Kungsängsskolan, Uppsala

Kungsgatan är en trafikerad gata i centrala Uppsala. Den går från Spårvinkeln, på gränsen till Svartbäcken, från nordväst mot sydost, till Kungsängsleden. Drottninggatan har vid den tänkta korsningen med Kungsgatan bytt namn till Vaksalagatan. Gatan går mellan järnvägen och Fyrisån, parallellt med de båda. Kungsgatan bildade tillsammans med Strandbodgatan, Kyrkogårdsgatan och Skolgatan gränsen för den stadskvadrat som utgjorde staden från och med stadsplanen 1643 fram till slutet av 1800-talet. Längs dessa gränsgator byggdes en sammanhängande rad av sädeslador som utgjorde stadens gränser gentemot den kringliggande landsbygden. På kartor från 1600- och 1700-talet refereras därför samtliga av dessa stadsgränsgator till som Ladugatan. Längs den nuvarande Kungsgatan löpte sedan stadsplanen 1643 det så kallade stadsdiket, varför gatan under 1850-talet började kallas för Stadsdiksgatan. Efter att Uppsala centralstation uppförts vid gatan år 1866, och en ny järnväg dragits längs gatan, fick Kungsgatan sitt nuvarande namn. Vid det laget hade den större delen av det gamla stadsdiket tagits bort.

Kungsängsgatan är en gata i Uppsala. Den går mot sydost från Stora torget i centrala Uppsala och fortsätter med ett avbrott till Kungsängens industriområde. Från Stora torget till Bangårdsgatan är gatan gågata. Längs med gågatan ligger många butiker, inklusive ett varuhus. Där finns även en galleria. Gatan lades ut vid stadsregleringen 1643, med syfte att skapa en siktlinje längs vägen från Danmarks kyrka mot domkyrkan, och utgöra den södra delen av den sydost-nordvästliga huvudaxeln genom staden (den norra delen blev Svartbäcksgatan). Funktionen som infart från sydost har dock övertagits av Kungsgatan. Gatan hette från början Stora Konungsgatan. Den del av Kungsängsgatan som är känd som Södra gågatan tilldelades 2022 Stenpriset.

Samariterhemmets kyrka är en kyrkobyggnad i Uppsala i Uppsala stift. Den ligger geografiskt inom Uppsala domkyrkoförsamling och fungerar som stadsdelskyrka för en del av Kungsängen. Kyrkan ägs och drivs av Diakonistiftelsen Samariterhemmet som är en fristående stiftelse inom Svenska kyrkan. I trädgården utanför kyrkan står en klockstapel som byggdes år 1956.

Näckens polska är en skulptur av Bror Hjorth i Uppsala, utformad som en fontän med en sex meter hög skulpturgrupp i mitten. På ena sidan är Näcken avbildad som spelar fiol. Har ett väldigt grovhugget ansikte med stora tänder. På andra sidan är Huldran avbildad. Skulpturen står sedan den 14 oktober 1967 vid Uppsala centralstation i Uppsala och är ett av Bror Hjorths mest kända verk. Tillblivelsen för statyn från beställning år 1951 var mödosam, bland annat krävde Uppsala stad att Näckens penis skulle ändras då den enligt vissa upplevdes som erigerad. Utformningen av skulpturen och framförallt könsorganet på Näcken väcker fortfarande starka känslor. Det dansande paret högst upp i gruppen kunde under många år även skådas i mindre skala i skyltfönstret på Åhléns vid Sergels torg i Stockholm.

Diakonistiftelsen Samariterhemmet i Uppsala grundades av Ebba Boström (1844-1902), när hon övertog Sedlighetsföreningen i Uppsalas räddningshem 1882. Därefter inrättade hon genom sin privata förmögenhet också barnhem, sjukhem för nervsjuka och ett sjukhus. Boström planerade att starta en diakonissanstalt med egen systerkår, men denna tillkom först efter hennes död, under ledning av prästen Otto Centerwall (diakonisslinjen inrättades 1906, och den första diakonissinvigningen skedde 1912, medan diakonisshuset stod klart först 1918). Centerwall tog också initiativ till utbildning av församlingssystrar med särskild hänsyn till landsbygdens fattiga och sjuka. Vid Diakonistiftelsen Samariterhemmet bedrivs inte längre utbildning, men stiftelsen är ett centrum för diakonal verksamhet av olika slag, bland annat demensboende, gruppverksamhet och stadsmission. Diakonistiftelsen står under ledning av en direktor, och har en omfattande anläggning med bland annat en kyrka.

Uppsala centralstation är en järnvägsstation i Uppsala, och en av fyra stationer med reguljär persontrafik i kommunen. Stationsområdet, inklusive busshållplatser på båda sidor om spåren, kallas även Uppsala resecentrum. Stationen invigdes 1866 när tågtrafiken mellan Uppsala och Stockholm inleddes. Dagen innan trafiken inleddes invigdes ett stationshus ritat av Adolf W. Edelsvärd som användes fram till 2010 då en ny byggnad ritad av arkitektkontoret Wåhlin Arkitekter invigdes, efter omfattande om- och nybyggnationer på och omkring stationsområdet. Den äldre stationsbyggnaden är idag ett byggnadsminne och används för andra verksamheter (bland annat restauranger).

Östra Ågatan är en gata i centrala Uppsala. Gatan följer Fyrisåns östra strand i cirka två kilometer från Linnégatans fäste vid Järnbron i norr tills den övergår i Kungsängsesplanaden och Stallängsgatan i söder.

Prinshuset är en byggnad i centrala Uppsala. Namnet kommer av att ett flertal av Oscar I:s söner och sonsöner bebott huset under sin studietid vid Uppsala universitet. Huset är beläget vid Bäverns gränd 4 (Kungsängen 6:1, kvarteret Örnen), strax intill Islandsfallet. Prinshuset byggdes 1837 för Upplands regemente. Under åren 1844–1853 beboddes huset av prinsarna Carl (XV), Gustaf (sångarprinsen), Oscar (II) och August. År 1864 köptes huset av Oscar II som lät renovera det, och från år 1877 till 1886 bodde Oscar II:s söner Gustaf (V), Carl, Oscar och Eugen (målarprinsen) där. Efter prinsperioden såldes huset till revisionssekreteraren, senare Uppsalas borgmästare Johan von Bahr. Marika Stiernstedt, vars far senare generalmajor Leonhard Vilhelm Stiernstedt 1883 utsågs till regementschef för Upplands regemente, växte upp i huset och har skildrat sina minnen därifrån i Riksäpplet. Carl Gustaf Laurin var inneboende hos von Bahr under sin studietid i Uppsala 1888–90. En omfattande renovering av huset genomfördes 1915. Huset har en yta på totalt ca 650 m². Huset är för närvarande putsat, men var från början klätt med panel och har bostadslängor i två våningar av trä och relativt flackt sadeltak och på långsidorna en obruten profilerad taklist, en hustyp som blev vanlig i Uppsala från 1830-talet. Som många trähus, reveterades senare prinshuset med puts, i enlighet med 1870 och 1874 års byggnadsordningar. Huset ansågs på 1980- och 1990-talet värt att bevara, men under 1990-talet var underhållet eftersatt och huset var rivningshotat. Ett av problemen var att huset ansågs hindra busstrafikens expansion genom att stå så nära gatan. 1998 utfördes flyttning och renovering av Prinshuset. Flyttningen av huset kostade kommunen drygt fem miljoner. Flytten innebar att en ny grund och nya skorstenar murades. Huset renoverades invändigt 2000. De ursprungliga kakelugnarna monterades tillbaka, ytterligare en kakelugn, den så kallade "lejonugnen" från den äldre rektorsbostaden (revs 1994) som stod granne med Prinshuset, uppsattes. Alla gamla snickerier, dörrar, lås och golv behölls. Kök och tapeter valdes för att återge en gammal stil från sekelskiftet 1900. Renoveringen avslutades 2001, och idag upplåts Prinshusets sju lägenheter i hyresform.

Gunnar Leches Park är en park i centrala Uppsala nära Uppsala centralstation. Den begränsas av Stadshusgatan, Kungsgatan och Olof Palmes plats. Parken är uppkallad efter uppsalaarkitekten Gunnar Leche.

Upsala–Lenna Jernväg (ofta kallad ”Lennakatten”) är en museijärnväg som trafikerar sträckan Uppsala–Bärby–Marielund–Länna–Almunge–Faringe station, och var från 1908 en del av Stockholm–Roslagens Järnvägar (SRJ). Banan, som är 33 kilometer lång och smalspårig med spårvidden 891 millimeter, trafikeras sommartid med ångloks- eller dieselloksdragna tåg samt rälsbussar. Övrig del av året trafikeras banan av chartrade utflyktståg och arbetståg som sporadiskt förekommer under hela kalenderåret. Museijärnvägen kan ses tydligt från Europaväg 4 i Uppsala, där den går över på en bro vars utseende går i äldre järnvägsstil. Ångloken och vagnarna är från sent 1800-tal och början på 1900-talet medan dieselloken och rälsbussarna är från 1950-talet. Namnet Lennakatten är enligt museiföreningen en benämning sträckan fått tidigt av befolkningen som bodde längs järnvägen då en ångmotorvagn som användes på sträckan upplevdes låta som en väsande katt.

Uppsala östra är en järnvägsstation i Uppsala. Den låg ursprungligen vid Storgatan cirka 100 m från Uppsala centralstation. Den var Uppsala-Lenna Järnvägs och senare Stockholm-Roslagens Järnvägars västra ändstation, och därefter huvudstation för museijärnvägen Upsala-Lenna Jernväg. En rad olika bussbolag använde också stationen som hållplats för sina expressbusslinjer. Stationen flyttades till Bergsbrunnaparken hösten 2005 i samband med att byggandet av Uppsala resecentrum inleddes. Fram till 2011, då museijärnvägens plattform på den nya bangården öppnades hade Upsala–Lenna Jernväg en provisorisk ändstation i Bergsbrunnaparken. Den 12 december 2011 öppnade Uppsala Resecentrum, inklusive den nya Uppsala Östra station som fick ett eget litet stationshus. Endast exteriören av stationshuset var dock klar till detta datum, interiören färdigställdes fram till trafikstarten våren 2012. Uppsala östra har trafikplatssignatur Uö.

Bangårdsgatan i Uppsala utgår från Östra Ågatan vid Fyrisån och sträcker sig till centralstationen. Innan Uppsala hade fått järnväg hette gatan Gräsgränd då den sträckte sig ut mot gräsbevuxet fält som låg där järnvägen finns idag. När Uppsala fick järnväg döptes gatan om till Bangårdsgatan. Gatan korsar Kungsängsgatan och Kungsgatan. Vid Östra Ågatan ligger Grand Hotell Hörnan som är ett av Uppsalas exklusivaste hotell. Vid Kungsgatan ligger en galleria som heter Svava. I det kvarter, Hästen, där idag "Arbetsmarknadens Hus" reser sig fanns rester av den gamla gräsgränden. Vid Bangårdsgatan 5 fanns en tidig bensinstation i Uppsala. I en lokal telefonkatalog från 1919 omnämns en kol- och kokshandlare som ombud för Krooks Petroleum & Olje AB.