Galterö

Galterö är ett naturreservat i Styrsö socken i Göteborgs kommun i Västergötland. Det omfattar större delen av ön Galterö och omgivande holmar och vattenområden. Försvarsmaktens övningsområde på västra Galterö och Stora Stårholmen är undantagna liksom ett par fritidshus på östra Galterö. Reservatet förvaltas av Västkuststiftelsen. Ön nås med broförbindelse från Brännö. Vegetationen består av en mosaik av gräshedar, rishedar och strandängar som sedan lång tid brukats som betesmarker vilket gett upphov till stor artrikedom av kärlväxter, svampar och insekter. Ön är rastplats och häckningsplats för många fågelarter, däribland kärrsnäppa, gluttsnäppa, småsnäppa och spovsnäppa. De grunda vikarna och ålgräsängarna runt öarna är yngelplatser och livsmiljöer för många marina arter.

Böttö är en fyrplats nordväst om Galterö i hamninloppet till Göteborg. Fyrplatsen är belägen på ett litet skär som är cirka 40 meter i öst-västlig och 100 meter i nord-sydlig riktning. Där uppförde man på 1841 ett kombinerat fyr- och boningshus i trä med en taklanterninen. Byggnaden, som ritades av Wallenstrand, timrades först upp på ett snickeri i Göteborg innan den märktes upp, plockades ned och fraktades ut till byggplatsen. I huset fanns tre lägenheter för fyrpersonalen och ytterligare en liten lägenhet för tillfälliga besökare. År 1886 uppfördes en klockstapel med mistklocka som tidigare stått på Nidingen. Det kombinerade fyr- och bostadshuset tillbyggdes på längden efter ritning upprättad 1917. År 1964 flyttade den siste fyrvaktaren från ön och den gamla fyren släcktes, då en ny automatisk fyr i ett mindre betongtorn uppförts vid sidan av huset. Fyrhuset är sedan 2000 privatägt.

Känsö torn är en byggnad med samband med den tidigare Känsö karantänsanläggning på Känsö utanför Göteborg. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.Det runda tornet byggdes 1817–18 i rött tegel på en hög sockel i granit som en del av den samtidigt uppförda karantänsanläggningen. Det inreddes med två våningar och en plattform på taket, varifrån anläggningens personal hade uppsikt över skärgården runtom ön och en bra bit ut till havs. Tornet tjänstgjorde också som ett landmärke för att fartygsbefälhavare på inkommande skepp lätt skulle hitta till karantänsstationen. Den dåvarande karantänschefen ansåg 1840, att tornet inte längre behövdes som observationsplats, men att det även fortsättningsvis borde underhållas som landmärke. Lotsverket övertog ansvaret för tornet 1870, renoverade det 1875, med eftersatte senare underhållet så att en del av tornet rasade 1910. Lotsverkets minskade intresse för tornet som landmärke ledde till att Göteborgs Kungliga Segelsällskap 1911 genomförde en insamling bland intresserade skärgårdsbor och fick ihop medel för att utvändigt restaurera tornet. Under andra världskrigets senare del (1944) monterade försvarsmakten en atrapp för en radaranläggning på tornet. År 1980 renoverades tornet igen, men det står numera tomt. Tornet har invändigt en spiraltrappa av gjutjärn.

Kanslihuset är en byggnad på den tidigare Känsö karantänsanläggning på Känsö utanför Göteborg. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.Kanslihuset uppfördes 1818 som bostad och arbetsplats för karantänchefen, läkaren, befälhavaren för militärstyrkan, skrivaren/kassören och sex karantänsdrängar. I övervåningen bodde från början karantänchefen och kassören, och i undervåningen huserade läkaren och fanns vaktrum och två logement. Under årens lopp ändrades denna ordning något. Efter karantänsanläggningsperioden användes huset fram till tidigt 1970-tal som officersmäss, expedition och vaktlokal. Idag används det som befälsförläggning samt för samvarorum. Huset är en tvåvåningsbyggnad i klassicistisk stil, som är 20,4 meter lång och 12,15 meter bred. Den är byggd i tegel, men fasaderna kläddes 1842 med stående lockpanel för att skydda den putsade ytan mot vittring. Byggnaden har ett sadeltak, som redan från första början var belagt med rött taktegel, idag tvåkupigt. Den har en fronton med en tympanon på långsidan mot sjön. Den målades på 1840-talet med vit oljefärg på de tre fasader som syns från sjösidan och med ljusröd slamfärg på fasaden inåt land. Uppvärmningen skedde med sex kakelugnar och en köksspis på vardera våningsplanet.

Parloiren är en byggnad på den tidigare Känsö karantänsanläggning på Känsö utanför Göteborg, som användes för första kontakt med besättningar på ankommande fartyg, då smittrisk ansågs föreligga. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.Ordet "parloir" kommer från verbet parloir = tala på äldre franska, och betecknade ett rum, som var avsett för samtal, till exempel i medeltidens kloster. I detta fall var avsikten att kunna hindra smitta från att överföras, genom att kontakterna mellan de smittmisstänkta och de svenska militära smittskyddstjänstemännen skulle ske på ett så säkert sätt som möjligt. Samtal fördes - utan att direkt kontakt riskerades - över en ridå av svavelhaltig rök och dokument överlämnades genom en gallerförsedd lucka, efter att ha behandlats med ättika och rök, innan de transporterades till ansvarig myndighet i staden Göteborg för beslut om vidare åtgärd om karantän. Parloiren ligger längst ut i den tidigare karantänsanläggningens hamn i anslutning till östra bryggan, "karantänsbryggan", och byggdes 1818 i en våning i tegel med fordring av ljust gulfärgad lockpanel. Brädfordringen tillkom 1860 för att skydda byggnaden mot vittring. Den är 6,4 meter x 6,0 meter och har en mycket markerad uppdelning i två delar. Den nordvästra, "rena avdelningen" har röda kalkstensplattor på golvet och den sydöstra, "orena avdelningen" har trägolv. Mellan avdelningarna löper en murad ränna i golvet, i vilken det kunde brännas svavel för att producera en svavelhaltig rök. På ömse sidor om rännan finns ett järngaller från golv till tak. En dörr finns på nordvästra fasaden, medan den sydöstra ursprungligen var öppen och hade ingångsportaler direkt från karantänsbryggan. Mitt på de nordöstra och sydvästra fasaderna finns på vardera sidan fönster. På den nordvästra sidan leder en trappa, uppburen av två grönmålade träkolonner, upp på det plana, svagt lutande, och av en murad balustrad omgivna, taket. Där var en militär post placerad när fartyg låg utanför i karantän. Parloiren är troligen den enda bevarade byggnaden i sitt slag i världen.

Känsö karantänsanläggning är en tidigare smittskyddsinstitution på Känsö utanför Göteborg. Flertalet byggnader är statligt byggnadsminne (SBM) sedan 10 november 1939. Samtalspaviljongen, Parloiren, är en i sitt slag världsunik byggnad. När Sverige på 1700-talet började handla allt mer med främmande länder följde även smittsamma sjukdomar som pest med. En första karantänsanläggning på Känsö inrättades 1771, varvid uppfördes ett magasin och ett tvåvånings bostadshus. Stationen drogs in redan året därpå, varefter byggnaderna utnyttjades för en station för valfångst på Grönland, trankokeri och sillsalteri. Från denna senare tid kvarstår idag en byggnad från 1800, som ursprungligen var tunnbinderiverkstad för sillsalteriet. Sillsalterier växte fram längs hela Västkusten under 1700-talets sillperiod. Till det behövdes salt och det importerades från Medelhavet och där härjade "Gula febern". Karantänanstalterna öppnades igen.Hovrätten konstaterade i en dom från i maj 2009, att det råder enighet om att Känsö före år 1812 ägdes av Brännöborna. Frågan i målet har därför varit om staten förvärvat äganderätten därefter. Staten har gjort gällande köp, expropriation eller hävd eller en kombination av dessa olika slags förvärv. Hovrätten anser emellertid att staten inte har visat något giltigt förvärv från och med år 1812 och konstaterar att samtliga delägare i Brännö Bys skifteslag, inte endast de tre som överklagat, därmed ska anses ha bättre rätt än staten till Känsö. Uppgiften om att, "År 1805 träffade Kronan, enligt vad staten senare hävdat, en överenskommelse med åborna på Brännö, som av hävd utnyttjat ön, att överta Känsö för att bygga upp en permanent karanstänsanläggning där" har därmed visat sig felaktig. Mellan 1816 och 1819 uppförde staten en anläggning under ledning av fortifikationsingenjören Jacob Forsell, som också blev stationens första chef från 1818 till sin död 1832. I anläggningen ingick en hamn, ett utkikstorn och ett kanonbatteri, samt ett drygt tiotal byggnader. För arbetet anlitades som högst 150 indelta soldater från Bohusläns regemente eller Älvsborgs regemente och upp till omkring 50 civila hantverkare. För att minska smittrisken restes fyra av byggnaderna på anlagda stenkistor i en rad tvärs över en grund havsvik, förenade med ön genom en stenkaj med vindbryggor till land och mellan byggnaderna.

Göteborgs skärgårdsskjutfält är ett militärt övnings- och skjutfält som är beläget i Göteborgs södra skärgård.

Känsö, eller Stora Känsö, är en ö på 60 hektar i Göteborgs södra skärgård. Känsö är ett militärt skyddsobjekt, vilket innebär att civila inte får landstiga utan särskilt tillstånd. Byggnaderna förvaltas av Fortifikationsverket och är i flera fall statliga byggnadsminnen sedan 10 november 1939.Idag används ön för amfibiekårens övningsverksamhet och som förläggning för upp till 250 personer vid utbildning i skärgårdsmiljö. Det finns även matsal, mäss, bastubyggnad och vaktmästarebyggnad.Varje sommar hålls även en blåsorkesterkurs i regi av Hemvärnets musikkår Göteborg, Elfsborgsgruppen och Försvarsmedicincentrum.

Vargö är en bebodd ö som ligger i Göteborgs södra skärgård nära Styrsö i Göteborgs kommun i Västergötland. Vargö ingår i Styrsö socken, primärområdet Södra skärgården och stadsdelsnämndsområdet Västra Göteborg.

Pestlasarettet är en byggnad på Känsö karantänsanläggning på Känsö utanför Göteborg. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.Pestlasarettet var ursprungligen ett lasarett, som uppfördes 1817. Det är ett tvåvåningshus i tegel med sadeltak, som senare under 1800-talet kläddes med lockpanel och rödmålades med mörk falu rödfärg. Det är 26,5 meter långt och 11,5 meter brett. Pestlasarettet ligger, liksom tre av karantänsstationens övriga byggnader, på en egen stenkista ute i en grund havsvik. Pestlasarettets stenkaj var ursprungligen förbunden med grannbyggnadernas kajer med vindbryggor. Smittade patienter från fartygen i karantän togs in med roddbåt i en kanal under huset och hissades sedan upp i en koj in i huset från roddbåten. I sjukhuset fann på andra våningen åtta välventilerade sjuksalar med upp till fyra bäddar i varje sal. Varje rum hade en toalettstol, vilken spolades med uppumpat havsvatten. I undervåningen fanns badrum, behandlingsrum samt bostäder och andra utrymmen för personalen. På vinden fanns en pumpanordning för havsvatten och blyklädda träkar för vattnet. Vid de tillfällen, då sjukhuset hade patienter, skedde förbindelsen med omvärlden från ett låst rum i den närmast liggande observationssjukhusbyggnaden, dit bara karantänsmästaren och läkaren hade nyckel. Där utväxlades förnödenheter till sjukhuset och dokument från sjukhuset, vilka senare rökades och doppades i ättika. Patienterna fick byta rum varje dygn och rummen rengjordes och röktes. Det fanns en ringledning som patienten kunde använda för att få hjälp. En bricka föll ner på en nummertavla så personalen kunde se vem som hade ringt.Byggnaden har senare använts som värnpliktsförläggning.

Danaholmen är en ö som ligger utanför Göta älvs mynning i Göteborg. Den ligger i Danafjorden som nordligaste ön i Göteborgs södra skärgård. Storleken är cirka 100 x 150 m. Den är annorlunda än de intilliggande öarna eftersom den är gräsbevuxen samt består av grus och morän och inte klippor som de andra. Ön är del av ett fågelskyddsområde tillsammans med Klåveskär, Vasskären och Harstensbådan. På Danaholmen finns fyra fornlämningar, i form av tre äldre sjömärken och en ödekyrkogård.

Gäveskär eller Geveskär är en fyrplats på Geveskärs huvud på ön Gäveskärs sydvästudde, strax norr om Brännö utanför Göteborg. Fyren lyser med fast, rött sken från S78°V över S och O till N 51°. Då det nattetid behövde bli enklare att komma in på Rivöfjorden och dessutom då det var mörkt, kunna ankra upp mellan Böttö och Älvsborgs fyrar, lät man på bekostnad av Göteborgs stad uppföra en fyr på platsen. Den tändes första gången 1 oktober 1866 av en förste fyrvaktaren Christian Hertz och bestod av en lykta placerad i det sydöstra hörnet av fyrhuset; en siderallampa som drevs med olja. Fyren sköttes inifrån huset. Det blev förändringar i farleden 1880 in till Göteborg, då fyren på Älvsborg släcktes ned och en ny fyr på Knippelholmen togs i bruk. Siderallampan ersattes på 1880-talet av en lampa med lins som drevs med fotogen, då fyren behövde bli ljusstarkare. Ett sexkantigt vitt fyrhus byggdes 1815 i direkt anslutning till boningshuset. Därmed kunde man gå direkt in i fyren från boningshuset. En linsapparat av sjätte ordningen installerades samtidigt och ett urverk med rotator. Fyren elektrifierades i slutet av 1940-talet och en agafyr med en öppen låga blev reservlampa vid elavbrott. Det nuvarande fyrtornet byggdes 1964. Det gamla fyr- och bostadshuset är sedan länge klätt med eternitplattor.