan helt förstört 1945. Vid återuppbyggnadsarbetet skapades ett välplanerat område där bostadshus, butiker, caféer och restauranger uppfördes i en typisk sovjetisk byggnadsstil längs med Karl-Marx-Allee. Springbrunnen skapades av konstsmeden Fritz Kühn 1966-1967. Den består av flera kopparplattor och kallas Schwebender Ring (ty. "svävande ringen").

Königsstadt, ibland kallad Königsviertel, Königsvorstadt, Georgenvorstadt, är en av Berlins historiska förstäder, belägen nordost om den medeltida stadskärnan. Området saknar idag administrativ betydelse och är sedan 1920 uppdelat mellan stadsdelarna Mitte, Prenzlauer Berg och Friedrichshain. Namnet Königsstadt var i informellt bruk redan under 1700-talet men blev den officiella beteckningen på stadsdelen först mellan 1873 och 1920.

Ernst-Thälmann-Park är en park i stadsdelen Prenzlauer Berg i stadsdelsområdet Pankow i östra Berlin. Parken har fått sitt namn efter kommunistledaren Ernst Thälmann. Här finns en bronsstaty föreställande Thälmann gjuten av den ryske skulptören Lew Kerbel omkring 1988.

Prenzlauer Berg är en stadsdel i nordöstra delen av Berlins innerstad och ingår sedan 2001 i stadsdelsområdet Pankow. Prenzlauer Berg attraherar framförallt unga människor, ibland med en alternativ livsstil. Många konstnärer och artister har bosatt sig i området under de senaste femton åren då Prenzlauer Berg utvecklats till en stadsdel med mycket nattliv. Under senare år har Prenzlauer Berg även blivit populärt för höginkomsttagare vilket förändrat området och gjort det till ett av Berlins dyrare bostadsområden (för lägenheter). Under DDR-tiden var Prenzlauer Berg en samlingspunkt för DDR:s intellektuella.

Ostbahnhof, (ty. Östra järnvägsstationen), är en stor järnvägsstation i Berlin. Ostbahnhof är Berlins tredje största järnvägsstation för fjärrtågtrafik efter Berlin Hauptbahnhof och Berlin Südkreuz. Centralen har nio perronger samt 11 spår och trafikeras av både Berlins pendeltåg (S-bahn), regionaltåg samt fjärrtåg. Under DDR-tiden utvecklades Ostbahnhof till Östberlins centralstation men har efter 1990 tappat i betydelse, särskilt sedan öppnandet 2006 av den nya centralstationen för Berlin - Berlin Hauptbahnhof.

Zeiss-Großplanetarium Berlin öppnades 1987 som ett av de största och modernaste planetarierna i Europa. Planetariet tillhör idag Deutsches Technikmuseum Berlin och ligger i Prenzlauer Berg i Berlin.

Jannowitzbrücke är en pendeltågsstation (S-Bahn) samt en tunnelbanestation (U-Bahn) i stadsdelen Mitte i Berlin. Stationen ligger vid Jannowitzbrücke (Jannowitzbron) och är en knutpunkt för pendeltåg, tunnelbana samt färjor som går på floden Spree. Tunnelbanestationen kom efter Berlinmurens uppförande 1961 att tillhöra Östberlin, men tunnlarna förband endast stationen med västberlinska stationer, och till följd av de östtyska myndigheternas beslut att stoppa den fria rörligheten över gränsen till västsidan så stängdes stationen. Den blev under 28 år, fram till murens fall, en övergiven spökstation. De västtyska tunnelbanetågen passerade stationen, men de angjorde den inte. Bara två dagar efter Berlinmurens fall den 11 november 1989, öppnades U-Bahn-stationen igen.

Luisenstadt är en av Berlins historiska förstäder, belägen sydost om den ursprungliga stadskärnan. Namnet Luisenstadt saknar idag administrativ betydelse och området ligger idag delvis i sydöstra delen av stadsdelen Mitte och delvis i de norra delarna av stadsdelen Kreuzberg. Stadsdelen namngavs 1802 efter den dåvarande drottningen Louise av Mecklenburg-Strelitz, maka till Fredrik Vilhelm III av Preussen.

Karl-Liebknecht-Haus är en kulturminnesskyddad kontorsbyggnad i stadsdelen Mitte i centrala Berlin och hyser sedan 2007 bland annat det tyska vänsterpartiet Die Linkes huvudkontor. Det ligger vid Kleinen Alexanderstraße 28 och den angränsande Weydingerstraße 14–16 mellan Alexanderplatz och Rosa-Luxemburg-Platz i Mitte. Byggnaden uppfördes 1910 som kontorslokal på uppdrag av fabrikören Rudolph Werth. Den kom att uppkallas efter Karl Liebknecht, sedan Tysklands kommunistiska parti (KPD) förvärvat huset i november 1926. Då inhystes KPD:s centralkommitté, kansliet för partidistriktet Berlin-Brandenburg-Lausitz-Grenzmark, redaktionen för KPD:s tidning Die Rote Fahne, en bokhandel, ungdomsförbundets centralkommitté, en affär för Roter Frontkämpferbund-uniformer och ett tryckeri i byggnaden. Den politiska polisen (Politische Polizei) genomsökte i februari 1933 Karl-Liebknecht-huset flera gånger. Den 26 februari 1933 stängdes det. SA besatte byggnaden den 8 mars 1933 och kallade den Horst-Wessel-Haus. Nu kom det att användas som ett ”vilt” koncentrationsläger för att tortera nazimotståndare, sedermera nyttjas av politiska polisens avdelning för bolsjevismbekämpning, därefter av Gestapo. Efter en ombyggnad tjänade den från 1935 som säte för den preussiska finansförvaltningens lantmäterimyndighet och från 1937 för SA-Gruppe Berlin-Brandenburg. Under andra världskriget förstördes huset delvis. 1949 byggdes det upp på nytt med smärre fasadförändringar. Byggnaden kom nu att nyttjas av Tysklands socialistiska enhetsparti (SED), sedermera av Institut für Marxismus-Leninismus som kontors- och övernattningslokal. Efter samhällsomvälvningarna i Östtyskland 1989–1990 uppstod en tvist om partiernas och massorganisationernas tillgångar. Inom SED och blockpartierna var frågan om rättmätigt eller orättmätigt beslagtagna förmögenheter på tapeten. Som efterföljare till SED förde Demokratiska socialistiska partiet (PDS) tvisterna med de nya statliga myndigheterna. Dispyten nådde klimax i en hungerstrejk med prominenta PDS-medlemmar och diverse husrannsakningar av polisen. I en förlikning avstod PDS slutligen från större delen av sin fasta egendom. Karl-Liebknecht-Haus och Hotel am Wald i Elgersburg i Thüringen är i dag partiets enda fasta egendomar, då dessa tillhörde KPD före SED:s bildande 1946. Från 1990 till 2007 stod Demokratiska socialistiska partiets particentral jämte ledningen för partiets delstatsorganisation i Berlin att finna i byggnaden. Sedan partiombildningen med WASG härbärgerar den partiet Die Linkes riks- och Berlinkansli. I husdelen vid Weydingerstraße finns dessutom en bokhandel och kontor för diverse organisationer och föreningar, däribland FDJ.

Alexanderplatz (även Berlin Alexanderplatz, populärt Alex) är ett välkänt och historiskt betydelsefullt torg i stadsdelen Mitte samt knutpunkt för kollektivtrafiken i den östra delen av centrala Berlin. Det är med sina 360 000 dagliga besökare (2009) en av Europas mest trafikerade platser. Fernsehturm, Berlins berömda TV-torn och tillika en av stadens främsta signaturbyggnader, reser sig omedelbart väster om torget, och ytterligare några hundra meter västerut återfinns Berlins medeltida centrum samt flera av stadens främsta historiska och kejserliga institutioner utmed Unter den Lindens början vid floden Spree. I nära anslutning till Alexanderplatz ligger också Berlins rådhus, Rotes Rathaus.

Rosa-Luxemburg-Platz är ett triangulärt torg och en närliggande tunnelbanestation (U2) i den östra delen av centrala Berlin, uppkallat efter revolutionären Rosa Luxemburg. Torget ligger i det så kallade Scheunenviertel (ladukvarteret) i norra delen av Berlins historiska stadskärna, och endast några hundra meter norr om Alexanderplatz. Från torgets norra hörn utgår den långa gatan Schönhauser Allee som norrut skär rakt in i den trendiga stadsdelen Prenzlauer Berg. Vid torget ligger bland annat teatern Berliner Volksbühne, den gamla biografen Babylon och Karl-Liebknecht-Haus som är den tyska vänsterns particentral. På senare år har torgets liksom de omkringliggande gatornas status varit i ständigt stigande och alltmer fått karaktär av gemytligt kafédistrikt och flanörtätt shoppingtillhåll med talrika märkesbutiker och konstgallerier. Dessa kvarter har relativt nyligen, liksom många andra områden i före detta Östberlin, varit föremål för genomgripande renoveringar av såväl bostadshus som offentliga byggnader samt sett en stor mängd påkostade nybyggnationer uppstå i s.k. Baulücken, gluggar i husraderna som i vissa fall kvarstått sedan världskriget. Torget skapades mellan 1908 och 1914 med namnet Babelsberger Platz för att ge utrymme åt tunnelbanan. Namnet har skiftats flera gånger: mellan 1910 och 1933 hette det Bülowplatz, under nazitiden (1933–1945) Horst-Wessel-Platz, 1945 till 1947 Liebknechtplatz (efter Karl Liebknecht) och från 1947 till 1969, då torget fick det nuvarande namnet, hette det Luxemburgplatz. 1931 mördades på platsen två polismän på uppdrag av Tysklands kommunistiska parti. De två gärningsmännen flydde efteråt till Sovjetunion. 1934 invigdes en staty av skulptören Hans Dammann till minne av de mördade polismännen. Då emellertid den ena av mördarna (Erich Mielke) efter kriget kom tillbaka och blev ledare för Östtysklands säkerhetstjänst, Ministerium für Staatssicherheit, lät man 1950 avlägsna statyn. I september 2006 invigdes på torget ett minnesmärke över Rosa Luxemburg skapat av Hans Haacke. Detta består av 60 metallplattor med citat ur Luxemburgs texter, som är inbyggda i gångbanan eller i asfalten.

Graues Kloster var ett kloster tillhörande Franciskanorden i Berlin, beläget i den medeltida stadskärnan vid nuvarande Klosterstrasse strax söder om Alexanderplatz. Byggnaderna förstördes under andra världskriget och av klostret återstår idag ruinen av klosterkyrkan.