Sandarna

Sannaskolan är en skolbyggnad vid Jordhyttegatan i stadsdelen Sandarna i Göteborg. Den uppfördes 1941 till en kostnad av drygt 2 miljoner kronor och hade ursprungligen 50 klassrum och 1 400 elever. Sannaskolan är idag en F-9 skola med cirka 640 elever.

Sannaplan är en cirka 120 meter öppen plats och en gata i stadsdelen Kungsladugård i Göteborg. Platsen fick sitt namn 1918 efter Sandarna, även Sanna med grundbetydelsen sandmark, sandslätt. Ursprungligen var platsen begränsad i en triangel av främst Mariagatan och Fridhemsgatan. Nu sträcker sig Sannaplan mellan Bankebergsgatan i nordväst och Fridhemsgatan i sydost. Sannaplan är numrerad från 1 till 8. Öster om platsen ligger kvarteret 27 Kabblekan och på andra sidan Mariagatan, väster därom ligger kvarteret 20 Duvkullan. Kvarteret 19 Majvivan ligger direkt nordost om. I övergången mellan stadsdelarna vid Sannaplan byggdes friliggande landshövdingehus i rader utan gårdar, de var de sista landshövdingehusen som byggdes innan den funktionalistiska stilen kom att dominera. Vid Sannaplans sydöstra del ligger infarten till Västra kyrkogården. Kioskerna vid infarten uppfördes på 1920-talet. Så sent som 1901 fanns endast spridd torpbebyggelse i området för Sannaplan.

Majorna var ett stadsdelsnämndsområde i Göteborgs kommun under åren 1989–2010, vilket den 1 januari 2011 gick upp i stadsdelsnämndsområdet Majorna-Linné. Majornas stadsdelsnämndsområde omfattade primärområdena 101 Kungsladugård, 102 Sanna, 103 Majorna och 104 Stigberget. Nyckeltalen redovisar statistik som beskriver Göteborg och dess 96 delområden, primärområden, per den 31 december och kan användas för att jämföra de olika områdena. Nedan redovisas uppgifter för primärområdet och jämförelse görs mot uppgifterna för hela kommunen.

Kungsladugård är en stadsdel och ett primärområde i stadsområde Centrum i Göteborgs kommun, beläget i västra Göteborg. Stadsdelen har en areal på 111 hektar. Stadsdelen består i huvudsak av två delar, de täta kvarteren av landshövdingehus i den norra delen och de öppna trädgårdskvarteren med villor och radhus i den södra delen. Några utmärkande platser är Plaskis (den stora plaskdammen på Älvsborgsplan), Mariaplan som ligger i stadsdelens centrum och Slottsskogskolonin som är ett koloniområde i stadsdelens östra del, närmast Slottsskogen.

Västra kyrkogården, även kallad Västra begravningsplatsen, är en 45 hektar stor kyrkogård i stadsdelen Sandarna i västra Göteborg, med över 28 500 gravar, där de äldsta delarna invigdes 1888.

Kungsladugårds mangårdsbyggnad blev uppförd 1863 vid Älvsborgs Kungsladugård i Klippan i Göteborg efter ritningar av Göteborgs stadsarkitekt Hans Jacob Strömberg. Manbyggnaden ligger på den östra sidan, i det 40:e kvarteret Älvsborg i stadsdelen Majornas 1:a rote i Älvsborgsgatans förlängning. Fram till 1890-talet hyrdes byggnaden av Carnegieska bruket som tjänstebostad för Sankta Birgittas kapells brukspredikant, därefter av lantbrukare som in på 1920-talet höll djur på gården. Från 1900-talets mitt har huset hyrts ut till föreningar och kommunala verksamheter. Sedan 1975 ingår det i Klippans kulturreservat. Husets föregångare var en byggnad som flyttats till Klippan 1665 från kungsladugårdens gamla plats vid Jaegerdorffsplatsen. 1734 blev gården sommarresidens och löneförmån för Göteborgs landshövdingar. Få av dem vistades där. Till undantagen hörde Lorentz Kristoffer Stobée, som på 1740-talet anlade trädgården öster om huset. Det sista av Stobées odlingar försvann på 1970-talet. Kvar idag finns ett dussintal fruktträd. Adressen är Klippan 5.

Älvsborgs Kungsladugård var en kungsladugård i nuvarande stadsdelen Majornas 1:a rote i Majorna i Göteborg. Fram till 1868 låg egendomen i Örgryte socken i Sävedals härad, och borde därför egentligen tillfallit staden redan vid grundandet 1621. Gården ingår i Klippans kulturreservat och var en jordegendom till Älvsborgs slott från 1571 som hade fiskevatten, bedrev jordbruk och kreatursskötsel vilket försåg det kungliga slottet med livsmedel. Innan dess, från 1360-talet, utgjorde Sannegården på Norra älvstranden på Hisingen, basen för slottets försörjning. Man var ursprungligen knuten till Lindholmens slott, men behölls då Älvsborg byggdes för att försörja slottet. Slottets funktion upphörde kring 1340. Kungsgårdens första byggnader låg inom det nuvarande området: Slottsskogsgatan-Carnegiegatan-Birgittagatan-Ostindiegatan. Kungsgårdens storhetstid var 1571-1612. Då Nya Älvsborg omkring 1660 ersatte Älvsborgs slott som befästningsverk, erhöll landshövdingarna Kungsladugård som löneförmån och sommarresidens. Landshövdingen och ståthållaren på Älvsborgs slott var samma person före 1634, men då de mer moderna länen bildades samma år, blev gården löneförmån först åt landshövdingen i Älvsborgs län och därefter åt landshövdingen i Göteborgs och Bohus län 1658. Ägorna omfattade som mest (ungefär) nuvarande Majorna, Olivedal, Stigberget, Kommendantsängen, Änggården, Slottsskogen (namngiven efter slottet Älvsborg) samt del av Masthugget, Annedal och Risåsen (på vilken Skansen Kronan ligger) och hade 1868 en areal av 370,21 hektar (749 tunnland 30,35 kappland). Den cirka 230 kvadratmeter stora manbyggnaden ligger fortfarande kvar på den östra sidan, i det 40:e kvarteret Älvsborg i stadsdelen Majornas 1:a rote i Älvsborgsgatans förlängning. Den ritades av Göteborgs stadsarkitekt H.J. Strömberg och uppfördes 1863 av byggnadsfirman Bark & Warburg. Älvsborgs fästning förlorade sin strategiska betydelse i samband med Roskildefreden 1658 och fästningen revs 1660-1673. Kungsladugården övergavs, närmast ödelades. Också det formella sambandet mellan slottet och Kungsladugården upphörde, och fästningens kommendant flyttades till Bohus fästning. Kungsladugårdens huvudbyggnad hade från början varit en tjänstebostad för kommendanten. Utmed älven anlades på Kungsladugårdens marker under 1700-talet ett stort antal salterier, trankokerier, varv (Kustens och "Baggens"), grytgjuterier, glasbruk, sågkvarnar och brädgårdar. Samtliga ägare var "torpare" under Kungsladugården och erlade en årlig summa samt dagsverken som anpassades efter varje tomt. Bostäder behövdes nu för både tjänstemän och arbetare, och vid sidan av arbetarnas och sjöfolkets anspråkslösa hus med små kålhagar, växte även större köpmansgårdar med stora trädgårdar upp. Kungsladugården blev därmed huvudgård för hela Majornaområdet, vilket ledde till den framväxande bebyggelse som under lång tid utgjorde en förstad till Göteborg. Hela området införlivades med staden 1868. Platsen för ladugårdsbyggnaden motsvarar precis den större parkering som ligger i den sydöstra delen av området Klippan vid Oscarsleden, med tomtnummer 720:340. Ladugården brann ner den 27 december 2003. De äldsta delarna av byggnaden var från 1751.

Klippans skolhus är en byggnad i Klippans kulturreservat i stadsdelen Majorna i Göteborg. Byggnaden ritades av Adolf W. Edelsvärd och uppfördes åren 1856–58. David Carnegie d.y., ägare till porter- och sockerbruken i Klippan, lät uppföra skolbyggnaden, vilken ersatte ett mindre skolhus, som låg utanför porterbrukets ingång. Arkitekten Adolf W. Edelsvärd hade tidigare ritat det intilliggande Sankta Birgittas kapell. Byggnaden är uppförd i tegel med lister, pilastrar och omfattning i gul klinker och en fotmur i granit. Nedervåningen rymde en skolsal för 50–60 små barn, tambur och två och rum och kök för lärarinnan. På övervåningen fanns en skolsal för 40–50 elever, bibliotek och förråd. I Göteborgs stadsbyggnadskontors handlingar finner man att 1887 byggdes skolbyggnaden om till tjänstebostad åt bruksdirektören Gustaf Ekman, varvid övervåningen utvidgades. En flygelbyggnad uppfördes 1901, när Gustaf Ekman blivit chef för hela Carnegiebolaget. Under åren 1954–1957 gjordes ytterligare ombyggnader.

Gröna Vallen är en idrottsplats och en gata i stadsdelen Kungsladugård i Göteborg. Underlaget för fotbollsplanen på idrottsplatsen är konstgräs. Gatan, som ligger nordost om platsen, är cirka 230 meter lång och sträcker sig mellan Ostindiegatan och Peter Bagges gata. Själva konstgräsplanen omfattar cirka 8 000 kvadratmeter. År 1918 fastslogs gatans namn som togs efter lägenheten Grönwallen som först påträffas 1812, med betydelsen 'slätt, gräsvall', eftersom lägenheten här utgjordes av en lång, odlad jordremsa. Ett tidigare namn på området var endast Vallen (1786). Gröna Vallen kom till i samband med stadsarkitekt Albert Lilienbergs stadsplan år 1916. Enligt 1857 års fastighetslängd ingick 'Grönvallen' med tomterna 64-65 i Majornas första rote, kallat "det egentliga Majorna." Nuvarande tomtnummer är 724:62. Gröna Vallen ingick i det som under 1800-talet kallades "Brinkens ängar", vilka arrenderades av jordbrukaren A. Brink. Brinkens ängar, och därmed också Gröna Vallen, låg under Älvsborgs slotts "Ladugårdsängarna". På vallens västra sida låg en bred grässlänt som ledde ner mot 'Heros bäck', senare omdöpt till 'Svanebäcken' (se Svanebäcksgatan (1918)). Fram till åtminstone 1870-talet bestod området av ängs- och åkermarker. Precis söder om Gröna Vallen fanns den drygt 140 meter långa Klintens bana, efter Jonas Klint som arrenderade denna mark 1805 på 30 år för ett repslageri. Banan gick parallellt med Slottsskogsgatan och revs först på 1920-talet. Det var Sällskapet för Friluftslekar, bildat 1901 i Göteborg, som skötte om Gröna Vallen under de tidiga åren. I Göteborgs Adress- och Industrikalender för 1919 anges att gatan Gröna Vallen sträckte sig "mellan Ostindigatan och Klintensgatan" och i 1925 års utgåva anges att sträckningen är "mellan Ostindiefararegatan och Peter Bagges gata". Stavningen "Ostindiefararegatan" förekommer även i stadens officiella karta från 1923 och framtagen till Jubileumsutställningen samma år. Gatunamnslitteraturen tar dock inte upp detta faktum.

Klippans värdshus är en byggnad i Klippans kulturreservat i stadsdelen Majorna i Göteborg, med adress Klippan 12. Byggnaden uppfördes år 1762 och har blivit berömd genom skeppsprästen Jacob Wallenbergs bok Min son på galejan. Byggnaden, i två våningar och vind, uppfördes i furu- och grantimmer, var klädd med rödmålade bräder och försedd med tegeltak. Takrännorna bestod av trä. Nedervåningen rymde fyra rum, kök och förstuga, medan övervåningen hade tre rum, kök och förstuga. Väggarna i rummen var klädda med papperstapeter och det fanns fem pottekakelugnar i huset. Det ena köket var försett med bakugn. År 1844 var bakugnen igenmurad, då det fanns en gemensam bagarstuga alldeles intill. Jacob Wallenberg besökte värdshuset i väntan på sin avresa med skeppet Finland år 1769 och skildrade i Min son på galejen, kapitlet "Om Klippans behagligheter", händelsen. Värdshuset ägdes av Volrath von Ölthen och arrenderades av värdshusvärden James Carnegie under åren 1762–1770. År 1770 flyttade Carnegie till Göteborg och drev ett kaffehus vid Köpmansgatan intill Tyska kyrkan. Under 1770- och 1780-talen var Hans Wikström värdshusvärd i Klippan. Värdshuset såldes av Göteborgs stad till David Carnegie d.y. år 1856, varefter huvudbyggnaden år 1858 inreddes till privatbostad åt tre familjer. Under åren 1966 till 1972 hade Galleri Kusten utställningar i bottenvåningen, varefter verksamheten flyttade till Ankarsmedjan i Klippan. Byggnaden restaurerades 1974 och lägenheter för fyra familjer inreddes. Den ägs och förvaltas av Familjebostäder i Göteborg.

Klippan är ett område som gränsar mot älvstranden i västra delen av Göteborg, nära Älvsborgsbron. Klippan ligger i stadsdelen Majorna, tillhör stadsdelsnämndsområdet Majorna-Linné och ingår i primärområdet Kungsladugård.

Ankarsmedjan är en byggnad i Klippans kulturreservat i stadsdelen Majorna i Göteborg. I smedjan tillverkades ankare och kätting åt Ostindiska kompaniets skepp, vilka hade Klippan som uthamn. Byggnaden sägs vara från 1770-talet, men det finns inget exakt datum för uppförandet. Enligt en muntlig tradition skulle den hört till Älvsborgs slott, men detta har inte kunnat beläggas. På en karta från år 1783 finns den utmärkt som Smedia. Ankarsmedjan beskrevs första gången år 1804 i en besiktningshandling med anledning av en försäkringsbegäran från Ostindiska Kompaniet. Den bestod då av en smedja och tunnbindarverkstad, med 1 aln 9 tums tjocka väggar murade i gråsten. Smedjan och tunnbindarverkstaden åtskildes av en likadan mur. I smedjan fanns en smedhärd med en utbyggnad av murtegel och två bälgar. Golvet var av gråsten. Tunnbindarverkstaden hade en spis och golvet bestod av bräder. Byggnaden hade två ingångar med dubbla portar och åtta fönster. År 1917 utbröt en eldsvåda, varefter byggnaden försågs med nytt tak. Under 1930-talet inträffade en ny eldsvåda och byggnaden förföll än mer. Verksamheterna i ankarsmedjan har varierat under åren. I byggnadens östra del bedrevs en tid sillrökeri och gjuteri. På 1880-talet blev smedjan arbetsplats för fångarna på Nya Varvet. Fängelset på Nya Varvet lades ner år 1907 då Härlanda fängelse invigdes. Den kom senare att utgöra förrådsbyggnad för olika verkstäder. Göteborgs stad renoverade byggnaden i början av 1970-talet, varvid den ena av ässjorna togs bort, tegelgolv lades in, murarna vitkalkades och en trappa byggdes upp till loftet, vilket minskades i storlek. Arkitekter för ombyggnaden var Bengt Forser och Christer Larsson. Galleri Kusten flyttade år 1973 från Klippans värdshus till Ankarsmedjan och höll till där fram till år 2000. Året därefter togs det över av restaurang Sjömagasinet. Sedan April 2021 har Ankarsmedjan nya ägare. Huset är numer en restaurang som heter Ankarsmedjan Social och drivs av Mathias Nilsson, Joel Nyström, Erik Carlsson och Hampus Larsson.