Jordal

Romeriksporten är Norges längsta järnvägstunnel med en längd på 14 580 meter, mellan Etterstad i östra Oslo och Lillestrøm. Tunneln öppnades år 1999, ett år försenat på grund av vattenproblem. Tunneln trafikeras av alla fjärr- och regionaltåg norrut från Oslo, samt flera lokaltågslinjer (Oslos pendeltåg): Kongsberg−Eidsvoll, Drammen−Dal, Skøyen−Årnes/Kongsvinger samt insatståg Oslo−Lillestrøm. Tunneln trafikeras också av samtliga flygplatståg, som förbinder Drammen, Asker och Oslo med Gardermoens flygplats. Dessutom går tåg till Karlstad och Stockholm genom tunneln. Vys lokaltåg Asker−Lillestrøm samt all godstrafik går på den äldre linjen (Hovedbanen). Hastigheten i hela tunneln är 210 km/h. Denna hastighet tillåts omedelbart efter att tunneln börjar i Etterstad, och fram till Lillestrøms södra infart, där hastigheten sänks till 160 km/h genom stationen för att sedan höjas längre norrut.

Oslo bispegård uppfördes ursprungligen 1623 på platsen för det tidigare Olavsklostret. Den nuvarande byggnaden byggdes i nygotik på 1880-talet efter ritningar av Henrik Thrap-Meyer. Oslo har varit biskopssäte sedan omkring 1070. Den äldsta biskopsgården låg på nordsidan av Oslo torg, strax väster om Hallvardskatedralen. Från omkring 1300 byggdes den på med bland annat ett torn och en befästningsmur och fick därför namnet Oslo bispeborg. Oslo ladegård uppfördes senare 1725 på ruinerna av den gamla biskopsborgen. Från 1554 har Oslos biskop haft den östra flygeln av högmedeltidens dominikanerkloster Olavsklostret som residens. År 1623 byggdes denna flygel om till en modernare biskopsgård. På grund av förfall lades biskopsgården ut för försäljning 1874, eftersom ingen köpare anmälde sig så revs huset 1882 efter ett beslut i Stortinget. Medeltidsdelen bevarades dock och 1883–1884 uppfördes en ny biskopsgård ovanpå källaren till klostrets tidigare östra flygel. Åren 1999–2000 renoverades biskopsgården invändigt, och fasaderna återfick sin ursprungliga kulör. Huset har använts för kontor och fram till mitten av 1980-talet också som biskopens bostad. Från 1986 har Oslo bispegård helt och hållet används som kyrkliga kontorslokaler för Oslo stift. Oslo bispegård är ett byggnadsminne.

Denna artikel handlar om Korskirken i Oslo. För Korskirken i Bergen, se Korskirken, Bergen Korskirken var en norsk församlingskyrka för den norra delen av Medeltidsstaden i Oslo. Ruinerna av kyrkan finns i Minneparken i Gamlebyen. De kom i dagen vid utgrävning vid Arups gate 1922. Området var en del av St. Halvards plass till 1918, då bystyret i Oslo beslutade om att anlägga Minneparken, vilken öppnades 1932. Den som ledde utgrävningarna var Gerhard Fischer.

Olavsklostret i Oslo var ett norskt dominikanerkloster under medeltiden, som låg i Medeltidsstaden. Ovanpå den tidigare östra flygelns källare ligger i dag Oslo bispegård. Svartbrödraklostret grundades som det tredje av sammanlagt fyra kloster i Oslo, varav tre i gamla Oslo och dess närmaste omgivning: Nonneseter kloster, Olavsklostret och Franciskanklostret, samt Hovedøya kloster på ön Hovedøya strax utanför i Oslofjorden. Den äldsta skriftliga hänvisningen till klostret är från 1240, då det nämns i berättelser om maktstrider om Oslo som "Preikargarden". Enligt Soga om Håkon Håkonsson ägde kung Håkon först Sankt Olavskirken, innan han donerade den till dominikanerna. Konventsbyggnaderna var organiserade som en kvadratisk ihopbyggd gård med fyra flyglar. Kyrkan utgjorde den södra flygeln, och inte den norra som var det vanliga. Detta berodde sannolikt på att munkarna övertog en befintlig kyrka och att det inte fanns utrymme för att bygga ut den åt söder, där Hallvardskatedralen låg. Klostret byggdes till att börja med i kalksten, men från slutet av 1200-talet användes tegelsten till valv i den östra flygeln. Hela anläggningen bör ha blivit färdig under första hälften av 1300-talet. Öster om kyrkan låg en kyrkogård. De äldsta arkeologiska undersökningarna genomfördes 1865. Den södra flygeln med Olavskyrkan grävdes fram av Gerhard Fischer i samband med kulvertanläggande för järnvägen 1914–1926. De rivna västra och norra flyglarna i klosterfyrkanten kom fram vid utgrävningar 1931–1935, 1953–1974 och 1984. Murarna från kyrkan och koret demonterades och rekonstruerades ovanpå kulverten 1928–1929 och blev en integrerad del av Minneparken tillsammans med Hallvardskatedralens ruin. Den bevarade östra flygeln har tre rum med valv, vilka inlemmats som bottenvåning i den 1883–1884 uppförda Oslo bispegård. Det mittersta och det norra rummet har sina ursprungliga ingångar från korsgången. Det norra rummet har sannolikt varit kapitelsal och det mittersta en skrivsal. I skrivsalen finns bevarade kalkmålningar, bland annat en fågelfris med osäker datering. Det södra rummet, sakristian, har numera en nyare ingång från biskopsgården.

Hallvardskatedralen, eller Sankt Hallvardskirken, är Oslos tidigaste domkyrka. Den uppfördes på höjden vid Medeltidsstadens marknadsplats Oslo torg vid nuvarande gatukorsningen Bispegate/Oslo gate i början av 1100-talet och användes som kyrka till omkring 1655. Förutom biskopssäte och Østlandets religiösa centrum i mer än 500 år, var katedralen kröningskyrka, kunglig bröllopskyrka och kungligt begravningskapell. I dag är katedralen en ruin, som huvudsakligen ligger i Minneparken, men vars södra del ligger under ett betonglock, med Bispegatan ovanpå.

Minneparken är en park i anslutning till Oslo torg i Gamlebyen i Oslo i Norge. I parken finns ruinerna efter Oslos första domkyrka Hallvardskatedralen, samt efter Olavsklostret och Korskirken. Minneparken är 1,37 hektar stor och gränsar till St. Halvards plass och Oslo gate i väst med Oslo ladegård på den andra sidan av gatan, Bispegata i söder, St. Halvards gate i sydost, Egedes gate i ost och Arups gate i norr. Parken ingår i Medeltidsstaden, vars kärnområde sträckte sig från nuvarande Minneparken mot sydväst till dagens Middelalderparken med Kongsgården, Mariakirken och Oslofjordens strand. De vikrigaste gatorna Vestre strete, Bispealmenningen och Nordre strete sammanstrålade på det medeltidens stadstorg vid ingången till Hallvardskatedralen.

St. Halvards plass, alternativt St. Hallvards plass, är en liten öppen plats mellan Minneparken och Oslo gate i Gamlebyen i Oslo. Platsen anlades 1867, under en tidsperiod då de första stenhusen uppfördes i Gamlebyen och det fanns stora planer på byggande av flervåningsbostadshus i området. St. Halvards gade var från medeltiden infartsgata från nordost och ledde till Østre strete. Denna gavs en skarp vinkel, så att den slutade vinkelrätt i Oslo gate söder om St. Hallvards plass och Oslo torg. På flera kartor, bland annat sådana från 1816 och 1843 går det en gata från Oslo gate snett uppåt till St. Halvards gate. Mellan denna gata och Oslo gate, till större delen ovanpå Hallvardskatedralens ruiner, fanns en mängd hus, varav många hade källare som var byggda av sten från ruinen. Först 1861 blev ruinen synlig efter utgrävningar i St. Halvards strete. År 1865 gjordes fortsatta utgrävningar av arkeologen Nikolay Nikolaysen för Foreningen til norske fortidsmindesmærkers bevaring, varvid framkom var kyrkan exakt legat. På en karta från 1869 hade Galgebergsgaden bytt namn till St. Halvards plads, vilken gick snett ned mot Oslo gate. De byggnader som låg ovanpå ruinen efter Hallvardskatedralen revs efterhand och Minneparken anlades i stället där 1932. St. Halvards plass är triangulär i formen och längs platsen finns två flerbostadshus, varav ett från slutet av 1800-talet. Det andra är ritat av den senere stadsarkitekten Harald Aars i sen jugendstil och uppfördes 1911–1912. Vid St. Halvards plass låg tidigare spårvägshållplatsen "St. Halvards plass" för trafik på linjerna 18 och 19 mot centrum, och på andra sidan av gatan för trafik i riktning Ljabru. Hållplatsen öppnades 1878 på Gamlebylinjen med hästspårvagnar och flyttades 2020 till Dronning Eufemias gate väster om Oslo torg efter en omföring av linjesträckningen.

Nordre strete var utfartsgatan åt nordväst i Medeltidsstaden Oslo i Norge. Den började vid Oslo torg (dagens korsning Bispegata/Oslo gate) och löpte norrut till trakten Nonneseter kloster, alldeles vid Hovinbekken, och fortsatte sedan som en landsväg åt nordväst. Nordre strete hade en fortsatt sträckning i Vestre strete från Oslo torg till stadens södra centrum runt Mariakirken på sandslätten Øra, där Alnaelva hade sitt utlopp i Bjørvika fram till 1922. Gatorna Vestre strete och Nordre strete tillsammans har i källor från medeltiden betecknats som Langstrete. Senare tiders Oslo gate, som blev Christianias utfartsväg söderut längs Oslofjorden, följde Nordre stretes sträckning.

Medeltidsstaden, senare benämnd Gamlebyen, utgjorde det ursprungliga Oslo. Den utgör idag kärnan i dagens stadsdel Gamle Oslo. Oslo var Norges huvudstad från 1300 och var en av de största städerna i Norge fram till stadsbranden 1624, då staden brann ned. Därefter beslöt kungen av Danmark-Norge, Kristian IV, att den skulle återuppbyggas på en ny plats väster om Björvika. Den nya staden fick namnet Christiania, senare stavat Kristiania, medan namnet Oslo användes för det nedbrända området, som i huvudsak återgick till jordbruksmark. Enligt Snorres kungasaga grundlades köpstaden Oslo omkring 1048 av Harald Hårdråde, men vid arkeologiska utgrävningar på 1970-talet visade det sig att Oslo hade en stadsstruktur redan omkring år 1000. År 1070 blev Oslo biskopssäte. Stadens domkyrka, Hallvardskatedralen, uppfördes på höjden vid Oslo torg i början av 1100-talet. Oslo katedralskole grundades 1153. Invånartalet fördubblades under högmedeltiden till ungefär 3 500. Perioden närmast före och närmast efter 1300 var medeltidsstaden Oslo som störst. Håkon Magnusson, som var hertig över Øst-Norge mot slutet av 1200-talet, igångsatte en rad byggaktiviteter, bland annat utvidgades Mariakirken och påbörjades uppförandet av Akershus slott. Då Håkon skulle överta kungakronan 1299 efter brodern Erik Magnussons död, valde han Oslo som kröningsstad. År 1314 centraliserades makten till Oslo, bland annat genom att prästen i Mariakirken utnämndes till Norges rikes kansler, som fick i uppdrag att bevara kungens sigill och vara ordförande i Riksrådet. Medeltidstaden drabbades av återkommande bränder. Bland annat plundrades staden och brändes ned av hertig Erik av Södermanland 1308. Den ännu inte färdiga fästningen stod emot belägringen, och staden byggdes upp igen på de tidigare tomterna. Under digerdöden minskade invånarantalet med omkring en tredjedel. Under åren med Norge som dansk provins från 1536, i union med Danmark, förlorade staden sin huvudstadsstatus och stagnerade ekonomiskt. Under den svenska belägringen 1567 satte borgarna själva staden i brand, för att senare bygga upp den igen.

Oslo torg är ett tidigare torg och mötesplats, som ligger mitt i Medeltidsstaden i Gamlebyen i Oslo. Det ligger vid korsningen i krysset Bispegata/Oslo gate. Oslo bystyre beslöt i januari 2010 att återskapa Oslo torg vid korsningen Bispegata/Oslo gate på bekostnad av busstrafiken. Den 20 december 2017 beslöt bystyret att kraftigt minska och på sikt ta bort all busstrafik över Oslo torg.

Dronning Eufemias gate är en 43 meter bred gata i Bjørvika i Oslo, som avgränsas av Kong Håkon 5.s gate i öster och Langkaia i väster. Öster om Akerselva ligger gatan i stadsdelen Gamle Oslo, väster om älven i stadsdelen Sentrum. Gatan är omkring 750 meter lång och har spårvagnsspår på en separat banvall i mitten samt separata körfält för bilar, bussar och cyklar, samt breda trottoarer med uteserveringar. På norra sidan om gatan ligger kontorshusområdet Barcode och på södra sidan Deichman biblioteks huvudbibliotek, hotell och bostäder. Gatan är Bjørvikas huvudaxel i öst-västlig riktning. De tre gatorna Bispegata, Dronning Eufemias gate, och Prinsens gate ger en 1 400 meter lång siktlinje genom Oslos centrum.

Denna artikel handlar on Ladegården i Oslo. För Ladegården i Köpenhamn, se Ladegården. Oslo ladegård, eller Ladegården, är en byggnad i Gamlebyen i Oslo. Den ligger norr om Oslo torg. Oslo gate löper längs dess östra sida. Namnet Ladegården har bakgrund i att det område, som hade utgjort Medeltidsstaden, omvandlades till försörjningsmark ("ladegård") för Akershus fästning efter det att staden Christiania hade anlagts år 1624. Som "ladegård" skulle området vara en del av fästningens försörjning med livsmedel och djurfoder. Detta område kallades senare Sørenga. Huset uppfördes 1725 på källarmurarna till borgmästaren Christen Mules tidigare gård, där kung Jacob VI av Skottland och prinsessan Anna av Danmark hade gift sig 1589. I källaren finns rester av Oslo bispeborg från 1200-talet. Egendomens trädgård, som gick nästan ned till havsstranden vid Bjørvika sent på 1700-talet, rekonstruerades på basis av skisser från 1779 och återöppnades 1999 för allmänheten. Också ett rum från Oslo bispeborg, Bisp Nikolaus kapell, rekonstruerades och förevisas i anknytning till Ladegården. Där Oslo ladegård ligger idag, låg på medeltiden Oslo bispeborg, som påbörjades av biskopen Nikolas Arnesson i början av 1200-talet. Biskopsborgen var en av stadens och landsdelens politiska centra, och tillsammans med Hallvardskatedralen utgjorde borgen då stadens obestridda religiösa centrum. Borgen var ganska stor, med höga murar, stenhus och torn, och omgavs av det som idag är Oslo ladegårds trädgård. Reformationen 1537 ledde till dramatiska förändringar av olika slag. Alla Norges biskopar avsattes och kyrkans samtliga egendomar drogs in av Kronan. Nästan hela Oslo bispeborg revs, och enbart tornet och stenhuset intill fick stå stå kvar. Dessa användes senare som grundmur för borgmästaren Christen Mules renässanshus, som uppfördes omkring 1579. Vid stadsbranden i Oslo 1624 brann Oslo ned för sista gången. Kung Kristian IV beslöt då att staden skulle flyttas, och därmed skapades den nya staden Christiania. Medeltidsstadens stadsmark gjordes om till så kallat försörjningsmark, eller "ladegård", för Akershus fästning. Christen Mules renässansgård fanns kvar och blev sommarresidens för den rika familjen Toller. På slutet av 1600-talet ärvde Karen Toller byggnaden, och tillsammans med maken Caspar Herman Hausmann köpte hon senare upp hela ladegårdsgodset, vilket efterhand gjorde att namnet Oslo ladegård knöts till byggnaden. Oslo ladegård, som huset står idag, är präglat av en stor ombyggnad av Karin Toller 1722. Då sålde hon sitt residens i Christiania och flyttade till den lantliga Ladegården. Karen Tollers ladegård är ett typiskt barockhus med högt, välvt tak och en symmetrisk grundplan. Barockträdgården tar upp husets centralaxel och är utlagd som ett smycke mot Björvika och Christiania. Egendomen tillhörde släkten Toller i 150 år, och den siste ägaren inom denna familj var Karen Tollers barnbarn Caspar Herman Storm. Han hade Ladegården som lantställe och gick i konkurs 1772, varefter Ladegården såldes på tvångsauktion. Ladegårdens sista privata ägare var företagaren Hans Konow (1815–1896). I början av 1900-talet exproprierades mark av Norges hovedjernbaner, vilket ledde till att stora delar av trädgården försvann. Vid mitten av 1950-talet övertog Oslo kommune huset. Efter renoveringar öppnades Oslo ladegård 1968 som museum och blev representationslokaler för Oslo kommun. Oslo ladegård är ett byggnadsminne.