Villa Wurmbach

Schmargendorf, officiellt Ortsteil Berlin-Schmargendorf, är en stadsdel (tyska: Ortsteil) i västra Berlin i Tyskland, tillhörande stadsdelsområdet Charlottenburg-Wilmersdorf. Stadsdelen hade 20 869 invånare i december 2014.

Brücke-Museum i Berlin har världens största samling verk av konstnärer i den tyska expressionistiska konstnärsgruppen Brücke (1905–1913).

Dahlem är en stadsdel i stadsdelsområdet Steglitz-Zehlendorf i Berlin. Den ligger i sydvästra Berlin mellan Zehlendorf, Steglitz, Lichterfelde och Grunewald. Dahlem är känt för sina många vetenskapliga institut och museer. Här ligger bland annat Freie Universität Berlin. Området karaktäriseras av sina många villor och små parker. Den första skriftliga källan om Dahlem kommer från 1275. 1841 såldes det tidigare privata området till Preussens stat. Fram till i början av 1900-talet utvecklades det moderna Dahlem från att ha varit ett kungligt preussiskt område till en välbärgad villaförort med vetenskapliga inrättningar med Oxford som en förebild. Detta planerades som en del i det expanderande Berlin och 1920 blev området tillsammans med Zehlendorf en del av Stor-Berlin. Under kalla kriget och Berlins delning tillhörde området den amerikanska sektorn (en del av Västberlin) och här återfanns de allierades kommendantur på Kaiserswerther Straße. Här återfanns även den amerikanska militärens högkvarter och Berlin Brigade på Clayallee. Delar av Dahlem hade tydlig amerikansk prägel, bland annat köpcentrumet Truman Plaza. På Pücklerstrasse i Dahlem ligger Tysklands förbundspresidents tjänstebostad, Villa Wurmbach.

Ethnologisches Museum är ett etnografiskt museum i Berlin i Tyskland. Museet grundades 1886 som "Königliches Museum für Völkerkunde" vid Königgrätzer Strasse (idag Stresemannstrasse). Det har senare flyttat till Dahlem och ligger numera i Humboldt Forum. I Västberlin visade Stiftung Preussischer Kulturbesitz delar av den etnologiska samlingen vid sidan av europeiska målningar och skulpturer mellan 1967 och 2017 i den då nyuppförda byggnaden Museumskomplex Dahlem. Efter Tysklands återförening samlades de i Västberlin och Leipzig lagrade delarna av samlingarna, så att Ethnologisches Museum till stor del åter kunde förfoga över sina tidigare samlingar. Under 1990-talet flyttade de europeiska samlingarna från Dahlem, så att Ethnologisches Museum kunde ställa ut fler objekt. Ethnologisches Museums samling omfattar 508.000 etnografiska och arkeologiska objekt, vartill kommer 285.000 etnografiska fotodokument, 200.000 sidor skriftliga dokument, 140.000 musiketnografiska inspelningar, 20.000 etnografiska filmer och 50.000 meter oklippt filmmaterial. Museets Afrikasamling är vid sidan om de i British Museum i London och Musée du quai Branly i Paris en av de största i världen. Ethnologisches Museums rötter finns i 1600-talet, då de första etnografiska objekten fanns i Kunstkammer des brandenburgisch-preußischen Großen Kurfürsten i Berliner Stadtschloss. Efter det att den förste intendenten för Königlichen Antiken-, Münz- und Kunstkammer, förkunnaren och bibliotekarien Jean Henry (1761–1831) hade utsetts, började samlingen ordnas systematiskt från 1794. Från 1830 flyttade museets målningar och skulpturer till det nybyggda Altes Museum. Under 1843–1859 uppfördes Neues Museum, i vilket de etnografiska samlingarna från de egyptiska och de förhistoriska samlingarna visades. Från 1856 visades samlingen i tre salar i Neue Museum på 750 kvadratmeter. Detta kan ses som det egentliga grundandet av ett etnografiskt museum i Berlin. Under Vilhelm I:s tid togs beslut att grunda ett sjävständigt etnografiskt museum i Berlin. En museibyggnad började uppföras 1880 vid Königgrätzer Strasse 120 (idag Stresemannstrasse) i hörnet till Prinz-Albrecht-Strasse. Det öppnades 1886 som "Königliche Museum für Völkerkunde". Den kunde visa omkring 40.000 objekt. Till början av andra världskriget var museets samlingar tillgängliga för allmänheten. Därefter magasinerades de på olika orter. Efter krigsslutet beslagtogs samlingarna av segermakterna. Västmakterna gav dem tillbaka till Berlin under 1950-talet, medan Sovjetunionen behöll sin del som krigsbyte och flyttade den till Leningrad. Sovjetunionen återlämnade 45.000 objekt till Östtyskland 1977–1979. Den östtyska regeringen integrerade dessa i samlingarna i Museum für Völkerkunde zu Leipzig.

Museum für Asiatische Kunst der Staatlichen Museen zu Berlin grundades 2006 genom en sammanslagning av Museum für Indische Kunst och Museum für Ostasiatische Kunst. Det ingår i Staatliche Museen zu Berlin. Museet var till januari 2017 lokaliserat till Museumszentrum Berlin-Dahlem. Ethnologisches Museum och Museum für Asiatische Kunst ligger sedan 2020 i nya lokaler i Humboldt Forum.

Gymnasium zum Grauen Kloster, historiskt Berlinisches Gymnasium zum Grauen Kloster, sedan 1963 formellt under namnet Evangelisches Gymnasium zum Grauen Kloster, är den äldsta gymnasieskolan i Berlin i Tyskland, grundad 1574. Skolan grundades av kurfurst Johan Georg av Brandenburg 1574 i lokaler som tillhört Berlins gråbrödrakloster fram till stängningen under reformationen. På grund av andra världskrigets skador som förvandlade klosterbyggnaderna till ruiner flyttade skolan först till Niederwallstrasse i dåvarande Östberlin. Biblioteket och alla skolans samlingar samt sätet för den Streitska stiftelsen som finansierade skolans underhåll och utbyggnad blev kvar i Östberlin vid stadens delning, först i Ermelerhaus och därefter i Östberlins stadsbiblioteks byggnad. Då skolan med sina traditioner ofta hamnade i konflikt med DDR-regeringens utbildningspolicy, kom regeringen 1958 att besluta att inte längre bedriva skolan under det gamla namnet; en gymnasieskola med det mer prosaiska namnet Zweite Erweiterte Oberschule Berlin-Mitte fanns kvar på platsen fram till 1984. Istället kom det evangeliska gymnasiet i Schmargendorf i Västberlin att överta namntraditionen Gymnasium zum Grauen Kloster 1963. Verksamheten bedrivs idag som en protestantisk kyrklig privatskola av den evangeliska skolstiftelsen i Berlin, Brandenburg och schlesiska Oberlausitz. Det historiska skolbibliotekets samlingar skadades delvis i andra världskriget; av 45 tusen volymer återstod endast 14 tusen volymer efter kriget. Dessa förvaras idag som lån i Zentral- und Landesbibliothek Berlin.

Allierade kommendanturen (på tyska: die Alliierte Kommandantur, originalbeteckning Alliierte Kommandatura, från början kallad Interalliierte Militärkommandantur) var det organ, som de fyra ockupationsmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen i enlighet med Londonprotokollet inrättade efter andra världskriget för att kontrollera Berlin. Kommendanturen var underställd det allierade kontrollrådet, som hade samma funktion för hela Tyskland. Det fanns ett liknande kontrollråd även för Österrike. Den allierade kommendanturen för Berlin sammanträdde för första gången den 11 juli 1945, när brittiska och amerikanska trupper hade ryckt in i det av sovjetiska trupper erövrade Berlin. Kommendanturen flyttade in i Berlins Dahlem i den amerikanska sektorn av Berlin, i ett hus som arkitekten Heinrich Straumer hade skapat för Verband der öffentlichen Feuerversicherungsanstalten ("Förbundet för offentliga brandförsäkringsbolag") 1926–1927. Den allierade kommendanturen regerade där genom „Anordnungen an den Berliner Magistrat und an den Oberbürgermeister“ ("föreskrifter till Berlins magistrat och till överborgmästaren"). De här föreskrifterna skulle enligt reglerna beslutas i enighet mellan de fyra kommendanterna. Eftersom de fyra ofta inte kunde enas om ett beslut, förblev viktiga föreskrifter inte beslutade, som till exempel godkännandet av valet av Ernst Reuter till överborgmästare. Den 16 juni 1948 drog sig den sovjetiske stadskommendanten ur den allierade kommendanturen. De västliga stadskommendanterna uttalade den 21 december, att den allierade kommendanturen ägde fortbestånd och lät symboliskt en stol stå tom för den sovjetiska företrädaren vid sina sammanträden. Sina beslut kunde de dock endast genomdriva i stadens tre västliga sektorer. När Allierade höga kommissionen i september 1949 inrättades som ockupationsmakternas högsta myndighet i Västtyskland, underställdes även stadskommendanterna i Västberlin denna. Efter att Parisfördragen trätt i kraft i maj 1955, avvecklades Allierade höga kommissionen och istället underställdes kommendanterna de västallierades ambassadörer.Officiellt avslutades den allierade kommendanturens uppdrag genom ikraftträdandet av Två plus fyra-fördraget 1991. Sedan dess används huset där kommendanturen satt som säte för den centrala administrationen för Freie Universität Berlin.

Grunewald eller Berlin-Grunewald är en stadsdel (tyska: Ortsteil) i Berlin, belägen i stadsdelsområdet Charlottenburg-Wilmersdorf. Stadsdelen har 11 710 invånare (2013), på en yta av 22,33 km². Stadsdelen är döpt efter skogen Grunewald som till större delen ligger i stadsdelen.

Jagdschloss Grunewald är ett jaktslott som ursprungligen tillhört kurfurstarna och monarkerna av huset Hohenzollern, beläget i stadsdelen Dahlem i västra Berlin i Tyskland, vid Grunewaldsees södra strand i skogen Grunewald. Slottet är idag museum.

Halensee är en stadsdel i västra Berlin, tillhörande stadsdelsområdet Charlottenburg-Wilmersdorf. Stadsdelen har 12 837 invånare (2013) på en yta av 1,27 km², och är till ytan Berlins näst minsta administrativa Ortsteil.

Botanischer Garten Berlin-Dahlem, är en botanisk trädgård i Berlin, anlagd mellan 1897 och 1910. Den ligger i stadsdelsområdet Steglitz-Zehlendorf, i stadsdelen Lichterfelde. Enligt tidigare stadsgränser låg en del av trädgården i grannstadsdelen Dahlem, därav namnet. Trädgården är med sin yta på 43 hektar och över 20 000 olika växtarter Tysklands största botaniska trädgård. Bland dess 15 växthus kan särskilt nämnas das Groβe Tropenhaus, det stora tropikhuset, från 1907. Det är 60 meter långt och är med en takhöjd på 25 meter ett av världens största växthus. Trädgården, liksom det tillhörande botaniska museet, Botanisches Museum, tillhör Freie Universität Berlin. Trädgården med museet har cirka en halv miljon besökare per år.

Halensee, tidigare även kallad Hohler See, är en sjö i stadsdelen Grunewald i Berlin. Sjön ligger nära Kurfürstendamms västra ände och är omkring 6 hektar stor och upp till 10 meter djup. Den saknar tillflöden i form av vattendrag och får sitt vatten från grundvattnet i området samt dagvatten från de närliggande gatorna. Sjön har fått ge namn åt pendeltågsstationen Berlin-Halensee och stadsdelen Halensee.