Det Nya Museet

Sundbybergs kommun eller Sundbybergs stad är en kommun i Stockholms län. Den kommunala administrationen är belägen i stadsdelen Hallonbergen, medan den centrala och äldre bebyggelsen återfinns i stadsdelen Centrala Sundbyberg. Kommunens tätbebyggelse ingår i sin helhet i tätorten Stockholm. Sundbybergs kommun är Sveriges till ytan minsta kommun. I början av 2020-talet dominerades det lokala näringslivet av privata och offentliga tjänstenäringar. Efter att kommunen bildades 1971 sjönk invånarantalet fram till början på 1980-talet. Därefter har befolkningstillväxten varit positiv. Kommunen är ett starkt fäste för Socialdemokraterna som också varit en del av samtliga styrande koalitioner sedan kommunen bildades, utom åren 2006–2007 och 2015–2018.

Centrala Sundbyberg är en stadsdel i Sundbybergs kommun. Den utgör den äldsta och ursprungliga delen av Sundbyberg och området utgjorde huvuddelen av den 1888 bildade Sundbybergs köping som 1927 ombildades till Sundbybergs stad. Det är en av Stockholms äldsta förstäder och har en innerstadsmässig bebyggelse. I slutet av år 2011 var antalet invånare i Centrala Sundbyberg 12 804, vilket motsvarade 32,4 % av kommunens befolkning. Centrala Sundbyberg är därmed den befolkningsmässigt klart största av Sundbybergs stadsdelar.

Järnvägsgatan är en gata i Sundbyberg som går längsmed järnvägen från Solna Business Park genom centrala Sundbyberg till Rissne.

Sundbybergs samrealskola var en realskola i kommundelen Centrala Sundbyberg i Sundbybergs kommun verksam från 1919 till 1962.

Tornparken är en park i centrala Sundbyberg. I parken finns bland annat en plaskdamm, en lekpark och en fotbollsplan, det fanns även fritidsverksamhet där, men huset där verksamheten drevs brann ner under 2003 och kommunen tog beslutet att inte satsa på en återuppbyggnad. En dansbana finns också och under 1940-talet och 1950-talet var det väldigt populärt att samlas där och dansa. Här firades också varje år midsommar, arrangör var Sundbybergs Hembygdsförening. Under 1970-talet satsade man på allsång kvitterkvällarna, vilket var mycket populärt. Tornparken har fått sitt namn efter Vattentornet i Sundbyberg, som är beläget där. Vid uppförandet 1912 stod byggnaden i sin helhet som symbol för det moderna Sundbybergs framväxt. Vattnet hämtades från Brunkebergsåsen vid Ulriksdal och pumpades upp i tornets cistern, som rymde 400 kubikmeter vatten. Tornet stod färdigt 1912 och arkitekt var Ivar Tengbom, som under 1910- och 20-talen var en av landets mest framgångsrika och inflytelserika arkitekter. Han förknippas med prestigefyllda uppdrag som Enskilda banken och Handelshögskolan i Stockholm. Tornet är 27 meter högt och har fem våningsplan, inklusive cisternen på femte våningen. Högst upp i tornet finns en terrass. Redan 1926 blev vattentornet utan funktion, eftersom Sundbyberg då bytte vattentäkt till Görväln i Mälaren, samtidigt som ledningsnät och reservoarsystem förändrades. Under 2005 bestämdes det genom en folkomröstning att tornet skulle byggas om till ett café. I det gamla vattentornet finns nu en restaurang. Det finns dock flera skyddsbestämmelser för vattentornet: byggnaden får till exempel inte rivas och exteriören får inte förvanskas. Vattentornet är Q-märkt.

Ericsson Cables AB var ett helägt dotterbolag till Telefonaktiebolaget L.M. Ericsson och under många år det äldsta bolaget inom koncernen.

Signalfabriken är en mötesplats med insprängda bostäder, restauranger, service, hotell, aktivitet och kontorslokaler i kvarteret Plåten i Centrala Sundbyberg. Kvarteret är bebyggt med 15 byggnader, både äldre industribyggnader och nybyggda hus som uppförts som en del av ett stadsbyggnadsprojekt under 2010-talet. Kvarteret ligger mellan Esplanaden, Sundbybergs torg, Landsvägen, Vasagatan och Mälarbanans järnvägssträckning genom Sundbyberg.

Sieverts Kabelverk, ursprungligen Trådfabriken, grundades av Max Sievert 1888 och var under lång tid Sundbybergs stads största arbetsgivare.

Vattentornet i Sundbyberg är ett numera nedlagt vattentorn, som ligger i Tornparken i Sundbyberg, en av Stockholms äldsta förstäder, och det är Sundbybergs viktigaste landmärke. Vattentornet var en nytto- och industribyggnad. Sundbybergs vattentorn ritades av arkitekten Ivar Tengbom. Tornet stod färdigt 1912. I sin helhet stod byggnaden vid uppförandet då som symbol för det moderna Sundbybergs framväxt. Ivar Tengbom var under 1910- och 1920-talen en av landets mest framgångsrika och inflytelserika arkitekter. Han förknippas med prestigefyllda uppdrag som Enskilda banken och Handelshögskolan i Stockholm. Vattentornet i Sundbyberg utgör ett kraftfullt inslag i stadsbilden. Ivar Tengbom var även tillsammans med Ernst Torulf arkitekt till Hagalunds vattentorn i Solna kommun, som byggdes 1911, de båda arbetade åren 1906-1912 i kompanjonskap i Stockholm. Ernst Torulf var, liksom Ivar Tengbom, arkitekt till ett flertal vattentorn.

Esplanaden är en av de centrala gatorna i Sundbyberg. Vid Esplanaden finns bland annat biblioteket, Det Nya Museet samt en byst föreställande stadens grundare Anders Petter Löfström.

Sundbybergs Stadsmuseum är ett svenskt stadsmuseum på Fredsgatan 4 i Sundbybergs kommun. Sundbybergs Stadsmuseum skildrar Sveriges första förstads historia. Det har permanenta utställningar om stadens uppbyggnad sedan 1860-talet och framåt. På museet förvaras föremål, bland annat brända ben (under vikingatiden var bränning av de döda det vanligaste begravningsskicket) från en av de vikingatida gravar som grävts ut vid det område där senare Sieverts kabelverk etablerades.

Upplands runinskrifter 78 är en runsten som troligen stått vid Råsta i Sundbyberg (tidigare Spånga socken), Uppland. Vid Råsta fanns förr två runstenar. Den ena, Upplands runinskrifter 77, står fortfarande kvar på sin ursprungliga plats medan den andra, U 78, försvann under 1700-talet. Två delar återfanns i Ursvik men ett stort parti av högra sidan saknas fortfarande. De återfunna delarna förvarades under många år i Solna kyrkas vapenhus. År 1976 överlämnades de båda delarna till Sundbybergs museum där man satte ihop stenens övre och vänstra del. En teckning av stenen upprättad av Martin Aschaneus på 1600-talet gjorde det möjlig att rekonstruera hela texten.